Vi är på plats

Söndagen den 5 november, i går genomfördes säkerhetsbesiktningen på Engla. Det var som tidigare, det man oroar sig för visar sig var helt onödig förspilld kraft när det verkligen gäller. Så var det även denna gång besiktningen var egentligen inget att oro sig för.

Jag började redan för två år sedan att inspektera och förbättra i syfte att nå bästa säkerhetsnivå. Ex så arbetade jag med Engla under hela vintern i Grekland, så jag har verkligen haft respekt för den säkerhetsbesiktning som ingår i ARC (Atlantic Race for Cruises) och i går var det dags. De tre dagarna som vi varit i Las Palmas har jag besökt skeppshandeln kanske fem – tio gånger/dag och köpt på mig prylar i syfte att ha allt rätt. Vi fick en slottid mellan 15.00-18.00, Anne och jag knaprade på våra naglar och till slut knackades det på Engla och en ”Chris” kom. Han berättade att han älskade Swanbåtar och att han i sin ungdom leveransseglat nya Swanbåtar ut över världen samt att han själv ägt flera Swanbåtar. Det var svårt att få honom att fokusera på säkerhetsbesiktningen, men till slut ställde han ett antal frågor som vi besvarade positivt och sedan var det klart… Nästan lite snopet, när jag arbetat så hårt så borde besiktningen motsvara den kraft jag satt in, men det gjorde det inte. Men, å andra sidan är ju målet att bli godkänd, och målet var nått. Det var lite som att han bad om ursäkt att han kom med sina ”enkla frågor” och han visade vid flera tillfällen sig så positiv han bara kunde. Ok, vi är alla olika, inget viktigt problem för mig.

Några tankar, i besiktningen ingick inte att ens slänga ett öga på riggen dvs mast, rod, segel och allt som tillhör detta. Jag trodde att masten/riggen skulle vara av särskilt intresse, men ack nej inte en blick gav Chris vår rigg, däremot ville han titta på motorn… Lite knepigt, tycker jag. Likaså är det krav att ha antingen kortvågsradio (som radioamatör) eller satellittelefon, vi har varit runt och kontrollerat vad en satellittelefon kostar samt vilken modell som passar oss bäst under de tre dagar vi varit här och avvaktat med köp, men trots att detta är ett krav, så frågade han inte ens om vi hade kortvågsradio eller satellittelefon? Vi ska dock köpa en i veckan som kommer.

Apropå mast/rigg, vi var bjudna till en finsk Swanbåt, ”nästan ny” från 2001. Ägaren hade köpt båten ny och den var skräddarsydd för hans/deras smak och vilja, en fantastisk båt. Han berättade att han för några år sedan var orolig för riggens hållbarhet och kommande besiktning inför ARC, så han bytte rigg till en kostnad överstigande 50 000 €. Snopet att besiktningsmannen inte ville se hans nya rigg. Men så är det kanske, det är det som vi inte oroar oss för, det är där eländet ligger och lurar.

Jag kanske inte berättade det, men precis då vi kom hit till Las Palmas och höll på att lägga till så gjorde jag liknande rörelse som striptease flickor gör i amerikanska filmer, snurrar runt på en rostfri stång. Vi har ingen liknande stång ombord, däremot har vi rod dvs heldragen rostfri centimetertjock ”tråd” som håller upp masten. Jag skulle skynda mig från aktern till fören på båten och tog tag i roden, som vanligt och skulle svänga mig runt, men för ovanlighetens skull satte jag min högra fot på den vänstra, varför jag inte kunde ta nästa steg, vilket i sin tur ledde till att jag på liknande sätt som stripteaseflickorna åkte ett halv varv runt min rostfria stång och slog ned med rumpan först rak in i ett av våra fönster som sprack… Jag gjorde inte illa mig, men rutan sprack, så när vi hade vår säkerhetsbesiktning, ja då saknade vi ett fönster, men det såg inte besiktningsmannen. Men nu ska jag sluta att gnälla, Las Palmas är jättetrevligt och vi har det jättebra i veckan som kommer ska jag sätta i två nya fönster (byter även ett av fönstren på andra sidan babord), köpa satellittelefon och lära mig hur den fungerar, få ombord tekniska personer som begriper sig på mina instrument, jag har inte lyckats att kalibrera dessa trots att jag gjort ett stort antal försök, nu ska det bli rätt. Eventuellt ska vi ta hit en dykare som får svabba vår botten samt sätt dit en ny Zinkanod. Likaså ska vi beställa nya lattor (pinnar som håller storseglet utspänt) till vårt gamla storsegel som Oskar har med sig hemifrån. När dessa är klara så har vi reservgenua samt reservstor, det är skönt att ha.

Las Palmas marina är en trevlig marina, bland annat därför att hamnkaptenen är en social fullträff. Jag kom till honom för att klaga på att de inte hade ordning på sina rutiner och att jag hade fått en dåligt hamnplats. Han mötte mig med ett stort leende, klappade mig på axlarna och bara log, -mister we fix it!! Sa han och så skrattade han. Go back to your boat, I send an marinero (anställd inom marinan) he fix all your problem. Han skrattade på nytt, troligen åt min förvånade min, vände tillbaka därifrån han kom. Mycket riktigt det kom en marinero som löste alla mina problem. Det är som i den gamla sagan om solen och nordanvinden som tävlade om vilken av dem som var starkast genom att få av en pojke som var ute och gick, sin rock. Nordanvinden blåste så mycket han kunde, ju mer det blåste ju hårdare höll pojken rocken mot sin kropp. När det var solens tur så sände solen sina varmaste strålar på pojken, som genast tog av sig rocken…

Nu återkom vi till Engla efter det att vi suttit längst ut på piren och tittat på när de 76 st ARC+ båtarna lämnade hamnen för att gå till startlinjen längre ut. ARC+ innebär att de också går till Karibien men att de tar omvägen över Kap Verde och stannar där en vecka. Vi går vanliga ARC vilket innebär att vi går direkt till Saint Lucia. Det var jättemysigt att sitta på kajen och se båt efter båt sakta lämna hamnen och besättningen vinkade till anhöriga på land.

IMG_1649

Anne ute på piren

IMG_1645

Annes föräldrars hotell

IMG_1651

Nu är Engla klar för avsera

IMG_1647

En del av hamnen, den rymmer 1000 båtar.

IMG_0634

Våra vänner Susanne o Peder på väg mot Kap Verde

Nu är vi nära

Onsdagen den 18 oktober. Det är lätt att säga, orsak och verkan, men det är förenklat för i verkligheten, om jag betraktar min motor så har det blivit så att det som var orsak i första analysen inte stämde i nästa analys, om jag tar det här med motorns kylsystem så har analyserna vandrat fram på detta sätt, grundproblemet är att motorn blir övervarm.

  • Orsak, en slang är trasig, motorn blir varm
  • Orsak, vattenpumpen läcker, motorn blir varm
  • Orsak, gummidamaskerna på värmeväxlaren läcker, motorn blir varm
  • Orsak, motormekanikern i Grekland förlängde en del av värmeväxlaren så passformen ändrades, varvid det fattades vatten och motorn blev varm
  • Orsak, varmvattenberedaren läcker, motorn blev varm
  • Orsak värmeväxlarens trycklock släpper ut vatten varför motorn blir varm.

Det senaste på motorfronten är en innovation som jag gjorde i går (21/10). Jag har satt en slang från värmeväxlarens trycklock och monterar slangen lodrätt upp till höjden 70 cm. Jag häller kylvätska i slangen, slangen är nu fylld med kylvätska och har direktkontakt med motorns inre kylvätskesystem. Tanken är när motorn startas och blir varm då ökar trycket och vattnet expanderar genom att kylvätskan stiger upp i slangen, när motorn på nytt blir kallare (när den är avstängd), sjunker vattnet tillbaka in i värmeväxlaren. Ingen kylvätska har försvunnit. Inte förrän den 28 oktober då vi lämnar La Palma för att gå till Gran Canaria, då vet jag om detta fungerar eller inte. Kan detta vara den geniala lösningen som jag sökt?

Såsom lekman kan vägen bli lång och dyr innan man kommer till det stadiet att man vågar säga –nu vet jag! Tänk om det skulle var lika i livet för övrigt, dvs när man trodde man kommit på något smart, så måste man passera ett antal punkter (se ovan sex punkter) innan man kan säga att -så är det. Men lite skämtsamt så finns en genväg och den heter fördomar. Jag har funderat mycket på om fördomar är en produkt av faktisk erfarenhet eller inbillad erfarenhet eller pådyvlad erfarenhet, om inte alls har att göra med verkliga upplevelser utan handlar om tycke, smak och stil? Men det som är lite speciellt med fördomar är att när de stämmer med verkligheten då känns de så naturliga. Kan det vara så att när en fördom har befästs i ens huvud då letar man efter bekräftelser? Därför uppmärksammar man sina eller andras fördomar så lätt. Om jag tar ett exempel, ordet Maniana, (det avser att vara Spanska) som ska betyda ”i morgon”. Jag som kommer från norra Europa anser att det är viktigt att hålla tider, medan min fördom är att det gör man inte i länderna runt Medelhavet och varje gång som tidspassningen inte stämmer, klocka och överenskommen tid, då blir jag inte lika sur som jag skulle ha blivit om detta skedde i Sverige, för vi vet ju att de tänker att det som kan göras i morgon flyttar jag till morgondagen, dvs manjana. Jag menar att det kan finnas något som är positivt med fördomar, det räcker med att man ser en del av en annan människa, så slår fördomarna till och fyller ut figuren och alltför ofta verkar den utfyllda figuren stämma med verkligheten. Det är något slag av ”snabbspår” i syfte att skapa sig en bild av en annars okänd person. Jag tror att när något som kan kallas vetenskapligt uttalar sig, eller ger stöd för uppfattning då sjunker budskapet lättare in i medvetandet. Jag tänker ex på ett sådant exempel, under min uppväxt hade jag tillgång till ”Fröhlens Konversationslexikon” som var från 1930-talet, där stod ”Negrer är lata” och något mer som handlade om att de hade lätt att bli kriminella. Även om det inte var något jag trodde på, så färgades jag av vad jag läst. Nu kan jag se detta ur ett historiskt/kulturellt perspektiv och skojar mest om det, medan när jag var liten, jag då såg jag det som en sanning. Om man har en negativ fördom som inte bekräftas, utan verkligheten visar tvärsom en positiv bild, ja då bli man glad och när den slår in dvs att fördomen stämmer med verkligheten, ja på något sätt känns även det positivt, så var är egentligen problemet? Så, varför är fördomar så utskällda, kan man undra.

Jag vet inte men jag trivs bra med mina fördomar. För, det är ju endast fördomar. Dock har jag ingen koll på mina fördomar gentemot min motor en Perkins, den enda fördom jag har är att det är en slitstark motor dvs håller länge. Men det hjälper mig föga i detta fall.

När vi kom till La Gomera, San Sebastian (som är en fantastiskt mysig plats) så var vi flera svenska båtar i hamnen bl a Ellen (Arcona 430). Ellen är den båt som jag utmanat i ARC… (först till S:t Lucia) Jackline och Peter med besättning, mycket trevligt folk, men det vore bättre om de var sura och griniga, nu det blir svårare att bli motiverad i kampen, man vill ju inte skämma ut en vän och vinna överlägset…
På kvällen gick vi in mot det lilla fina samhället på ön och på vägen fram dånade musik mot oss, ABBA låtar… Vi kom fram hittade vi hela gänget från Ellen tillsammans blev vi en stor svenskgrupp som stod och mös när en livegrupp uppträdde och spelade c:a femton av ABBA:s låtar med fullt ös på en utescen. Det var massor av folk en härlig stämning, varför vi i svenskgruppen började sjunga, gunga med och vissla och applådera. Det nära att jag fick ståpäls när de kom in och viftade med den svenska flaggan på scenen. Efteråt gick vi och tog en öl, detta var en av många mysiga kvällar tillsammans med vänner.

I dag den fredagen den 27 oktober sitter vi och putsar på Engla det är mer än trettio grader varmt, i dag har jag smörjt vinscharna. Nu börjar vi bli klara, min ”attgöralista” är tom. I morgon ska vi lämna hamnen och gå mot huvudön Gran Canaria, dit är det c:a 130 distans, så det blir en nattsegling.

Nu är vi framme, jag sitter på Annes föräldrars lyxhotellrum på Gran Canaria, Pasido Blanco och tittar ut över havet som med tunga vågor mullrar in mot land. I övermorgon ska vi gå till Las Palmas och starta vårt säkerhetsarbete. Oskar och Timo (min svåger) kommer den 15 november, då ska allt vara klart. Angående min innovation i motorn, så vågar jag inte säga men det verkar fungera, so far so good.

Situationskomik, jag gillar när det mitt i verkligheten händer oförutsedda saker, i kväll (30/10) var vi på besök hos Annes föräldrar på ett RIO-hotell. Alla var uppklädda, jag hade långbyxor, vi var alla så fina. Det var buffé och det var aktiva kypare. Jag hann aldrig slöa till, de, kyparna kom regelbundet och sa något vänligt, hämtade vin eller annat som man skulle kunna behöva, hämta använda tallrikar m m mm. Dvs jag kände mig totalt påpassad, allt vad jag gjorde uppfattade jag personalen registrerade. Jag gillar jätteräkor, jag tog tre stycken, det skulle jag inte ha gjort. Jag har ätit liknande stora räkor många gånger tidigare och det har inte varit något problem att skala dem. Jag tog den vassa kniven, som vanligt, och satte gaffeln mitt t räk-kroppen. Men det var omöjligt att snitta upp räkan, det bara inte gick. Jag försökte på mer än ett sätt, men den var som kokosnöten helt Jävl.. omöjlig att få hål på. Jag tog ett omtag som vi sa på ING 1 när vi byggde fackverksbroar, satte gaffeln i den förbaskade räkan tog i med hela kroppen och SPRUTT sa det och en stråle mörkbrun gegga for över det fina bordet och en del av detta tog bakvägen och hamnade i mitt knä. Efter det att jag torkat av alla detaljer på bordet som fått sig en dusch så kom personalen, som tydligen sett allt, med högvis av våtservetter. Då tog jag den förbaskade räkan i hand (såsom man gör på västkusten) och bet och skalade den i munnen, men så gör man bara på västkusten, upptäckte jag, där jag satt med min räka. Tills lut såg det ut som i en slaktbod, där jag satt, högar av använda våtservetter, allt var prickigt som låg på bordet och mina händer såg ut ungefär som när jag byter olja på båten, och andras intresse för vad som hände vid vårt bord var mer än vanligt intensivt. Jag kunde inte låta bli att skratta, nästan hysteriskt skrattade jag åt situationen, men det var bara jag som skrattade…

IMG_1642

Annes föräldrar och vi (före räkornas inträde)

IMG_1638

Förklara detta

IMG_1636

La Gomeras hamn

 

 

 

Tenerife

Torsdagen 12 oktober, vi anlände till Tenerife vid 08.00-tiden. Det var bra vindar hela natten, vilket möjliggjorde en bra segling. När vi kommer hit efter att inte ha sovit något under natten, var det dags att sova några timmar (trodde jag). Redan innan vi stupat i kojen så märkte jag att det var hundar som sprang och skällde på pontonen mitt emot oss. Vi kröp ned under lakanet, satte i hörselproppar och lade oss tillrätta för en återställarsömn. Apropå hörselproppar, för några dagar sedan när jag som vanligt stod böjd över min motor och stillsamt undrade – vad är det som är fel denna gång, då kände jag något på min nakna rygg. Jag började slå efter det och då kände jag hur något sprang uppför min rygg fortsatte upp och förbi halsen för att slutligen hoppa in i mitt vänstra öra och krypa in i hörselgången ända fram till trumhinnan… Vad säger ni om det? Jag ropade som ett kissnödigt barn på Anne –kom fort något djur har krupit in i mitt öra, skrek jag! Anne kom och med en förvånad lite överlägsen min sa hon ok, vänd hit får vi se. Anne har naglar som skulle kunna ersätta så väl peang som pincett vid operativa ingrepp, efter ett tag fick hon därför napp och en stor kackerlacka drog hon ur mitt öra. Då var hon inte lika oengagerad. Vad säger ni om det?

Åter till mina hörselproppar jag uppskattar inte kackerlackans försök att utgöra hörselpropp, jag föredrar finska Armén hörselskydd de fungerar mer stillsamt. Vi låg nu bara och väntade på att John Blund skulle strö sitt trollpulver över oss. Då började hundarena att skälla och de fortsatte att skälla under hela den tid som jag /vi försökte sova. Jag blev tillslut arg och gick upp på däck och med min allra bästa korpralsröst ropade jag så hela hamnen hörde – quiet, alla som fanns i denna del av hamnen såg upp, så även hundägaren. Jag tyckte han såg lite nonchalant ut så jag gick till hans ponton och sa åt honom att hålla hundarna tysta och pekade med mitt krokiga pekfinger elakt mot honom. Han såg olycklig ut, tyckte jag, men jag fortsatte att gå på, när jag lämnade honom stod han som förstenad med sorg i ansiktet. Jag gick till marinakontoret, där pratade jag med chefen och de lovade att prata med hundägaren. Nu har jag två par stirrande ögon på mig, det är hundägarna (han o hon), mitt emot som inte gillar mig och gärna vill visa det. Men de är för fega för att komma och prata. Marinachefen gillade inte att jag ville att hon skulle prata med hundägarna, hon sa att hon skulle prata med dem, jag har gjort påstötningar hon har svettats och sagt att hon ska, vidare sa hon senast, att hon sänt en Marinero för att framföra budskapet, jag sa att detta inte var ok, utan hon som chef ska ta samtalet. Återigen började hon att svettas –jag ska göra det… Nu en dag efteråt är det lugnt hundarna rör sig och något enstaka skall hörs, men i stort sett är det ok.

Jag gillar fega människor därför att fega chefer har försörjt mig och mina familjer väl under min aktiva familjeförsörjaretid. Jag har under de trettio år som jag drev företaget SENATOR haft som specialitet att hantera andras problem. Däremot när det gäller mina egna problem, så fungerar det inte. De är konstanta.
I de offentligt ägda eller styrda organisationer som jag utfört uppdrag i var det till c:a 80-90 procent en konflikträdd chef eller en chef utan tillräcklig kunskap om hur hantera  konflikter. Så, därför jag gillar dessa chefer, hur skulle jag haft det om inte de skapat all oreda som jag försörjt mig på att reda i?

Tenerife är vackert, det är rent, gott om offentlig konst, många träd och parker samt gott om offentliga lekplatser för mindre barn. I dag (fredagen den 13 oktober) har jag arbetat med min motor, ledsen att jag tråkar ut ev läsare med motorsnack. Under senare tid har jag konstaterat att orsaken till att min motor blir övervarm, är att det fattas vatten (kylvätska). Det finns inte tillräckligt med vatten i motorn, det läcker inget synligt, vart tar vattnet då vägen? Nu har jag fått en idé, det är på min båt som på de flesta, det går en slang från motorns kylsystem som går in i varmvattensberedaren för att indirekt värma upp vattnet i varmvattenberedaren. Vattnet värms genom att vattnet går i en kopparrörsslinga inne i vattenbehållaren.

Jag har börjat att misstänka att kopparröret läcker dvs att motorn kylvatten sakta läcker ut och blandas med annat vatten i varmvattensbehållaren. Detta leder till att motorns kylvatten försvinner utan att det syns någonstans. Därför har jag kopplat förbi varmvattenberedaren och håller på att mäta vattennivån i motorn för att se om det försvinner vatten eller inte. Som det ser ut just nu så förvinner det lite vatten, men samtidigt var motorn varm när jag fyllde vatten, medan nu, en stund efteråt är motorn mindre varm (varmt vatten utvidgas medan kallat dito drar ihop sig). När motorn svalnat tillräckligt ska vattnet ha slutat att dra ihop sig och vätskeytan ska ligga på en konstant nivå. Hoppas, Hoppas!!

I dag söndagen den 15 oktober, nu har älgjakten pågått en vecka, det var många år sedan jag deltog. Min karriär slutade efter det att jag skjutit ”fel” älg. Reglerna var att inte skjuta mellan sju-tolv taggar, man kallade det för att spara Kapitaltjurar. Jag pangade på och en elvataggare stöp. Men det visste jag inte då, älgen ville inte stanna utan sprang vidare efter det att jag skjutit ett lungskott. Jag hittade inte älgen utan fick på natten väcka de andra i laget och vi sökte hela natten och till slut hittade vi den och då hade den enbart elva taggar…  Jag hade givetvis sagt att det var 12 taggar. Då startade lilla kriget mellan mig och styrelsen fast egentligen var kriget mellan mitt parti och Centern. Efter det så slutade jag, det var inte så lätt längre att skratta och ha kul, mestadels var det sura miner. Så jag tackade för mig. Älghornet, tillfallen jaktlaget (föreningen) vid felskjutningar, men med åren blev det en massa älghorn att förvara för styrelsen, varför jag skrev och föreslog att de efter fem år skulle återlämnas till skytten. Så skedde varför jag i dag har elva-taggaren och en nio-taggare sitter ovanför öppna spisen hemma på Lidingö.

Tisdagen den 17 oktober, i dag skulle jag lämna tillbaka hyrbilen som vi nyttjade igår med att åka Tenerife runt samt passa på att åka linbana upp till strax under Teides topp (3 500 meter). Det var kul och Tenerife är en ovanligt vacker ö att åka runt på, det finns hur mycket som helst att se. Så i dag skulle jag lämna tillbaka bilen. En liten informativ översikt: parallellt med vattnet (Atlanten) där bilen står parkerad invid marinan, löper en fyrfilig motorväg, en inre lokalgata och mot havet ett gigantiskt hamnområde med massor av vägar hit och dit för att komma till den ena eller den andra färjan. Jag hade bett Anne komma med och visa vägen men hon tyckte att jag borde klara det enkelt, hon förklarade hur jag skulle köra, men det var för sent, jag hade redan stängt intaget av enklare instruktioner, jag tänkte att nu ska jag visa dem…

Med absolut full koncentration hamnade jag först borta vid en färja, efter att ta tjafsat lite med personalen Jag ville inte åka färja, men de trodde de att jag ville, jag backade tillbaka, bara för att trassla in mig på en stor tom parkeringsyta. Nu var klockan 09.15 och bilen skulle vara på plats 09.00, aaj aaj det gäller att gasa på, tyckte jag.
Rätt som det var åkte jag på motorvägen, åt fel håll. Jag åkte av för att komma upp motorvägens andra sida, jo det gick rätt bra, för bra för när jag körde på lägsta gastryck för att se vart jag skulle köra av så började bilarna bakom att tuta, jag blev stressad och körde av vad jag trodde var rätt men som var fel. Nu visar det sig att det fanns två lokalgator och ena av dem slutade i en jättekonstig vänstersväng, jag svängde men sedan fanns det två alternativ, jag tog det vänstra (ta aldrig vänster) och då hamnade jag i gamla stan, där snurrade jag åtminstone tjugo minuter, innan jag på nytt hamnade på den lokalgata som svänger vänster. Jag gjorde allt rätt efter att ha gjort en U-turn på den stora lokalgatan, nu efter vänstersvängen tog jag höger (ett bra val) och jag skymtade den lilla tvärgata som biluthyrningsföretaget hade sin verksamhet på. Mitt svettiga ansikte kunde inte längre hålla glasögonen på plats, jag såg dåligt och lite försent upptäckte jag att den var enkelriktad mot mig. Bilarna tutade, jag backade och såsom det är naturligt att göra svängde jag vänster för att göra en kringgående rörelse. Det var bara det att först efter tre gator var det enkelriktat åt mitt håll. Nu var klockan tio. Bensinmätaren som vid återlämnandet skulle visa halv tank, började krypa nedåt under överenskommen nivå. Jag kände på mina fickor, nej plånboken liggen kvar i båten. Jag tänkte jag får gasa mindre.

Jag tog tredje gatan upp till vänster, men den gick inte nittio grader i förhållande till gatan som jag kom på när jag tidigare svängde vänster, utan den gick c:a 30 grader, varför jag på nytt kände igen mig, jag var i gamla stan… Nåja till slut en timma och en kvart för sent kom jag rätt, det vara bara det att det fanns ingen plats att stanna på. Tillslut parkerade jag mitt i korsningen där jag tidigare nesligt fått backa pga att det var enkelriktad trafik. Bilarna fick köra runt mig. Jag sprang upp till biluthyrningskontoret (200 meter upp på gatan), damen tittade på mig uppifrån och ned, jag sa –I cant find any parking. Hon log stort, nu förstod hon varför jag såg ut och uppträdde så nervöst som jag säkert gjorde. Hon log ännu mer följde mig ut på gatan, hon skrattade åt min parkering, rev sönder vårt kontrakt, tog nyckeln och gick för att flytta bilen. Hur lång det var mellan Engla (vår båt) och biluthyrningsföretaget, tjaa fågelvägen var det väl åtminstone 500 meter. Hur långt jag kört? Tja, lite mer kanske.

IMG_1621 (2)

Nu fick vi lufta vår spinnaker, härligt

IMG_1626

Nu är vi här, äntligen och det är jättefint

IMG_1633 (1)

En fantastisk park

IMG_1627

En annan dito

IMG_1631

Ytterligare en park

 

Nöjd

Torsdagen den 28 september, nu har vi varit på Lanzarote ett par dagar. Överfarten gick bra, trots att vi hade den sämsta vinden man kan ha under två av de fyra dagarna, den sämsta vinden är plattläns (den kommer rakt bakifrån). I detta fall hade vi även ganska grov sjö vilket inte gör seglingen lättare. Men de andra två dagarna hade vi halvvind och då satte Engla nytt årsbästa, med vinden in 60 grader, vindhastighet 7,7 meter/sekund och med vågor och ström med oss loggade vi 11,7 knop. Då känns som det går riktigt fort när Engla med sina 13,2 ton dånar fram i den svarta natten.

Det var härligt att komma fram till Lanzarote Marina här är fin och nybyggt. I går blåste det halv storm och då kom marinapersonalen och ville att jag skulle byta hamnplats, jättekul… Jag lovade byta nästa dag, på kvällen blev jag så nervös över att flytta båten i den starka blåsten så jag kunde inte somna. Men som oftast, är man orolig för något så när det väl infinner sig, ja då går det bra och det gick utan problem.

Fredagen den 29 september, i dag besökte Björn Sjöström från Think Twice och jag den lokala Rotaryklubben, det var som alltid lite spännande. Mötet var inte såsom vi är vana vid från Lidingö. Man hade ett vinlotteri (vi vann inget, det händer att vi har vinlotteri hemma på Lidingö oxå), man åt flera rätter och man drack flera glas vin, så efterhand höjdes stämningen. Vi överlämnade en flagga (standert) var från våra hemmaklubbar och fick en motsvarande med hem till oss. En sak som förvånade oss var att de ägnade mycket tid åt att läsa upp texter, långa litanior, vilket var mycket tröttande (de lästes givetvis på Spanska).

På förmiddagen röstade vi i vår försöksnominering (M på Lidingö) via Internet, förstås. Vi har sedan ett antal år tillbaka en inre strid i partiet, striden handlar om makt och ledarskap. Allting började med att jag i egenskap av ordförande inte fogade mig den gamla maktens vilja att tidigt låsa ledarskapet inför kommande val (2014), det resulterade i att motsättningarna blev övertydliga, den gamla makten å ena sidan och den nya makten i andra ringhörnet. Den nya makten vann allt i kontakterna med medlemmar och väljare, medan den gamla makten snuvade oss på vinsten genom att ha majoritet i fullmäktigegruppen och i förstahand föreslå politiker från den gamla makten. Detta var ett kolossalt bakslag, ingen hade trott att något sådant skulle kunna ske, men det gjorde det. Nu inför nästa års val finns risken att den gamla makten får betala priset och hamna längre från makten. Lite jobbigt är det att inte vara på plats och delta, jag sitter lite på läktaren, känns det som. Men för några dagar sedan sände jag en artikel till pressen (lokalt) som saltade lite i såren inför försöksnomineringen som just nu pågår. Så, även om jag är på distans så kan jag peta lite med fingret i grytan.

Jag börjar tröttna på min blogg, jag har sagt det förut, äter man ex entrecote och pommes varje dag, så tröttnar även jag även om det är något som jag gillar. Dvs även det bästa och det finaste kan jag få nog av. På kvällarna sitter vi och äter i sittbrunnen, solen går ned över Atlanten och det är ljumma vindar, vi har kortbyxor och liten T-skirt. Maten och vinet smakar perfekt, efter maten kan vi sitta med vinglaset och lyssna på svensk radio. Jag frågar mig kan det bli bättre? Svaret är troligen nej, nu maxar vi det goda, men ändå, detta till trots så är det något som saknas. Det är som att allt som är rimligt att uppleva har jag redan upplevt, det finns inget mer att se, allt är redan sett. Jag vet att så är det inte, men det känns så. Som nu, vi ligger i en hamn med mycket turistiska inslag, vi promenerar till nästa samhälle som jag konstaterar är mycket lika det vi kom ifrån. Vad är det då som kan förgylla livet när man har allt? Att säga att jag har allt är givetvis en överdrift, men inom vad som kan vara önskvärt och rimligt, så anser jag att jag har allt. Men vi kunde sälja båten och köpa en nyare Swan även om den skulle kosta några miljoner mer, skulle jag bli lyckligare då?

Vet ej, kanske lite. Men risken finns ju att efter ett tag så är även den upplevelsen diskonterad och jag på nytt står på ruta ett. Vad kan jag annars göra, undrar jag. Jag förstår att mina bloggläsare inte tycker speciellt mycket synd om mig och det tycker jag att de gör rätt i. Jag väljer exponera mina tankar utan att förvänta mig särskild förståelse. Det är tur att jag har återkommande tekniska fel på båten som håller mig sysselsatt. Jag har tidigare i min blogg angett vilka saker som jag uppfattar som mycket positiva och som gör att jag känner mening:

  • när jag ger bort något och registrerar mottagarens glädje,
  • när jag är en del i ett gott samtal och
  • när jag vågat säga ifrån och andra kommer och säger tack.

Om jag utgår ifrån ovan, vad ska jag då styra emot? Senast jag gav en tiggare något var för någon månad sedan. Av princip ger jag inte pengar till tiggare, men då gjorde jag ett undantag. Här nere är det inte gott om tiggare utan de är förvånansvärt få, jag har sett ett antal, så som jag tolkar det hela, ensamstående unga mödrar då tycker jag det blir svårt att avstå att ge och i det fall jag gav var det en ensamstående mamma med ett mycket litet barn. Det som var speciellt med henne var att hon inte hade vare sig utseendet eller framtoningen med sig. Hon såg ut som en liten häxa där hon satt, jag kände omedelbart att hon inte väckte ”tycka synd om känslor” hos förbipasserande. Jag tänkte/kände att hon fick säkert minst av alla tiggare varför jag gav en slant. Hon blev jätteglad och tillochmed hennes lilla baby log åt mig som tack. Jo, då kändes det rätt. Men jag kan ju inte gå runt och dela ut pengar, så vi tar nästa, som handlar om det goda samtalet.

Vad jag menar med det goda samtalet är bl a att våga lämna ut sig, tvinga sig själv att komma med adekvata motargument till egna påståenden, absolut inte gå i försvar och slutligen kunna ge beröm och erkännanden till de andra samtalarna. De andra långseglarna som jag träffar kan oftast enkelt delas in i två kategorier: den ena är etablissemangsfientlig, pratar illa om politiker och andra makthavare, samt invandrare och skatter, den andre är berättaren som kan underhålla mig kväll efter kväll med berättelser om vad han/hon varit med om. I det första fallet blir min roll försvarsadvokatens jag försvarar det etablerade och talar ex om att vi inte har korrupta politiker i Sverige, vilket ingen av dessa tror på. I det andra fallet halkar jag med och tillslut sitter jag och konkurrerar om att få berätta allt fantastiskt jag varit med om och räcker inte det så skarvar jag och lägger till som det passar. Efter en sådan kväll skäms jag, varför kunde jag inte bättre.

Jag har nyligen skrivit en politisk artikel och just fått mejl där mina gamla politikervänner säger tack, så detta är en väg som alltid står öppen. Men detta till trots så använder jag den mycket sällan nu på senare år. Lidingöpolitiken känns lågt borta.

Nåja, då blev det inget kvar, jag får fundera lite mer för jag börjar tro att jag glömt något, jag har tre fina barn som alla har varsin familj och tillsammans sex barnbarn. Kan de vara med och dra i nervtrådarna? Jag börjar tro det.

Lördagen den 7 oktober, vi ligger i Marina Rubicon på Lanzarotes sydkust. Orsaken till att vi är kvar här (vi har varit här sedan onsdags) är att vi fick ett litet hål i svetsfogen på ljuddämparen. Hålet var mindre än en millimeter i diameter men pga trycket i systemet så sprutade en jämn och fin stråle åt fel håll. Så, jag lossade grejorna och sökte upp en ”meltare” (svetsare) men han hade inte tid förrän på måndag… därför är vi kvar annars är vi på väg till Tenerife. Här på Lanzarote är det otrolig skillnad mot ex södra Italien men framförallt Grekland. Här är de samhällen jag möter uppbyggda för att motsvara turisternas behov. Dvs det är fina strandpromenader, restaurangen och butiker samt att det är mycket väl underhållet överallt, knappt en fimp på marken ens. Någon har tänkt till och svarat på frågan –vad vill turisterna se och uppleva och sedan byggt efter vad man kommit fram till. Nåja, det är fint det är rent, restaurangerna har bra havsnära lägen, visst jag kan inte omedelbart peka på vad som saknas. Medan i Grekland är turisterna i allmänhet hänvisade till att ta del av befintlig bebyggelse oftast i hårt nedslitna mindre samhällen.

I det ena fallet skapar man det som turisterna vill ha medan i det andra så kliver man in i det befintliga. Vilket är bäst? Allt har sin charm men jag tror ändå att jag trivs bättre där man arbetat med underhåll, jämfört med där bristen på underhåll av fastigheter, gator, parker, trottoarer m m gör det farligt att vistas där.

IMG_1612

Spanskt Rotaymöte

IMG_1610

Vinlotteri, jag hade nr 59 ej vinst

 

 

 

 

 

 

 

Mot Lanzarote

Tisdagen den 5 september, vi är i Fuengirola och här ska vi lämna båten under vår vistelse i Stockholm, vi åker i morgon och är åter den 17/9. I går när vi kom hit hade vi haft en lite jobbig resa, motvind och vinden låg konstant en bit över tio meter rakt i näbben. Vi seglade i motvinden och kom fram trots allt, tidigare än planerat, vad vi inte märkte var att vi lyckades få en reva i genuan, troligen då vi rullade in den strax utanför hamnen, trist. Så nu funderar vi på hur vi ska göra, laga eller ta med ett annat segel hemifrån (specialbagage). Nåja vi har lämnat i väg det till en segelmakare som ska ge ett kostnadsbesked. Att lämna båten här i marinan (4-19/9) kostar mer än 5 500 SEK, det tycker jag är dyrt

I dag har jag kämpat i värmen, först bytte jag VDO-temperaturinstrumentet till motorn, sedan bytte jag olja mm i motorn. Det låter enkelt att byta instrument, men det är det inte. Det gamla instrumentet har tre kablar medan det nya har nio kablar. När jag går in på nätet kan jag se vilka kablar som ska anslutas till vad. Detta arbete tog mig fyra timmar. Så nu när vi kommer tillbaka och startar resan mot Gibraltar för vidare befordran till Kanarieöarna, ja då ska Engla vara in good working order.

Nu, eller rättare sagt alldeles nyss på flygplatsen i Malaga fick jag besked från segelmakaren, 350 € +21% VAT, dvs 424 € kostar det att få seglet lagat. Vi sa ok! Det är billigt att segla omkring i Medelhavet men dyrt att åka hem. Vi går mycket sällan in i en marina för natten, vi ankrar utanför –gratis. Vi äter mindre och mindre på krogen och följaktligen allt oftare ombord. Detta beror i första hand på att det är så mycket billigare i andra hand att Anne är jätteduktig att laga mat. Vi äter kulinariska middagar i sittbrunnen och efter det tar vi jollen i land och tar en kvällsdrink på någon bar.

Nu i Stockholm har vi som vanligt ett schema att förhålla oss till, jag ska sova en natt i Göteborg och dagarna före och efter arbeta med en av mina trognaste uppdragsgivare, jättekul att känna sig lite behövd fortfarande. En annan dag ska jag träffa den uppdragsgivare som jag samspelat med alltsedan hon började som skolchef i en av dalakommunerna för c:a femton år sedan, i dag är hon Stadsdelsdirektör i Stockholm stad. En fantastisk karriär, en mycket duktig chef. Dessa insatser innebär att firman kan fakturera och att det blir lite billigare att åka hem än vad det annars skulle vara. Under hemmavistelsen ska jag sova hos mina barn (tre stycken Anna, Olle o Elin) en natt var, jättespännande, övriga nätter sover jag hos Oskar i hans fina våning på Kungsholmen och jag ska för första gången möta mitt senaste barnbarn Emma. Jag har nu sex barnbarn: Kalle, Johanna, Edvard, Majken, Frank och Emma. Förutom detta ska jag handla (jag har en inköpslista) vidare ska jag solskydda en genua som jag har på Oskars vind och ta med mig tillbaka till Engla som specialbagage. Solskyddet är ett påsytt tre decimeter blått tyg på under- och akterliket. Slutligen ska jag träffa våra vänner Ann o Lennart Olson. Vi planerar att erbjuda dem ett hemligt program lördagen den sextonde i denna månad. Utöver detta ska jag besöka min Rotaryklubb på Lidingö bägge fredagarna och då även passa på att träffa mina polikervänner i stadshuset. Nu höll jag på att glömma, jag ska även besöka mitt eget hus och för första gången träffa min nya hyresgäst.

Att åldras har jag berört tidigare, jag har då haft fokus på hur kroppen degenereras och jag tycker att det är generande att uppleva. Kan man som sjuttio-åring visa sig i kortbyxor? I bar överkropp? Ha en käck mössa? Allt detta börjar bli mycket tveksamt, men jag upplever att även det mentala påverkas. Jag vet inte om det faktum att jag haft s k Tior (proppar i huvudet) har påverkat mig men i dag tappar jag namn och som vanligt jag hittar inte ens på ställen där jag varit många gånger. Nu exempelvis när vi är hemma i Stockholm bor vi hos Oskar i hans våning på Kungsholmen och han har portkod. Alla jag känner har lätt för att memorera ex en portkod, medan jag verkar få svårare och svårare. Nu måste jag hitta på ett sätt att definiera koden, i Oskars fall låter det så här:
– fyra siffror
– bara jämna siffror
– du börjar med siffran sex
– första paret stigande, sedan sjunkande
– varje siffra används endast en gång.

Vilken blir koden?

I går när jag besökte min Rotaryklubb så blir det uppenbart att åldrandet accelererar, vi var 25 deltagare på Rotarylunchen och med nöd kunde jag namnge fem stycken… För några år sedan kunde jag namnge åtminstone tjugo klubbmedlemmar av 25. Detta är något som jag måste förhålla mig till, det går inte att låtsas som man har samma minne som tidigare. Ett ytterligare exempel är alla hamnar som jag besökt, Anne kommer ihåg dem alla, medan jag på sin höjd kan minnas någon enstaka, lite trist. Men när det gäller händelser ex vad som sades när vi träffade dem eller dem, det kommer jag än så länge ihåg. Även om jag inte mindes alla vid namn, så var det var trevligt att träffa gamla vänner i klubben.

Nu när jag är hemma kan jag inte motstå att såväl handla på Erlandssons brygga (jag har varvsrabatt på allt dvs 20-30 %), jag har köpt:
– Seglarhandskar till alla i besättningen på överfarten,
– Lanterna till jollen, runtomkringlysande led-lampa på liten pinne i aktern,
– Septiktankmätare som fästes utanpå tanken och som visar fyllnadsgraden,
– Led-lampebelysning till sittbrunnen, två olika,
– Kvalitetspannlampor till besättningen,
– El-tejp,
– Led-lampor till sänglamporna ombord och
– Batterier i massor.

I morgon ska jag till min absoluta favoritaffär, Biltema. Det är grejor det, där ska jag köpa formgjutna slangar till motorns kylsystem, en fast nyckel 15 mm, glykol, tvåtaktsolja att hälla i dieseln, och säkert hittar något mer som jag absolut måste ha, det ska bli kul. Nu har jag varit där, Biltema hade inte den slang som jag ska ha, trist. Däremot har jag hittat ett företag som har det jag vill ha (Polym) så jag löser problemet ändå.

Jag har nu besökt och sovit hos mina tre barn. Det har varit helt magiskt, jag har mött tre olika familjesystem alla fullkomliga utifrån sitt sätt att genomföra familjens inre liv. I en av familjerna (Annas) har man tonårsbarn (två stycken) och då handlade kvällen om sommarjobb, vad man vill med sitt liv och frågor om ekonomi, barnen skötte sina egna transporter till aktiviteter och kamrater. Vi vuxna kunde därför tillsammans med barnen i lugn och ro äta och diskutera aktuella samhällsfrågor. Det fanns mycket kärlek och värme i samvaron.

Den andra familjen har tre barn varav de två yngsta är tre respektive ett och ett halvt år, här handlade det om att tillgodose barnen behov i första hand. Hämta på förskolan, lämna o hämta på körsången hämta efter pingisträningen. På kvällen var det full fart fram till 19.30-tiden, då somnade de minsta av ren utmattning. Med det tempot slocknade även vi vuxna strax efter, c:a 21.30. Det är verkligen inte lätt att vara småbarnsförälder, jag skulle inte klara det.

I den tredje familjen var allt nytt, barnet (Emma) var två veckor, huset de köpt har de bott två månader och för dem var därför mycket alldeles nytt.

Det är fantastiska barn som jag är säker på att de med det goda föräldrastöd som de har kommer att utvecklas till lyckliga vuxna och goda samhällsmedborgare. Det är fantastiskt att möta Majken (tre år), hon har verkligen nerverna strax under huden. När jag sov hos Elin, var Majken ledsen på morgonen och hon sa ”jag är ledsen därför jag inte vågar klia morfar under fötterna”, vad säger ni om det? Eller att sitta tillsammans i ett ”per Albin hus” i Bromma med och med Annas tonåringar och diskutera världspolitiken. De är medvetna om såväl sin omvärld som sin egen situation, härligt tycker jag. För att inte glömma Edvard (elva år) som är målinriktad och har självförtroende som kan rubba berg. Han kommer givetvis att bli pingismästare och duktigast i skolan, det är helt klart. Men att sitta hos Elin diskutera har verkligen sina sidor, Frank (ett och ett halvt år) sitter inte stilla och diskuterar, han vill göra andra saker. Han är som en Tarzan han klättrar, faller, slår sig, reser sig upp och tar nya tag, vilken grej att få möta honom. När vi var ute och gick på kvällen så sträckte han upp sin lilla hand och tittade på mig –ta den då, sa hans ögon.

Sist och minst Emma (två veckor), jag har sålt in mig själv hos henne genom att sjunga några seglarvisor för henne i bilen i samband med mitt besök. Hon är ju hur gullig som helst, grattis Olle o Lisa. Deras hus är jättefint vilket lyft.

Nu är jag åter i båten. Hemresan har varit olik alla andra, exakt vad som gjort den annorlunda kan jag inte sätta fingret på, men det som känns annorlunda är att jag upplever mig ha tillgång till två världar, en i Stockholm och en på båten. Jag upplever direktaccess till bägge världarna, det skiljer 4 timmar att ta sig emellan. En annan viktig sak är att jag känner mig väl mottagen på bägge ställena, kul tycker jag.

Nu är vi i Gibraltar torsdagen den 21 september och i dag har jag arbetat med att serva motorn (för hundrade gången) och det känns bra, i morgon lämnar vi det spanska fastlandet för att ta oss till Lanzarote 730 distansminuter härifrån. Enligt prognosen ska det blåsa friskt men som tur är inte emot utan med, så det kan gå fort.

Nu lämnar jag er för några dagar på havet.

IMG_1593

Skepparen med hustru

IMG_1602

Jag heter Emma och är två veckor gammal

IMG_1608

Här dyker Gibraltar upp

IMG_0239

Nu är vi lite närmare