Blåst storm orkan

Det är söndagen den 11 februari, det blåser kraftiga vindar in från Atlanten, vi ligger kvar i marinan och väntar på motormekanikern, han ska komma på måndag, i morgon alltså. I morgon!!

Det är tur att vi inte har bråttom.

Nu är det måndagen den 12 februari. Vi var klara med våra förberedelser 07.00 då satte vi oss ned att invänta Antoines ankomst, nu är klockan 11.20 och han har inte kommit och inte hört av sig.

JAG BLI GALEN!!

När jag ringer eller sms:ar honom svarar han inte, jag lyckades få en av marinapersonalen att ringa honom på hans telefon, då svarade han. Senaste budet är att han kommer klockan 13.00 eller 14.00. Nu är klockan 14.30. ingen Antoine har synts till.

Här på Engla är allt förberett: stora hylsnyckelssatsen ligger framme och alla hylsor är avtorkade och givetvis lagda i ordning, det finns trasor, hushållspapper, alla mina vanligaste verktyg finns uppradade och avtorkade, min nya momentnyckel ligger och blänker, belysningen är uppmonterad och golvet är klätt i kartong som skydd. Ena soffan (styrbord) är inplastad i syfte att kunna ta emot smutsiga motordelar. Mina pannlampor har fått nya batterier, jag är nyäten (så säger man i Norrland där jag jagade tidigare, det betyder att mat nyligen intagits, likaså så sa man att det var skogtrångt dvs att det fanns många träd/ytenhet).

Jag förstår inte hur företagsamheten fungerar i Medelhavsområdet eller i trakten där jag är nu. Får de aldrig lära sig klockan, det vore en affärsidé att vi i norden anordnade kurser, tänk vad snopna alla kunder skulle bli om hantverkarna höll sina utlovade tider. För min egen, eftersom jag är motsatsen dvs ska jag på ett möte så är jag alltid på plats i god tid, oftast är jag först i sammanträdesrummet eller på mötesplatsen.

Anne ska gå och handla, ute blåser det som sjutton och varje halvtimma kommer det en regnskur. Det är bästa tänkbara skruvamotorväder, jag ska kolla alla verktygen, se om något saknas, intala mig själv att det är sunt att aldrig passa tiderna och träna på att se glad ut ända tills han kommer. Klockan 14.30 då kommer den efterlängtade Antoine, pigg och glad. Han satte genast igång att, som jag gissar, förklara sin sena ankomst och det blev som vanligt jag log och jag sa något som i samspel med mina miner, borde uppfattas som positivt. Sedan var det att sätta igång. Klockan 17.30 var vi klara med rivningen och rengöringen av bortskruvade detaljer. Han åkte hem och lovade att han skulle åka hemifrån 08.00 nästa morgon och vara hos mig c:a 08.30. Jag sa givetvis OK!

Han kom 10.30… Men vi arbetade tyst tillsamman och klockan 17.00 provstartade vi motorn och allt verkade fungera. Vi bestämde att han skulle komma tillbaka nästa dag kl 12.00 och då skulle vi gå ut på havet och prova motorn i skarpt läge. Under natten tänkte jag på motorn och hade svårt för att sova, det jag tänkte mest på var att min barndomskompis Tommy hade sagt att först så drar man åt de arton bultarna som håller topplocket mot motorblocket med 81 Nm (Newton meter), givetvis ska de dras i en viss ordning. När allt är monterat och klart, då startar man motorn och kör den varm. Nästa steg är att när motorn kallnat, då drar man topplocksbultarna ytterligare en gång och då lägger man på ytterligare 0,5 kilo. Hur ska jag kunna förklara för motormekanikern att jag vill riva delar av toppen på nytt och efterdra alla muttrar, detta problem sysselsatte mig hela natten. På morgonen diskuterade vi saken Anne o jag och jag kunde konstatera att detta arbete dvs efterdra topplocket, borde jag kunna göra själv. Sagt och gjort, klockan 10.00 började jag och klockan 13.00 var jag klar.

Vän av ordning tänker väl att jag fick hjälp av Antoine sista timmen, men ack så var det inte, han kom först 14.30… Minns ni att han lovade att komma klockan 12.00. Då hade jag redan startat motorn och kontrollerat det jag klarar att kontrollera dvs om det sprutar något där det inte ska spruta eller om det kommer upp rök från motorn och allt verkade bra. Motorn ger ifrån sig ett kraftfullt mullrande, det är som den gamla stridsvagnen Centurium, den låter utvilad och kraftfull. Nu ska det bli åka av.

När Antoine kom så sa jag inget om allt jag gjort under morgonen. Antoine blev avtackad och han lovade livstidsgaranti, vi får se vad det innebär. Han hade med sig ett utdrag från läderveken förlåt, väderleken som sa att det var klokt att ligga i hamn det var mellan tre och fem meters vågor utanför kusten. I morgon ska vinden lugna ned sig. Nu kan jag på egen hand utan hjälp byta topplockspackning om så skulle behövas. Men jag gissar att ingen vill anlita mig för det och tur är väl det.

Torsdagen den 15 februari, vi lämnade hamnen trots att det blåste som sjutton. Motorn spann som en katt, allt kändes bra. Efter en tid började ett vant mönster att visa sig temperaturmätaren visar högre och högre motorvattentemperatur, MOTORN BLEV ÖVERVARM… Jag blev trött och arg. Efter att ha tagit in och bearbetat den sorgliga händelsen, började mitt normala ifrågasättande sätt att ta plats. Jag kunde konstatera:
– inga luftbubblor i kylvattnet
– inget tryck i kylsystemet
Dessa punkter indikerade att bytet av topplockspackning hade varit lyckad, men varför trilskas motorn och bli varm??? Där står vi nu, efter att ha haft Marie och Mats från båten ”Isa” med sina vänner från Kiruna ombord på Engla, vi drack en ”sundowner”. De har gjort en seglingsrutt som intresserar oss, de har varit i Kuba och USA. De gav två pilotböcker som kommer väl till pass på vår resa. En liten stund glömde jag mina motorproblem.

Jag har fixat lite med slangarna till motorn, vi får se om det hjälper, i morgon startar vi 05.00, vi 70-distans framför oss och vi seglar Engla som under vattnet ser ut som ett trädgårdland, det är som att köra pråm (gissar jag), dvs det har börjat att växa på den Grekiska giftfärgen.

Måndagen den 19 februari, vi är på Guadeloupe och har varit här två nätter, bredvid oss ligger Think Twice med Gertrud o Björn, trevligt. På vägen hit blåste det som vanligt allt för mycket och återigen fick vi en reva i förseglet. Trist, varje reva har kostat några tusen att få lagad av segelmakare, men denna gång tejpade vi och sydde själva (Anne) för hand och i dag ska vi se om det fungerar. Vi är på väg upp till Antigua, dit min dotter Anna och hennes två barn Kalle och Johanna kommer på söndag för att vara med oss en vecka, det ska bli jättekul.

I går ägnade Björn och jag oss åt min motor, vi kontrollerade motorns inre pumpsystem, avgassystemet och avluftningen av kylvattnet, allt ser bra ut. Nu har jag gjort allt, jag har t o m plågat min barndomsvän Tommy till den grad att han säger att han vet inget mer. Så återigen, vad gör jag nu? Hoppet står till att det är luft någonstans i slangar eller motor som hindrar vattnet att cirkulera och att luften tillslut ska försvinna.

Kampen går vidare

 

Några miljöbilder från det lilla samhället Deshaies på Guadeloupe

IMG_1781

Kolla molnen i bakgrunden

IMG_1782

Det är slitet

IMG_1780

Men delvis oxå fint

IMG_1779

Utsikt från vår favo-bar

IMG_1778

Anne på favo-baren fysiskt andligt på Internet

 

 

Vänta, vänta och vänta

Måndagen den 5 februari, nu börjar vi planeringen av vår vinterresa, dvs i grova drag. Vi letar på Google Earth och läser i andras bloggar för att få information, så här tänker vi just nu:

– Vi kommer att gå upp till norra Florida och lämna båten en vecka eller mer för att istället göra en roadtrip tillsammans med Oskars värdfamilj i USA, en vecka i slutet av maj.

– Efter den 1 juli måste vi vara norr om N30,5 grader. Det är en bit norr om Florida, orsaken är att vi måste vara utanför orkanbältet under orkansäsongen, gränsen norrut går just vid 30,5 grader.

– Vi kommer att gå upp till Cheasapeake Bay (söder om Washington) och lägga båten där för en längre tid. Hyra bil, plocka upp Oskar och hans flickvän Anna och tillsammans bila till Missouri, där Oskars värdfamilj bor och vara där hos dem ett antal dagar.

– Därefter bilar vi till Chicago och tar flyget hem till Stockholm.

– Vi kommer hem till Sverige i slutet av augusti och fördelar vårt boende mellan barn och vänner under 30 dagar.

– Vi återkommer till Cheasapeake i slutet av september och arbetar med båten ett par veckor. I mitten av oktober startar vi resan söderut och omkring den femtonde november passerar vi gränsen (N30,5) till Florida och fortsätter söderut till Karibien.

-Vi är i Karibien fram till mitten av maj (2019) då lyfter vi upp Engla på ett fraktfartyg och även vi går ombord och åker med samma fartyg tillbaka Europa. Så tänker vi just nu.

En liten iakttagelse:
Människorna här på Martinique är ovanligt vackra dock bara upp till c:a 30 års-åldern, därefter sväller de ut och blir oproportionerligt feta, detta gäller kvinnorna mer än männen. Jag tror inte att jag någonstans tidigare sett så många feta människor som jag gör här. De verkar heller inte vilja skyla sin fetma, såsom är vanligt att feta personer gör hemma, utan i stället har man åtsittande kläder som tydligt markerar kroppens former och som i stället lyfter fram det feta. Det verkar alltså vara positivt att vara fet, kan det vara en del av deras kultur, undrar en okunnig, eller kan det bara vara en effekt av att de gärna äter friterad mat? Frenchs Fries, ja visst ja, det är ju Franska.

Såväl män som kvinnor är ståtliga, de bär fantastiska håruppsättningar, jättefräscha kläder och har en stolt rakryggad framtoning. Barnen är kopior av föräldrarna de bär också kreativa frisyrer och fina kläder. Det är vi turister som ser chaviga och slitna ut. Långseglare har oftast enbart slitna kortbyxor och urtvättade t-skirts. Alla lokals som jag träffat har varit mycket social, hjälpsamma och trevliga, det känns tryggt att gå på de stora gatorna. Exempelvis när vi häromdagen letade efter en bensinstation för att fylla bensin till dingen, så stannade en gumma och försökte beskriva vägen för oss, men det är inte lätt när man som vi inte förstår franska. Men då kom hennes kusin, på en motorcykel, hon hejdade honom, jag fick hoppa upp där bak och så bar det iväg fram och tillbaka till bensinstationen och jag fick min dunk fylld. Det roliga var att han kusinen var jättestor, hade tatuerade armar som var större än mina lår och såg ut som en boxare i ansiktet, men återigen mina fördomar kom på skam, det var en mycket sympatisk person, vi skrattade gott tillsammans då jag satt bakom honom och skulle hålla honom om magen, jag nådde inte runt utan jag satt och ”tafsade” på honom i brösthöjd. Det gick inte att få betala för skjutsen, mycket positivt vi skrattade gott tillsammans.

En annan dag sökte Anne och jag efter en affär som sålde utbytestuber till vår Sodastream och på nytt, vilket hänt många gånger tidigare och det hände igen, hamnade vi i slummen/ bakgatorna. Men det gick bra, även denna gång, men detta utmanande måste vi sluta med. Det är korkat att ge sig in i slumområden eller på annat sätt utmana fattigdomen, tycker jag.

Det är konstigt att det är fattigt samtidigt som det är dyrt, i stort sett allt är på samma prisnivå som i Sverige eller dyrare, undantag är alkoholhaltiga drycker, de är billigare här än hemma. I dag har vi varit på en bar här vid stranden och druckit en liten flaska vatten och en stor öl, kostade 8€ dvs c:a 80 SEK. I Grekland hade det kostat 3-4€. Det vanliga är ju att i ett fattigt land är priserna låga, alltså inte som här, höga. Jag undrar hur dessa fattiga människor har råd att hantera ex dessa höga matpriser. Jag säger fattigt, då tänker jag på att fastigheterna eller plåtskjulen som delar av ortsbefolkningen verkar bo i är helt befriade från underhåll, det är lika risigt som Grekland å ena sidan, medan jag å andra sidan ser få gamla billiga bilar trots att det är jättemånga bilar verkar alla vara nya, motsägelsefullt, Javisst. Likaså kläder, mobiltelefoner, de har dyra kläder och nya mobiler och det hänger guld runt halsen på många av dem. Så kanske de egentligen inte är fattiga, de kanske bara gör andra prioriteringar än vad jag är van vid. Detta verkar outrett, jag återkomma i frågan.

Jag har just läst Alex Schulmans bok ”Glöm mig” som är en berättelse om Alex och hans två bröders uppväxt tillsammans med sin alkoholiserade mamma. Jag blir berörd av hur han under åren kämpat med att ta hand om sin mamma och av att han inte gav upp. Det skulle jag inte klara, jag skulle ha kastat in handduken. Men det jag reagerar mest på det är att jag känner igen mammans beteende, ex snabba och kraftiga humörsvängningar. En helt igenom positiv situation, kan på en sekund vändas till rena katastrofen. Han känner den okontrollerbara vreden som modern bär på i sin egen mage, han beskriver sin oro för att göra minsta fel, han går en balansgång, där minsta felsteg leder till ögonblicklig katastrof.

Han förnekar sig själv och sina behov, vad han tycker och vad anser att han borde göra, till förmån för vad han uppfattar i situationen i stället är bäst för modern. Att låta de egna känslorna stå tillbaka så länge som han gjorde utan att få minsta tack eller annan medkänsla från modern eller annan vuxen, är verkligen en mänsklig insats av stora mått. En bra bok, läs den!

Torsdagen den 8 februari, nu ligger vi i en marina som verkar fungera. I dag hämtade vi packningssatsen som min gamla kamrat Tommy sänt till oss. Hämtningen kan ske på två sätt, åka buss och promenera långt eller åka jolle uppför en liten å och därefter promenera kort till DHL:s kontor. Vi valde jollealternativet, det var spännande, ån slingrade sig i en träskmark och rätt som det var small det till i jollen, Anne skrek att vi gått på grund, men det var det inte utan det var något slags djur, en stor fisk eller krokodil (?) som vi krockade med, jag han aldrig se det bara plaskade till så var den borta. Vår båtgranne berättade att det finns Kajmaner här, de är två meter långa krokodiler…

Efter det att vi parkerat jollen under en motorvägsbro gick vi i motorvägsdiket fram till DHL. Allt gick bra, 52 Euro fattigare. Nu, välbehållna tillbaka på Engla, sitter jag bara och väntar på Antoine, motormekanikern som ska göra jobbet, han skulle komma på förmiddagen, nu är klockan 13.30… Nu är klockan 14.30… Klockan 21.00 slutade jag att vänta, han har inte svarat på några mejl eller telefonsamtal.

Fredagen den 9 februari, jag ringer och mejlar honom på morgonen, han svarar med ett sms, han ska komma på morgonen eller förmiddagen (Vajert!). Nu är klockan 16.30 och han har inte kommit (ovajert som de säger i Göteborg), är detta något som man bara måste med ett leende acceptera? Jag tycker det är så ansvarslöst att alla gränser redan är passerade. Å ena sidan… Å andra sidan -JAG VILL HA MOTORN FIXAT. Så det är bara att sitta ned och ta det lugnt.

Ute blåser det, grannbåten sa att i natt ska det blåsa som sjutton, trots allt då är det skönt att ligga i hamn och ha bra wi-fi, jämfört med att ligga på svaj i en vik. I går såg vi två avsnitt av ”Bron”.

Nu har jag skrivit och frågat om han (motormekanikern förstås) arbetar i morgon (lördag), vi får se om jag får något svar. Inse att jag har en ängels tålamod. Nu har jag fått besked, han är klar med sitt jobb i Fort de France och kommer till oss på måndag morgon. JYppii – säger vi.

Här ska jag visa vår marina

IMG_1772

Denna marina för fritidsbåtar är mer än rejält byggd

IMG_1773

Den är byggd i motståndskraftiga material: Rostfritt, betong, sten och rötskadat trä.

IMG_1770

Dessa pontoner kunde väl hålla hela svenska flottan på plats

IMG_1769

Detta är något överdimensionerat

IMG_1768

Att är perfekt ordnat, ni ser Engla alldeles till höger

 

IMG_1774

Nu vet vi hur de hade råd med denna överdrivet stabila anläggning, EU-förstås vi har alltså varit med och betalat

 

 

I väntans tider

Nu sitter jag här och grunnar på mina oändliga problem däribland de tekniska dylika. Jag har monterat min expansionstank, exakt såsom motorspecialisten Jean-Paul talat om för mig att jag ska göra. Men det fungerar inte… Det är som vanligt, motorn blir övervarm, en ytterligare tokig grej är att jag inte begriper hur expansionskärlet ska fungera. Jag har ett expansionskärl på sötvattnet i båten helt naturligt för att skapa ett tryck och slippa ha pumpen gå för jämnan. När det gäller motorns expansionstank så går det två slangar mellan exp. tanken och motorn men när jag kör motorn då är det ingen kylvätska i någon av slangarna… Utan det är komprimerad luft.

Jag trodde att expansionskärlet skulle fånga upp, pga ökad värme expanderande vattenvolym, för att när trycket/temperaturen sjönk, trycka tillbaka kylvätskan så det alltid fanns tillräckligt med kylvätska i systemet. Men så verkar det inte ske, men jag förstår inte riktigt vad som sker, men jag måste ha gjort något fel, så långt är klart. Det första Jean-Paul gjorde när han kom till motorn, var att ta av locken till värmeväxlaren och oljepåfyllningslocket för sätta dem under näsan och lukta på dem. Han luktade flera gånger och fick nya miner i ansiktet. Miner som jag inte kunde förstå, man måste troligen vara fransman för att förstå dylikt. Men min fråga är, var detta ett utslag av professionalitet eller? Jag har kommit fram till att jag borde anlita annan motormekaniker.

I går hade jag ett efterlängtat besök ombord, det var motormekanikern Antoine. Jag har alltså övergett korksniffaren Jean-Paul. Jag har från tre olika, av varandra fristående källor, fått hans namn (Antoine) som den mest kompetenta motormekanikern. Han skulle komma på morgonen eller åtminstone på förmiddagen sa han, han kom klockan 14.00. Jag satt som vanligt beredd helt förberedd inför hans ankomst redan från klockan 08.00. Nåja, de säger att jag måste ta seden dit jag kommer, så jag log och var trevligt. Men det var inte lätt att ha honom ombord, han kunde inte ett ord engelska och jag är lika okunnig i att tala Franska. Så han pratade på, jag likaså utan att någon av oss förstod vad den andre sa. Men till slut, använde vi ”Google översätt” jag skrev in mina frågor och han svarade genom att skriva in sina svar. Det fungerade hjälpligt. Till slut kom domen, topplockspackningen är trasig… Detta är vad jag under senare tid har misstänkt pga att det finns luftbubblor i kylvattnet. Det var trots allt, skönt att få det vederlagt.

Min gamla barndomskompis, Tommy (vi är födda på samma dag och samma år) har följt min resa på min blogg/Facebook och kommenterat mina ansträngningar i att få ordning på motortemperaturen. Eftersom han är Perkinsspecialist och har arbetet med marina dieselmotorer hela sitt yrkesverksamma liv, så tog jag tillfället i akt och konsulterade honom rörande de symptom jag kunde se. Gammal vänskap blev som ny, han har hjälpt mig ex genom att beställa en sotningssats från England och därefter sända den vidare till mig här på Martinique. Så nu ligger jag bara här och väntar på att paketet ska levereras, då går vi till marinan och förhoppningsvis kommer Antoine och skruvar sönder motorn och byter trasiga delar (packningen). När det är gjort då kommer det att kännas bra.

I går (lördag den 3 februari) inleddes karnevalperioden här på Martinique. När vi var i Grekland var det på liknande sätt, under ett antal dagar var det Karneval. Jag som aldrig sett ett karnevalståg fylldes med frågor såväl i Grekland som här på Martinique. Om jag tror rätt så har karnevaler ett historiskt religiöst samband, jag tänker på Gudfadern filmerna där var det mindre karnevalståg som gick och höll upp bilder av ex helgon. Dvs att Karnevalståget är en inledning på fastan, då ska man festa runt för att därefter gå in i en period där det man ska avstå från mat och glädje. Men det är svårt att i dag se kopplingen mellan karnevalståget /festligheterna och den möjliga religiösa historiekopplingen. Likaså har jag svårt att förstå varför är detta år så fantastiskt/stort?

Det som hände i Grekland och som på samma sätt här i går, var att det kom grupper om 50-75 personer som bestod till hälften av trumslagare och hälften lättklädda dansande kvinnor och män. Alla är utklädda och grovt sminkande. Nu är det så att jag inte förstår en del, troligen förklarande skyltar, som extra lättklädda kvinnor bär upp i inledningen av varje grupp. Grupperna stannar upp ungefär var hundrade meter och på stället sjunger, trummar/spelar och dansar. Vid en given signal rör sig truppen snabbt fram hundra meter och så börjar det om på nytt. Står man, som vi gjorde igår kväll, så passerar två tre grupper per timma. Vi lämnade området vid 21-tiden, men de höll på fram till 00-tiden.

Jag kan förstå att de som går i tåget har roligt och kanske att de haft mest skoj under repetitionerna och när de träffats för att utforma sina dräkter. Men vi som tittar på då, säger jag och blir avbruten av han på min vänstra axel –Du blir aldrig nöjd, tänk bara såsom du betedde dig på din enda fotbollsmatch som du besökt, kommer du ihåg 1959 vad som hände?
Jag hinner inte öppna munnen förrän han på min högra axel hugger in – Fotboll och Karnevalståg det är bara lek, inget att bry sig om, sluta tjafsa, jag tycker det är bra att du kan välja bort sådant som andra gör till viktiga saker.Berätta då så får läsarna bedöma om du gjorde rätt som gick hem, säger han, den vänstra.

Ok, så här var det 1959 var jag 12-år, jag bodde då hos min mormor i Hagalund och gick i Hagalundsskolan. Alla tuffa pojkar i klassen hade plankat in på Råsunda fotbollsstadium, utom jag. De sa att man skulle ställa sig i kön och när man kom fram till spärren där man skulle betala, så pekade man bakåt och sa –Farsan står bakom. Jag gjorde som de lärt mig och mannen bakom skrek när han hörde vad jag sa –det är inte min grabb… Jag sprang som en galning in på stadion och satte mig högst upp på läktaren. Jag såg då att det var vita män som spelade mot mörkhyade män, jag tyckte det var så tråkigt att jag gick hem efter en kort tid. När jag kom hem så var hela släkten på besök hos mormor, de firade VM-finalen på Råsunda Sverige Brasilien… Det hade jag ingen aning om.

Vad är det för liknelse mellan fotboll och karnevalståg, undrar jag högt? Men mina vänner på mina axlar är tysta.

IMG_1165

Karnevalståget i Fort de France

IMG_1191

En bild till av samma karnevalståg

IMG_1764

Kolla på dessa anordningar syftande till att hindra spring över körbanan, bra va?

IMG_1762

Återigen likadan gångfälla, detta känns välutvecklat, tycker jag

IMG_1761

Här ser ni min nya autopilots ”kolvarmar som fäster i ”roderkvadranten”

IMG_1759

Här ser ni den nya autopiloten från andra sidan

IMG_1756

Här ser ni en riktig sjörövar-ö

Många båtar

Nu sitter jag på en bar tillsammans med Anne samt Jacky och Peter från Ellen. Jag ser ut över viken, den är full med ankrade båtar, jag har tagit en öl och Fishs and chips, jättegott. Det är varmt, wi-fin fungerar någorlunda. Nu är det lite som att ha julafton framför sig i nästa vecka börjar leveranserna: det ska komma ett paket vägande 12 kg från Stockholm, en ny autopilot, jag ska få två 100 W solceller från ett lokalt företag här i hamnen, jag ska få ett komplett tryckutjämnings paket till min motors kylsystem, jag ska få nya glasögon och slutligen ska jag få min lagade wi-fi förstärkare, från Örebro. Detta kan jag kalla julafton för en som gillar när saker och ting fungerar.

Att montera dessa prylar tar mig ett antal dagar, varför vi räknar med att vara kvar här på Martinique c:a två veckor till. Det går ingen nöd på oss, vi ligger ankrade en bit ut i viken, vi har en jolle som fungerar tillräckligt bra med den nya motorn. I land finns alla affärer , verkstäder, restauranger m fl som man kan önska sig. Vi badar från båten, vattnet är ok om vi vill kan vi göra dagsturer till fina badvikar. I går hyrde vi en bil som rymde sex personer, vi (Anne o jag) Jacky o Peter samt Gertrud o Björn. Vi åkte från 08.00 på morgonen till 21.00 på kvällen. Vi besökte Romdestillerier, alla utom jag provsmakade och vi köpte några flaskor på två ställen. Vi drack kaffe på ett ställe och åt lunch på ett annat, vi åkte genom regnskogen och vi trängdes med andra bilar på ytterst smala vägar där jag måste stanna och släppa förbi andra bilar, Puuh det var nära flera gånger.

I går den 13 januari, gjorde jag ett nytt försök att få ordning på min ankarbelysning, utan att lyckas, därför ska jag i dag försöka på nytt men ha en annan strategi, i stället för att försöka få den kabel som sitter där nu att leda fram 12 Volt, byta och ta en annan kabel som jag inte längre använder, Vindexbelysningen. Jag hoppas verkligen att det ska fungera. Att sitta i masttoppen och skruva är inte värdens kuligaste, jag måste vara 100 procentigt alert annars kan lätt eländen uppenbara sig. Nu har jag varit uppe igen, Anne vinschade upp mig, det gick inte fort, men det var säkert. Jag skiftade kablarna, klippte och tejpade, nu fungerar det. Lätt som en plätt. Ett litet steg framåt.

I dag den 18 januari, är det som vanligt fint väder, jag har fått mail om att delarna till motorn kommit, jag åkte in glad i hågen för att hämta dessa och såg fram emot en installationsdag, men när jag fick prylarna så förstod jag inte hur de ska monteras. Klockan 14.00 i dag då ska jag träffa motormekanikern och han ska visa hur. I går slutmonterade jag de nya solcellerna, först fungerade det inte men efter det att jag plockat bort den diod som säljaren ivrigt påpekat att jag måste ha, så fungerade dessa. Skönt att vi löser våra tekniska problem ett i taget. I dag ska jag bara mäta upp solcellerna så jag vet att allt är perfekt.

Nu på morgonen har vi tillsammans ”Ellen” och ”Ultimo” varit uppe tidigt, klockan 07.00 tjoade vi och bankade på Twice, Björn fyller år (60), vi hade med oss Champagnefrukost. Björn blev mycket överraskad och i kväll ska vi gå på lokal tillsammans och fira honom på nytt.

Det sociala sammanhanget inser jag är mycket viktigt, andra besättningar är duktigare på att skapa relationer än vad vi är. Jag gissar att det bidrar till att de trivs så bra. De berättar om olika människor de träffat, de håller reda på vad folk heter, kommer ifrån och vart de är på väg. Ropar upp dem på radion (VHF) och på olika sätt underhåller de sina relationsnät. Detta är vi dåliga på, gränsandes till urdåliga. Så vi har en del att lära.

I dag fick jag ett obegripligt mejl på franska som jag gissade handlade om autopiloten som har varit på väg i snart tre veckor. Mejlet sa att jag skulle ringa ett transportföretag, vilket jag också gjorde, det vara bara det lilla problemet att ingen där kunde prata engelska… De upprepade till vansinne samma mening på franska, jag begrepp inte ett dugg. Jag å min sida upprepade en fråga på engelska, så höll vi på ett tag till dess att jag förstod att detta ger ingen framgång. Jag lade på, gick runt här centrumet och spanade in någon person som ser ut att kunna både franska och engelska samt verkar intresserad av att spilla sin tid på någon annans behov. Efter visst letande gav jag upp och gick till marina-kontoret och lyckades få den unge mannen bakom disken att ringa och fixa till det hela. Det slutade med att jag skulle sända in några dokument, sedan skulle allt vara klart, nu har de fått dokumenten och jag har fått besked att på måndag ska jag kunna få autopiloten. Det går framåt.

Mer teknik, jag har monterat nytt lock till värmeväxlaren, slangar till o från expansionskärlet så nu ska (håll tummarna) problemet med övervarm motor ske nu vara historia.

Det är jättemycket båtar här ändå är det ännu fler som ligger i hamn och väntar på att bli uthyrda. Jag tror att det hänt något med marknaden, få båtar verkar vara uthyrda, men detta till trots har jag aldrig sett så många båtar. Jag ställer mig frågan, varför är Karibien så populärt, utan att ha kunnat tydliggöra något svar. Frågan blir mer och mer aktuell, upplever jag. Jag menar, vi är ju inte nästgårds precis, utan vi är långt hemifrån, så vad motiverar en sådan insats, bortsett från själva överseglingen som i sig var en speciell upplevelse, vad är speciellt med Karibien?

Om jag börjar med det en allmän jämförelse med mina livserfarenheter, så här långt.
Väder, det:
– är soligt och varmt varje dag och natt, på gränsen till för varmt särskilt på natten,
– blåser alltid från ost, syd-ost, det är bra, lätt att planera seglingen,
– blåser för mycket, det är så starka vindar att det är skumpigt och osäkert att ligga på svaj,
– blåser så starka vindar att det inte är avkopplande att segla,
– blåser så mycket att man hindras att utföra sysslor som arbeta med segel eller rigg,
– regnar flera skurar varje dag och natt, alltid beredd att rusa runt och stänga alla luftinsläpp,
– är ljust strax efter 06.00 och det är kolsvart strax efter 18.00 det blir långa nätter.
Ankringsplatser/vikar:
– det finns många fina ankringsplatser,
– det är otroligt många båtar i varje större vik ligger det kanske 100-tals båtar,
– det finns fina snorkel- och eller dykplatser,
– det är i allmänhet ok siktdjup i vattnet.
Priser, det är dyrt:
– att besöka hamnkrogen en öl kostar 6 € (60 kr),
– i affärerna är maten är dyrare än hemma,
– att gå på grillkvällar är jättedyrt Loobster för två och två öl 130 €,
– båtprylar är dyra ex sittdynor att ha på däck kostar 50 € och hemma c:a 200 kr.
Det är säkert så att jag ”missat något” eftersom jag inte som många andra jag möter, är helsålda på den karibiska ö-världen, utan som vanligt lite allmänt kritisk.

Nu har vi rört på oss en liten bit i väntan på att jag ska få autopiloten nu på måndag (22/1). Vi ligger på svaj utanför ett litet samhälle som heter S:t Anne se bilder därifrån.

IMG_1747

Anne bland andra båtar på svaj

IMG_1748 (1)

Några fler båtar på svaj

IMG_1750

Torget i S:t Anne

IMG_1751

Huvudgatan i S:t Anne

IMG_1752 (1)

Bra skyddad gångbana, om än lite smal

IMG_1749

Återigen, båtar båtar