Nu är det gjort

Nu har jag lugnat ned mig, nu vet jag att jag har fått Basacellcancer och för ett halvårsedan fick jag Skivepitelcancer, så än saknas den farligaste sorten Malignt melanom, OBS jag saknar den inte. Jag kanhända har överreagerat, jag menar hur jag uttryckt mig här på min blogg, jag skulle nog ha varit mer återhållsam i mina formuleringar. Så farligt verkar det ju inte vara. I dag tisdagen den 2 juli opererades jag.

Så här gick det till.

Väckarklockan (telefonen) ringde klockan 06.30, jag gick upp och gjorde frukost, klädde mig och såg till att jag doftade gott samt var ren överallt. Promenerade upp till sjukhuset, normalt c:a 30 minuters snabb promenad, nu gick jag inte så fort, varför det tog lite längre tid. Det var varmt och solen hade redan börjat att brännas, jag började bli varm efter några uppförsbackar, tog av min T-skirt gick sakta med bar överkropp. Väl framme började jag, med hjälp av alla skyltar att leta mig fram till kirurgiavdelningarna, det var inte helt enkelt, men jag frågade mig fram och till slut var jag på plats. Innan dess kom jag på att jag borde passa på att tömma blåsan, så jag inte ligger där och måste gå på toa när de håller på som bäst. Jag såg en halvöppen dörr i korridoren, det var en toalett men tydligen bara för personal, en stor och kraftig kvinnlig personal kom och tog mig resolut i armen och motade ut mig hela tiden pratandes för full hals. Jag försökte sticka in att jag inte förstår portugisiska, det tog hon ingen hänsyn till utan gick på i ull-strumporna. Jag var tyst stod och väntade, småningom lugnade hon ner sig, jag började skratta och efter ett tag skrattade hon åxå. Det var slutligen hon som visade mig på rätt väg.

Under mitt besök förbrukade jag två sterila rockar, likaså tofflor och hårnät samt två lakan att håll kroppsvärmen med, de var inte snåla. De delade upp sig i två par, en manlig läkare på var sida om mig sufflerade av en kvinnlig sköterska. Som jag uppfattade det hela, hade jag en egen sköterska, det verkar som hennes roll var att se till hur jag mår. De var alltså fem stycken. Jag blodade ner hela rummet, tror jag, åtminstone rann det blod ner på min brits hela tiden.

De var en smula opersonliga, ex i gamla landet har läkarna som ska ta sig ann min kropp kommit och presenterat sig och berättat vad som ska ske, innan de startar jobbet. Men inte här, han som jag gissar var ansvarig läkare fick telefon strax innan de var klara, han gick ut i väntrummet och pratade (högt!), han hann inte tillbaka tvåan fick avsluta. Nåja jag har inga direkta behov av att vara social med dem, men det verkar vara en annan kultur, därav dessa rader i ämnet.

Nu ska jag på ”kontroll” varannan dag fram tills den 15 juli, då ska plåstren och stygnen bort.

So far, so god!

Ryggen

 

 

 

Annonser

Nu är jag tillbaka

Landkrabbor ombord och allt går inte att planera!

Jag gillar att kunna planera, det är som att uppleva det planerade två gånger, först när jag planerar och gläds åt att inget negativt händer och sedan uppleva det i verkligheten, trots och då är det inte fritt från negativa händelser. Därför hade jag bokat upp en van seglare att bistå mig under resan åter till Europa, nu i maj 2019. Trist nog hoppade han av en månad före planerat avresedatum… Jag fick en ny kontakt, även denna gång en erfaren seglare som fram till mindre än två veckor före planerat avresedatum, tackade nej…

Då satt jag där med två personer (våra vänner i USA) som aldrig seglat eller på annat sätt ägnat sig åt sjöliv som min enda besättning, min tanke har hela tiden varit att två erfarna och två oerfarna det borde man klara av, nu var det jag och två oerfarna och jag…

Efter att ha sökt på olika förmedlingsföretag, vilket inte kändes helt rätt, jag menar att stoppa in en person som jag inte vet ett dugg om i vår lilla grupp, svårt att förklara men det kändes inte rätt att bara ta någon från deras presentationssidor på Internet. Då föreslog mina amerikanska vänner att han, pappans bror, skulle bistå oss så vi blev fyra personer ombord. Det är bra att åtminstone vara fyra, det underlättar att få tillräckligt med sovtid. Fyra är därför minsta besättning, tycker jag.

Ok, och nu blev det så, jag och tre helt oerfarna, hur svårt kan det vara tänkte jag: styra, vinscha, samt sitta och hålla i sig. Nu sitter jag vid målet den lilla ön Terceira en del av Azorerna. Hur var det då, kan man med viss rätt undra. Jo, så här var det:

Man kan säga att alla småproblem som uppstod var en effekt av att jag inte säkrade alla handlingar som de oerfarna utförde. Det ska också sägas att detta inte blev någon lustresa, vi hade mycket blåsigt ex så hade vi genomsnittsfarten 8,9 knop under ett dygn (24 timmar), vi hade ösregn och hamnade i flera squall med vindar som tangerade 40 knop och till o från hade vi motvind och motström. Detta till trots gjorde vi en fullt godkänd insats passerade Horta efter 15 dygn och en timma på havet.

Familjen (våra amerikanska vänner) var fantastiska, de var helt orädda även när det blåste som mest, de gnällde inte, de var positiva, de kröp på däck i ösregn, stark vind och stora vågor och trasslade ut segel som krånglar. De var helt enkelt den bästa besättning jag haft. Det blev svårt några dagar med sömnen på grund av vind och vågor, men de klagade inte heller då utan tog sina vaktpass vid ratten och styrde på. Men vi hade också tur, jag slarvade med att säkra alla de handgrepp de utförde, gjordes rätt, därför kunde det gått illa vid några tillfällen, men det gjorde det inte, försynen var med oss. När vi skulle fiska visade det sig att de inte hade fiskat förut, vilket jag inte kunde förstå. Vi hade på menyn en dag varje vecka skulle vi äta färsk fisk, vi inledde därför att fiska redan dag nummer två, efter ett tag fick vi napp, en i familjen tog spöt, visste inte riktigt vad som skulle göras medan det tjöt i rullen och linan löpte ut (en stor fisk drog). Innan personen visste hur han skulle göra så ryckte det till ordentligt i rullen och all lina löpte ut… Så var det med den fisken. Jag satte på en ny lina och nytt drag och vips så högg det på nytt, samma sak hände på nytt så efter några sekunder så var även denna lina i havsdjupet, nu hade jag ingen mer lina, så det blev ingen fisk på menyn. Men Annes planerade hushållning gjorde att vi hade perfekt mat alla dagar, detta till trots.

Allt går dock inte att planera
Nu har Anne o jag landat på Sao Miguel en av öarna i Azorerna här är fint och vi trivs. Dag nummer två här på ön blir jag uppringd av min doktor i Stockholm som talar om för mig att det hudprov hon tog en vecka dessförinnan, när vi var hemma i det gamla landet, var cancerogent dvs en elak tumör. Dagen därefter ringde Östermalmsmottagningen och frågade om jag kunde komma för operation nästkommande dag. De hade fått en remiss från min doktor som sa att det var bråttom. Ska jag åka hem i morgon? Alla olika problem och möjliga hinder växte sig jättestora… Efter att ha kollat med flyg m m så dök frågan upp -kan inte ingreppet göras här i Portugal, vi har ju EU. Jag ringde försäkringskassan – jo det går bra, spara dina kvitton så betalar vi när du kommer hem… Så enkelt var det.

Anne och jag letade upp samhällets sjukhus, vi blev mycket positivt omhändertagna, alla ville hjälpa till. Till slut hamnade jag hos några läkare på akuten de sa att de kunde inte bara sådär, gå och operera mig, de måste göra provtagningar, m m det skulle ta flera månader. Jag sa PUU! Jag protesterade och sa att hade detta varit hemma så hade de redan gjort ingreppet istället för att prata. De (läkarna) blev mycket störda. Då sa jag – om ni opererar och undersöker vad ni skurit bort och jag seglar till Spanien, så kan de göra ev resterande ingrepp I Spanien. De funderade och skulle prata med sin chef… Tiden gick, de kom tillbaka och ville diskutera en lösning. -Om du stannar här lite mer än två veckor så kan vi göra operationen. Nu började det kännas rätt, efter ett tag fick jag besked att på tisdag nästa vecka (2/7) ska jag opereras (hoppas jag). De hade problem med tiden, bland annat därför att de inte var säkra på om jag skulle sövas eller om det skulle ske med lokalbedövning, det ena tar mer tid i anspråk.

Ok, jag hade nått mitt mål, att bli behandlad utan att krångla med flyg och annat trassel. De skulle ringa mig och bekräfta dag och tid för operation, detta var på onsdagen, ingen ringde på torsdagen och inte heller på fredagen, nu börjar jag bli osäker, varför hör de inte av sig. I dag är det lördag den 29 juni, det är troligen ingen idé att jag går till sjukhuset i dag, jag bestämmer mig för att vänta tills på måndag morgon.

Men jag kan inte vänta, utan jag handskriver ett dokument i syfte att säkerställa att de ska veta att jag sitter och väntar på att få besked om när de ska göra ingreppet och vi promenerar upp till sjukhuset (2-3 km) jag krånglar med personalen och till slut lovar de att överlämna dokumentet till ansvarig läkare på måndag morgon. Puu nu tycker jag att jag gjort vad jag kan för att få saker och ting ska fungera. Nu är det bara att vänta.

Som jag sagt tidigare gillar jag att planera, men jag kan konstatera att det är svårt att planera sin hälsa. Det som nu hänt mig, slår undan alla annan verksamhet och mitt fokus förändras från att skruva på båten till att hantera sjukvårdsmyndigheterna här på plats samt min egen oro, hur farligt är detta?

IMG_2220

Brad vilar ut

IMG_2223

Bella styr

IMG_2224

Bryan studerar sjökortet, han visar sin ”Homeless look”.

IMG_2232

Englas team är i hamn Terceira, ett mycket trevligt ställe. Ett mycket fint team.

Det saknas en besättningsman

Eftersom jag gillar planering, så var jag ute i god tid, redan i oktober var det klart vem som skulle gasta ombord. Det var en mycket erfaren seglare, allt var sol och glädje. För c:a tre veckor sedan fick ha ett hedrande erbjudande från China, som han inte kunde motstå, han hoppade av vår resa.

Jag hade tur och fick kontakt med ytterligare en erfaren seglare, vi planerade tillsammans, men i förrgår hoppade även han av…

Så, om du känner någon som kan vara intresserad att segla med Swan 42 Engla från Antigua i Karibien den 15 maj och beräknar att ankomma Azorerna den 3 juni, låt mig veta.

kess.simmasgard@gmail.com

Födelsedagen

Jag vaknade först, låg vaken en stund och kände efter hur en födelsedagsmorgon kan kännas, jag är utvilad och jag fokuserar dvs känner efter, på en del av kroppen i taget. Höger ben svarar –alt bra, vänster… Efter en aroundcheck, får jag besked -alla kroppsdelar verkar må bra, det enda som sticker ut är de myggbett jag fått under natten. Myggorna här är helt annorlunda än hemma. Myggorna här hörs inte, ibland kan man höra ett ilsket surrande när de i hög fart susar förbi örat, oftast hörs de inte alls. När de sticker så känns det inte. Jag har fått lära mig att varför de svenska myggorna sticks dvs att det gör ont när gadden tränger igenom huden, är att då sprutar de in ett medel som förhindrar att blodet koagulerar, dvs torkar. Jag gissar att myggorna här har samma teknik men att deras antikoaguleringsvätska inte upplevs som smärtsam, givetvis är det bättre för myggan, då känner jag inget medan hon kan sitta ex på min rygg och suga blod i lugn och ro. Däremot när myggan är klar, då uppstår smärta/irritation och en tydlig upphöjning uppstår runt själva bettet. De karibiska myggorna är även mindre därmed svårare att se, lite lömska på något sätt.

Nåja, jag låg inte och tänkte på myggorna, utan jag tänkte på att det var min 72:a födelsedag, (9 april) helt plötsligt har jag blivit gammal, tänkte jag. Genomsnittsåldern för män är 81 år, Hmn… då har jag genomsnittligt nio år kvar, undrar hur jag ska disponera dem, det låg jag och funderade på.

Så här funderade jag:
Jag planerar att komma hem i april 2020 dvs om ganska precis ett år och då ska jag sälja båten, och sluta med båtlivet. Jag ska innan dess köpa/beställa en ny bil (en specialbeställd XC 60), det ska bli kul, såsom förr i tiden när jag vart tredje år beställde en ny SAAB. De sa då på SAAB att på monteringsbandet i Trollhättan satt det en skylt fäst på ett bilschassi med mitt namn på, det var liksom att just den bilen byggdes enbart till mig. Lite kul tycker jag, hoppas Volvo har samma system. På något sätt är det nästan som att tillföra en ny familjemedlem, när jag beställer en unik bil. Naturligtvis ska den som andra i familjen döpas.

När vi lägger till vid bryggan på hundudden (i april 2020), då står min/vår nya bil om hörnet och väntar på sina ägare. Vi ska ändra om i huset, ha mindre av traditionell möblering och mer av personlig möblering. Vi ska ha ett fungerande kök där maten intas vardagar, ett utrymme runt öppna spisen för läsning och kontemplation, ett mastersbedrom förstås, en matsal för finare bruk, ett TV-rum tillika bibliotek och arbetsplats, ett gästrum och avslutningsvis ett annorlunda vardagsrum. Vi får se hur det blir, men mer personligt det kommer det i alla fall att bli. Utanför ska vi bygga en nya altan med grill och nya utemöbler.

Jag skulle vilja köpa tillbaka Simmas, en gård som jag tidigare ägt uppe i Järvsö alternativt köpa en fritidstomt i Roslagen och bygga mig ett sommarställe. Jag vill engagera mig politiskt hemma på Lidingö förhoppningsvis i någon lokal nämnd och kanske som nämndeman i någon rätt. Jag har sex barnbarn snart sju jag vill även ägna dem mer uppmärksamhet än hittills.

När jag läser min egen text så förnimmer jag en känsla av att det börjar bli dags för bokslut jag menar att det finns lite kvar av livet och den tiden ska bl a ägnas åt att lägga saker och ting till rätta. Vad är det då som ska rättas till, jo låt mig fundera. Först tror jag att det handlar om
hur jag ser på mitt liv. Jag ser nämligen på mitt liv som ett enda stort misslyckande. Jag slarvade bort min ungdom genom att ej plugga vidare, ägnade mig i stället åt korkade saker, var en dålig far åt mina tre barn, gjorde dåligt ifrån mig i mina anställningar, uppträdde obegåvad vid många viktiga tillfällen, har gjort många felval och fel-köp oftast baserade på mitt stora mindrevärdeskomplex.

Jag kan i dag inte se någon aktiv och medveten handling av betydelse som jag är stolt över, jag ser bara negativa händelser, många av dem kan jag än i dag skämmas över.

Om jag, som jag gör nu, sitter och försöker komma på något som jag är stolt över så är det ändå några enstaka händelser som dyker upp ex vad som hände en gång i Visby hamn.

Vi har en segelbåt som vi har investerat mycket i och använder i stort sett under hela våra sommarsemestrar och alla helger på sommaren. Visby är ett omtyckt resmål, vi trivs att segla till Visby och vi trivs att vara i Visby. Den här händelsen hände för något år sedan.

Det var som vanligt trångt i hamnen när vi kom och vi kom därför att hamna bredvid restaurangbåten, längts in i hamnen. På kvällen när vi sitter i sittbrunnen och äter, hamnar ett tuggummi i mitt knä, alldeles bredvid min tallrik. Jag tittar upp mot restaurangbåten och ett antal hånflinande ansikten möten min blick. Det är hojtande ungdomar som kallar oss vid något fult (minns ej vad) och de var de som tydligen kastat tuggummit.

Jag skriker till dem att ge fasen i att kasta tuggummi och de skriker och hånar mig tillbaka. Jag känner mig utsatt. Jag sätter mig ner trots att jag är jättearg och fortsätter att äta, då kommer ytterligare ett tuggummi som landar bredvid min tallrik. Jag blir jättearg hoppar iland och springer upp på bryggan och vidare till restaurangbåten. Ungdomsgruppen som kastat tuggummi hånar mig och kallar mig för än det ena och det andra. Jag rusar ombord på restaurangbåten, går fram till den buse som står först och knuffar omkull honom, varvid alla andra busar hoppar på mig. Det blir ett tumult utan like. Bord och busar ramlar omkull, det blir ett herrans liv. Jag är så upphetsad att hjärtat håller på att hoppa ur kroppen. Det är första gången som jag deltagit i något som kan liknas vid slagsmål i hela mitt liv. Restaurangpersonalen skyndar till och särar på oss och knuffar mig av båten medan de låter busarna sitta kvar.

Jag är så rädd och upprörd att jag skakar i hela kroppen. Jag har som sagt aldrig slagits i hela mitt liv, det jag nyss gjort var en helt ny upplevelse. Hjärtat fullständigt skenar. Helt plötsligt är det jag som är busen, det väcker konstiga känslor hos mig. Jag står stilla på hamnplan och känner in vad som händer. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som då. Men då händer något, grannbåtarna har följt händelsen och spontant börjar de att klappa händerna och ropa upp mig till bryggan, dagen efter utses jag som bryggans hjälte och får en pappersmedalj och kramar. Då kändes det i hela kroppen att jag agerat rätt.

Detta är kanske ett lite udda exempel, men känslan att få sådan positiv återkoppling i motsats till den ensamhetskänsla jag hade sekunderna innan, var överväldigande stark och jag minns den väl. Liknande exempel har jag från min tid som lokalpolitiker, det har hänt ett antal gånger att jag var den enda i fullmäktigegruppen som vågade säga emot eller ha annan uppfattning. I dessa fall blev det inte stående ovationer precis däremot kom en del av ledamöterna fram efteråt och tackade för att jag hade sagt ifrån, naturligtvis inte så det syntes.

Det finns alltså några enstaka händelser som jag kan se tillbaka på och känna viss stolthet, men det är händelser som inte ens åstadkom en krusning på livets hav. Helhetsintrycket ligger fast, dåligt jobb.

Hur kan jag då revanschera mig, jag har ju genomsnittligt nio år på mig. Vad kan jag göra för att jag ska känna stolthet när jag ser tillbaka på de senaste nio åren när timglaset snart är till ända. Jag har ju insikten om att det ska leda till en känsla av stolthet som är så stor att den täcker över en del av det mer misslyckade jag åstadkommit tidigare.

Jag är säker på att under den tid jag bodde i Järvsö (12 år) underfungerade jag i de allra flesta situationer, även om några saker trots allt blev rätt. Exempelvis att jag motionerade mot gruppens vilja att Järvsöbacken skulle läggas ut på entreprenad. Detta blev startskottet på Järvsös positiva befolkningsutveckling. Tänk om jag skulle göra om den resan och lite till…

Om Simmas är till salu och jag köper tillbaka gården, att jag då flyttar dit, överför medlemskapen i Moderaterna och Rotary, till föreningarna i Järvsö och Ljusdal. Köper en hund, och uppfostrar den som min kamrat, låter Simmas på nytt bli den fantastiska Hälsingegård som den en gång varit. Att jag engagerar mig på nytt i politiken (Ljusdal) och driver Järvsö-frågor i syfte att utveckla orten. Att jag har fester för mina barn och barnbarn, vänner och närboende. Att jag tar tillbaka min roll som drivande politiker på lokalnivå, nu med lite mer erfarenhet. Här kommer revanschen in, möjligheten att vinna tillit och få känna stolthet. Vilken grej… Men, det finns två aber:

Det ena är osäkerheten om Simmas blir till salu inom de närmaste åren och det andra är att Anne inte vill följa mig. Hon vill återgå till vårt traditionella liv och hennes alternativ är i stället att flytta till New-York. Så, ska någon av oss kunna välja våra alternativ till det traditionella livet, så måste vi skiljas, gå olika vägar på livets sista stig. Trist!

Men, kan jag inte revanschera mig inom ramen för ett fortsatt traditionellt liv, måste jag göra revolution jämt o ständigt? Bra fråga. Några hugskott revanschera mig genom att:

  • förändra huset genomgripande till ett mycket personligt boende,
  • fortsätta skriva på mina bokuppslag och ge ut dem,
  • bli en överaktiv debattör i lokalpolitiken och
  • bygga mig ett fantastiskt fritidshus.

Här står jag nu, framtiden kommer att utvisa vilka val jag och Anne gjort.

IMG_2178

På grillparty med våra vänner från Norge o Frankrike

IMG_2170

Jag och David tar en liten runda

IMG_2168 2

Grillad kyckling m m och fri tillgång till Rum Punch

 

 

Tur i oturen

Ibland tänker/tycker jag att det verkar som att någon däruppe håller ett vakande öga på mig, jag får varningar och när det händer (om jag inte uppfattat varningen) så sker det på så sätt att omständigheterna är de bästa. Varningar på den tiden jag körde bil i alla väder tog jag på allvar. Under mina 27 år som jag for runt i Sverige till landets alla kommuner, ställde jag inte in en enda resa. Men efter tre stycken livsfarliga omkörningar i snöyra, så lyssnade jag och slutade ta risker och jag lever fortfarande.

Likaså när det gäller att dyka eller simma i oroligt vatten, jag har fått tre tydliga varningar och jag har förstått, numer är jag mycket försiktig, jag vet att jag inte får någon mer varning.

Ytterligare ett färskt exempel som inträffade häromdagen. Vi satt i båten och pratade, Anne o jag, egentligen skulle vi redan ha varit inne i samhället och handlat förnödenheter till Atlantöverseglingen om lite mer än en månad. Medan vi satt där och pratade, säger Anne det verkar som alla båtar lämnar oss, masterna passerade förbi, när vi tittade ut genom sidofönstren. Anne sprang upp på däck och skrek till mig – vi draggar…

Jag som just tagit bort ventilkåpan på motorn, limmat packningen på kåpan och lagt den på tork blev alldeles ställd. Jag måste starta motorn, det kommer att spruta olja, eller ska jag offra packningen och sätta tillbaka kåpan med risk att packningen kommer snett och inte tätar. Jag gjorde det senare och under tiden glider Engla mellan andra ankrade båtar ut mot det stora kryssningsfartyget som ligger vid kaj på läsidan. Jag fick dit kåpan provisoriskt, startade motorn började ta upp ankaret efter en stund när vi passerar en holländare ropar han –no ancor!!

Kedjan kommer alltså upp utan ankare, snopet ja det kan man säga. Det hör till saken att jag för några dagar sedan när det blåste så in i norden, tog fram och apterade mitt reservankare som jag aldrig använt. Det är ett stockankare 25 kilo ihopfällbart, jag hade alltså redan övat och kunde därför med viss lätthet aptera reservankaret på kättingen. Vi ankrade om och reservankaret gjorde sin plikt och grävde ned sig sanden, vi satt fast på nytt, skönt.

Nästa stora fråga var hur hittar jag mitt huvudankare som jag nyss blivit av med och om jag inte hittar det, så måste jag köpa nytt. Jag började med att leta ankare på nätet och i kataloger, jag ville naturligtvis köpa ett nytt här på Martinique. Då blev det stopp. Ett ankare lika det som jag har (på havsbotten) skulle kosta (20 kg kostar 1142 US dollar) Jag vill ha ett 30 kilos och jag gissar att det skulle komma att kosta c:a 1 600 US dollar (14 000 SEK). Då insåg jag att det gäller att hitta ankaret på botten.

Jag fäste en bojkula i ena ändan av ett rep och en blyklump i andra ändan, satte ut den på den plats som jag trodde mitt ankare fanns på. Det var fem meter djupt och mycket dålig sikt i vattnet, botten syntes ej vid snorkling. Vi var då två svenska båtar på plats inom ankringsområdet, den andra båtens ägare Stellan och jag snorklade utan att se något. På min styrbordssida hade jag en kanadensare som kom med oss och dök, utan resultat. Jag gick upp i samhället och lyckades få två olika personer att namnge en dykare som skulle kunna hjälpa mig. Jag ringde honom hela torsdagen och fick kontakt med honom först på fredag morgon (10 samtal). Han kunde komma 09.00 på måndag. Skönt, en dykare med tuber måste kunna hitta ankaret, tänkte jag. Under tiden anlände ytterligare två svenska båtar, när de hörde om mitt problem så sa Johan på Samantha att han var fridykare och skulle dyka och titta.

Efter några dyk ropar han högt, han har hittat ankaret. Med hjälp av en kille från Holland och Johan och kanadensaren fick vi upp ankaret, nu söndag 12.00 så sitter det på plats och vi har kunna ankrat om med huvudankaret.

Tänk om: detta skedde på natten när vi sov, eller när vi var shoppandes lång ifrån hamnen, eller varför inte på krogen, sent på kvällen. Detta var alltså en varning och om jag försöker tolka innebörden, så kan det handla om att han varnar för att lämna båten på svaj, eller för att använda schackel av låg kvalitet, den som jag hade (och gick sönder) varit troligen inte av högsta kvalitet.

Så kan det gå när haspen inte är på.Trasig svirvel

Så här ser det ut, obra som man säger i Göteborg.