Internet är fantastiskt

Söndagen den 6 augusti, Internet är fantastiskt och den lilla Internetförstärkaren som jag har är även den fantastisk. Dock tog det en tid innan vi hittade varandra, jag var för snabb jag måste vänta några minuter innan den kopplar upp sig. Förra året när vi var här i Medelhavet så köpte vi ”datatid” som förutom en del fasta kostnader kostade 185 kr/månad och då fick vi 5 GB (?) det räckte inte särskilt långt. I dag lyckas vi nästan i alla vikar vi ankrat att plocka upp wi-fi från någon liten Taverna i land. Vid några tillfällen har vi varit tvungna att åka i land och dricka en öl enbart för att få deras lösenord (det kan man ju leva med). Nu lyssnar vi på P1 och P4+, och på kvällen ser vi på svensk TV. Vi kan mejla och ta emot mejl de allra flesta kvällarna, detta betyder mycket, det är en mycket hög kvalitet att ha tillgång till Internet. Internet som företeelse är ju fantastisk.

Just sitter vi i en perfekt liten vik tillsammans med några andra båtar, det är tio meter djupt och vi ser botten hur tydligt som helst, fantastiskt vatten. I skuggan är det närmare 40 grader, så vi hoppar i det 30 gradiga vattnet c:a en gång/timma för att ”kyla” ned oss. I går låg vi i en lika fantastisk vik här på Sardinien, då såg jag två rockor när jag snorklade, det var första gången som jag såg någon större fisk när jag var i vattnet. Nåja, så stora var de inte kanske 50 cm breda och med en ”svans” om c:a 30 cm. Det finns inget djurliv här, småfisk, sköldpaddor, delfiner, tonfisk som jagar och någon enstaka mås är vad jag brukar se. Oftast ser vi inget liv alls. Jag har fiskat nu i tre dagar och inte fått ens ett napp. På nätterna när vi gått på våra överfarter (ex mellan Grekland och Italien) så har radarn varit full av fiskebåtar. Man ser fiskebåtar hela nätterna de åker fram och tillbaka, jag gissar att de trålar. Det verkar som att de dammsuger havet. Det har berättats för mig att grekerna tidigare (?) använde dynamit som fiskeredskap. När man släpper ned ex en dynamitgubbe i havet så skapas ett sådant tryck vid explosionen att alla djur inom visst område dör eller blir bedövade, alla stryker med, inga undkommer. Detta är givetvis, om det är sant, helt idiotiskt. Men som jag sagt tidigare ingen av länderna som vi besökt (Spanien, Italien och Grekland) verkar bry sig om sitt hav, de håller på att göra Medelhavet till deras soptipp. Jag har tidigare berört att det flyter en massa skräp överallt på havet, det som framstår för mig som totalt obegripligt är att bland det vanligaste skräpet som flyter förbi bortsett från utlopp från befarade avloppsledningar, utgörs av flaskor (PET-flaskor) eller plastbehållare (typ oljeflaskor) av olika slag med korken påskruvad. Såvitt jag begriper så måste korken skruvas på innan flaskan kastas i havet, varför gör man sig detta besvär? Det måste vara enklare att kasta i flaskan utan kork och då med den stora fördelen att den sjunker efter ett tag. Enligt uppgifter från Crotonehamn (Italien) tar det 250 år för havet att bryta ned en plastflaska. Återigen, varför sätter man på korken? Givetvis återstår frågan hur tänker man överhuvudtaget när man slänger flaskor och allt annat skräp i havet?

Nu har jag gjort en s k Scanmaruppfinning, ett uttryck för tekniska bonnalösningar, jag har därmed (om det fortsätter att fungera) fixat det sista trasslet med motorn. Problemet har varit/är att bägge gummidamaskerna på värmeväxlaren glider av sitt fäste när motorn blir varm och gummit blir mjukt. Detta leder till att motorns kylvatten pyser ut och blandas med saltvattnet för att slutligen åka ut genom avgasröret. På det sättet minskar kylvattenmängden och till slut blir motorn övervarm och larmen börjar tjuta (jättekul…). Jag har försökt på alla de sätt som tänkas kan för att få damasken att sluta glida. Den är fäst med en kraftig slangklämma. Nu har jag kommit till finalen, det blev buntband som räddade situationen. Jag lägger med en bild med som visar resultatet.

Den 6 september då kommer vi hem för att den 17 september åka tillbaka till Engla som vi planerar att hyra in på marinan Fuengerola Spanien. Just nu planerar vi allt som vi ska göra, en mycket rolig sak är att mina barn (Anna, Olle o Elin) sagt ok till att jag får komma och sova en natt var hos dem, det ska bli kul.

I går natt (mellan den 6-7 augusti), var det en förtrollad natt. Det var så varmt att vi bestämde oss att sova på däck guppades i en vik på västra Sardinien. Jag bäddade med dubbla madrasser varsin bädd åt Anne och mig, vi hade vårt soltält uppe och det var en dag från fullmåne. Månen lyste så starkt att det gick att se i natten, nästan som under dagtid. När vi lagt oss lyssnade vi på Tarja Hallonens sommarprogram. Det var magiskt att ligga där på ett vindstilla hav och lyssna på programmet Sommar. Temperaturen var runt 30 grader, så ingen av oss frös, wath a night.

Måndagen den 7 augusti, vi anlände till Carloforte på en liten ö strax väster om Sardinien, vår plan var att tanka och bunkra samt fixa lite med båten för att tidig morgon gå vidare mot Menorca (200 distans). Det blev stressigt, jag sände mejl till marinorna i Mahon (3 st) och alla svarade att de var fullbokade. Det var inte bra eftersom vi räknade med att komma till Mahon vid 18.00 tiden på onsdag och redan klockan 21.00 skulle det börja att blåsa upp till 15 sekundmeter (inte kul). Vid sådan vind vill vi ligga i hamn, inte ligga i någon vik för ankar, det är inget kul. Nu fanns det inga lediga platser i marinan, vad gör vi då? Samtidigt som vi sitter och funderar på hur vi ska göra, så får vi ett mejl från Grete o Fred, de meddelar att de lagt om sin kurs från att haft siktet inställt på Sicilien, de kommer från norra Italien, till att de i stället siktar på Sardinien och på en hamn en dagssegling från oss. Då bestämmer vi oss för att ligga kvar här i marinan (70 € per natt), trots priset. Så, nu har vi några dagar framför oss med hamnvistelse, det ska sluta blåsa på lördag kväll.

När vi bestämt oss tog jag två kantiner (2*20 liter) och lånade en kundvagn här på marinan och inledde en skramlig resa 500 meter bort till en bensinstation. Väl där var den obemannad och all text på automatpumparna var på Italienska. Jag tänkte att jag klarar detta och stoppade in en 20 € sedel i maskinen, då visade den vad hade att erbjuda och det var inte diesel, den var slut. Efter ett antal aggressiva försök att få tillbaka 20-euro sedeln, utan att lyckas, var det bara att vända åter skramlandes med kundvagnen. Varför det skramlar? Jo gator och trottoarer är inte av samma kvalitet som hemma, det är ofta trasiga betongvägar som gör att kundvagnen skramlar och far.

Tisdagen den 8 augusti, jag hämtade kundvagnen och började fundera hur ska jag få tillbaka min 20 euro sedel, medan jag skramlande gick samma väg som dagen innan? En ung kille arbetade dagtid på macken, han kunde inte ett ord engelska, men hur det nu gick till vet jag inte men han gav mig sedeln tillbaka. Dieseln var fortfarande slut så jag fick ta kundvagnen och åka vidare till nästa bensinstation, där hade de diesel, skönt men ack vad dyrt 1,67 €/liter, en halvliter två taktolja kostade 13 €. Allt är lite dyrare här i Italien än det varit i Grekland, men på något sätt är kvaliteten också lite högre här i Italien.

Nu är klockan halv fem och nu öppnar butikerna och italienaren vaknar på nytt till liv efter att ha haft siesta. Klockan 19.00 i kväll ska jag gå och klippa mig. En gång för länge sedan när jag klippte mig hos okänd, ute på landsbygden i Sverige var det lite speciellt. Hon som klippte hade drag av Birgitte Bardot, hon tryckte in mitt huvud mellan sina kolossala bröst, där satt jag som i ett skruvstäd. Hur klippningen gick? Inte en aning!!

IMG_1557

Här ser ni min bonnalösning, buntbanden är fästa i en slangklamma och håller den andra slangklämman på plats (hoppas jag)

IMG_0067

Solnedgång på Medelhavet

IMG_0078

Medelhavets färg när det är som bäst

IMG_0107

Så här ser vårt utesovrum ut, blåser det så är det myggfritt, vilken grej det är att sova där.

IMG_0105

Om ni tittar noga så ser ni andra båtar som ankrat runt oss

IMG_0104

Skepparen sover

Sardinien 40 grader i skuggan

Fredagen den 28 juli, vinden har avtagit och vi lämnar den trygga bojen och går ut på havet med sikte på den ”Bingovik” som vi varit i tidigare. Det som är bra med denna Bingovik är att det är ovanligt fint vatten och bra ankarbotten och det vill vi gärna visa Oskar. Vi kallar den Bingoviken p g a att det är enkla restauranger och det är tält och husbilar som dominerar på land och vi har sett schäferhundar som skäller… (Va, tänker inte alla som jag?). När vi åkte hit c:a 15 distansminuter så hade vi såsom så ofta förr, motvind som mest sju meter i byarna. Jag körde motorn på 1 250 varv, då visade värmemätaren c:a 83 grader, när jag sänkte varvtalet sänktes temperaturen till strax under 80 grader. Han, motormekanikern i Grekland, sa att det skulle vara så d v s att termostaten hade två stopp, först stannade den vid c:a 78 grader och om jag fortsatte att ge gas, så ändrar den termostatläget till c:a 83 grader. Jag tycker det verkar vara helt fel och en fråga är givetvis om termostaten kan fungera på detta sätt? För mig verkar det tekniskt omöjligt. Men jag vet inte, när jag läser på nätet så kan jag läsa att ju högre motortemperatur ju högre effektivitet (så det verkar ju bra). I min instruktionsbok står det att motorn kan under korta stunder köras med motortemperaturen överstigande 100 (även det är bra). Nästa gång ska jag gasa lite till, kanske 1 400 varv, för att det vad som händer.

Jag lyssnar på ”sommarpratare”, de flesta verkar sedan länge veta vad de vill, de berättar att de redan som barn ville bli eller göra det ena eller det andra men inte det tredje. Det verkar som de mycket tidigt var väl upplysta och bestämda i sina val. Likaså med alla artister som slår igenom, de berättar att de redan som barn, enbart något år gammal, sjöng och spelade teater för hela familjen och alla grannarna. Kompassen ställdes in tidigt och jag gissar att för många av dem så fungerade målstyrningen. Jag blir hejdlöst avundsjuk när jag hör deras berättelser, sådan skulle jag också vilja ha varit, en som vet vad han vill. Tänk vad pengar jag sparat, tänk så lycklig jag skulle ha varit i dag om alla mina tidiga val i livet visat sig vara rätt och att de också blev genomförda. Hela resan skulle gå som en dans, såsom att färdas på en motorväg, det är bara att köra på, inga tveksamheter vid de passerande avfarterna, dessa leder fel fortsätt rakt fram. Visst låter det bra?
Det borde vara ett ansvar som ligger på föräldrarna att tidigt intressera den lille för förberedelsen att ta sig an vuxenlivet. Om förberedelsetiden är låt oss säga 25 år och vuxentiden är de nästkommande 50 åren och under förberedelsetiden kanske man kan tillgodoräkna sig c:a 10 år av denna som tid när man gör sina egna val. Resterande tid är föräldrarna helt dominerande och styrande och här kommer deras ansvar in. Hur skulle en ”perfekt” förberedelsetid se ut, kanske så här!

Jag har som vuxen insett styrkan i att kunna prata flera språk, eller rättare sagt bristen att inte kunna göra det, likväl att förstå andra kulturer och att vara välutbildad. Jag har tyvärr inget latin att vara ledsen för att jag glömt, och när jag började mitt vuxenliv så var bankkontot inte särskilt fett. Allt detta borde hinnas med under de första 25 åren, så när man träder in i vuxenlivet kan man göra de val som man tror ska ge en förutsättningar för ett gott liv. Valen är därför till stor del resultatet av föräldrarnas påverkan. Av den anledningen borde föräldraskapet i gemen ta ett större ansvar för barnen, jag vet föräldrar som helt eller delvis tagit detta ansvar, men det vanligaste är att föräldrar överhuvudtaget inte tänker i dessa banor, vadå planera för barnens framtid? Eller som en superliberal kan säga ”jag har minsann inte påverkat mina barn, de har fått göra egna val i alla viktiga frågor jag har inte lagt mig i”. Säga det i mening att detta är ett bra sätt att uppfostra barn något att vara stolt för. Jag tycker, oavsett vilka försvar man uppger sig ha för att man inte aktivt vill påverka sina barn, så tycker jag att det är ett förlegat sätt att ta ansvar på. Min mormor, sa till min förra hustru när jag tog min Ingenjörsexamen ”detta har han hittat på alldeles själv”. Hon menade just att detta hade hon inte tvingat mig till, hon tyckte troligen att det var helt onödigt att gå fem år på kvällarna och plugga.

Jag tror att vårt accelererande nya klassamhälle har sin grund i att en del har föräldrar som har fattat vad som gäller d v s att påverka och stödja sina barn i att få med sig de grundläggande redskapen in i vuxenvärlden. Ha bra betyg i skolan, läsa vidare på högskola/universitet, få utlandsår och lära sig hantera pengar. De föräldrar som inte fattat galoppen de fostrar fram den nya underklassen.

Jag har sett invandrarpappor som i simbassängen tränar sina flickor och outtröttligt, uppmuntrar dem med glada tillrop, visar öppen kärlek, allt i syfte att de ska bli (vad jag tror) tillräckligt duktiga i att simma. När jag var liten skojade man om att alla måste kunna skota ett segel, putta en golfboll och slå en tennisserve innan vuxenlivet, att kunna simma togs för givet. Men att man måste ha med sig vissa färdigheter, det är utom alla tvivel, det som jag diskuterar är var ribban ska ligga och föräldrarnas ansvar.

Första gången jag funderade på detta var när Kungen skulle göra sin militära grundutbildning, vi vanliga dödliga vi gjorde vår utbildning på ett förband, i mitt fall ING 1 i Solna. Kungen däremot han delade upp sin grundutbildning i tre delar armén, flygvapnet och flottan. Jag fick utbildning inom ett smalt område, medan Kungen fick utbildning avseende hela krigsmakten, vilken skillnad, tänkte jag så skulle man ha gjort. Nu tror jag inte att detta hade varit möjligt, man måste nog vara Kung för att rutinerna ska skruvas på annat sätt.

Som vuxen (i dag 70 år) vet jag ännu inte hur jag ska planera/disponera mitt liv, är det att segla omkring på världshaven som jag gör i dag, eller vara hemma och vara en god far, morfar och farfar? När jag är hemma ska jag vara en aktiv lokalpolitiker, eller sitta som Hemingway på ett Café och skriva. Inte en aning. Vet jag egentligen vad jag tycker om? Svaret är troligen inte, medan jag funderar på vart jag ska styra livet, så pågår livet och det är som en muckar-kam, eller som timglas medan jag tänker och känner efter så räknas livet ned. Tid att göra en av de sista stora valen blir mindre och mindre. Om jag rakt ut frågar mig själv när mår jag som bäst, så kanske svaren skulle bli:

– när jag ger bort något och registrerar mottagarens glädje,
– när jag är en del i ett gott samtal och
– när jag vågat säga ifrån andra kommer och säger tack.

Om jag då granskar vad jag ovan listat som händelser som får mig att må bra, så är ju frågan, på vilket sätt kan dessa hjälpa mig att hitta rätt? Jag funderar utan ange vad. Du som läsare kan ju också fundera.

IMG_1547

Här finns det träd som tillsynes måste vara mycket gamla

IMG_1524

Pojkarna äter glass

Skönt att ligga vid boj

Tisdagen den 25 juli, det blåser och det ska blåsa tre dagar till, trist eftersom Oskar är ombord, vi skulle vilja visa honom alla fina vikar att ankra och bada i, men som det nu är får vi ändra våra planer. Vi ligger i en vik på västra ön (Marsaxlokk), vi ligger vid en boj, alltså inte för ankar och det är skönt när det blåser som det gör, det är en stor plåt-boj sådana som stora fartyg ligger vid, så vi känner oss säkra. Anledningen till att vi hamnade här var att en av våra yachttis-vänner Kicki och Ulf på den stora motorbåten. Vi träffade dem förra året i Elba, de hade då en 70-fots motorbåt. Häromdagen ringde de oss, de hade sett oss på AIS:en, de var också på Malta och undrade om vi inte skulle komma till deras vik. Där fanns det såväl ankringsmöjligheter som att fästa i plåtboj. När vi kom att de bytt båt, nu hade de en 82 fotare… Deras motorrum är större än hela vår båt, men, vad är det mot en bal på slottet…

I dag har vi åkt buss, vi valde att åka buss till en stor Lidl butik, för att passa på och bunkra. När vi skulle åka dit så kom aldrig bussen, så vi fick ta ”fel” buss och gå någon kilometer, när vi skulle åka hem blev det snarlikt, något slag av trassel uppstod mellan förarna, varför bussen lämnade busstationen 30 minuter sent. Men vad gör det, vi har ju ingen brådska, alltså ingen brådska alls, hur konstigt är inte det?

Onsdagen den 26 juli, vi har åkt buss fram och tillbaka till Valletta och inga avgångs- eller ankomsttider stämde i dag heller, men vi kom fram och tillbaka utan några allvarliga men. Maltesaren måste vara en ovanligt timid människa hen verkar acceptera alla förseningar eller konstigheter, de verkar vänta på att allt ska lösa sig. Jag konstaterar att när de skjuter raketer mitt i natten då tittar Maltesaren inte ens upp, utan fortsätter att ex sitta och prata på uterestaurangen, de bara höjer rösten lite. Jag gissar därför att alla barn som väcks av smällarna mitt i natten (deras återkommande fyrverkerier) och därför krånglar och väcker sina föräldrar har föräldrar som inte reagerar utan ser smällandet och de väckta barnen som något naturligt. Så har det varit och så ska det vara…Lika som bussresenärerna, de står tålmodigt och väntar på att bussen ska komma, utan att klaga. Lite läskigt tycker jag (som klagar för ingenting, tycker min hustru).

Valletta är en fin stad, man kan verkligen ana att Malta, liksom alla andra länder runt Medelhavet och förresten är det väl lika överallt, alla har haft sin storhetstid som man ofta längtar tillbaka till (särskilt Grekland och England). Här på Malta tycker jag det är ovanligt tydligt, staden är full med gamla befästningar och fina hus som alla haft sin glasperiod, till skillnad från Grekland så är husen fortfarande i tillräckligt gott skick eller upprustade. Så var det inte i Grekland, kanske det varit färre eller svagare jordbävningar eller annat som påverkat, vad vet jag, men det är mycket olika. När jag var i Paris för tjugo år sedan räknade jag till fem byggkranar, när jag tittade ut från Eiffeltornets högsta avsats. Här på Malta är det första gången på ett år (varit i Grekland ett år) som jag ser byggkranar. I Grekland såg jag inte en enda under den tiden vi var där, här möter oss Malta med fem byggkranar, bara så där. Visserligen hade bygget av Karolinska sex byggkranar i gång när vi var hemma under julen 2016/17, men ändå, det är bra. Om samhället inte bygger nytt eller bygger om, då stannar samhället (egen påhittad tes). Gropar i gatan (reparationsgropar för el, tele, vatten och avlopp samt värme) ser man inte överhuvudtaget runt Medelhavet, gissningsvis finns inget att reparera, där under den potthåls täta asfalten.
Även här på Malta är jag nyfiken på hur de hanterar VA (vatten och avlopp). Återkommer när jag vet mer i frågan.

Vi har nu i två dagar åkt buss här på ön och det är som Ulf på 82 fotaren sa –det är trafikinfarkt eftersom man har alldeles för många bilar på ön, fler än det finns utrymme till. Det stämmer det är bilar överallt och som goda Medelhavsbor kör de flesta alldeles för fort. Dock har jag noterat att flera haft säkerhetsbälte påsatt, samt att på nästan alla tvåhjulingar med motor har en förare med hjälm och när jag kom till övergångsställe, då stannade bilarna. Detta är positivt.

Enligt uppgift så bor det många svenskar på Malta, en taxichaufför sa att det var 6 000 svenskar en annan sa att siffran var mycket högre. Det har tydligen en låg eller obefintlig, bolagsskatt som lockar. Av den anledningen (gissar jag) ser jag ofta stora bankpalats.

Torsdagen den 27 juli, just när jag tror att alla system ombord fungerar, då springer vattenfilterhållaren läck och Oskar och jag ägnar dagen åt att utföra innovativa lösningar. I går kväll hade vi ett Israeliskt par ombord på ost o vin, trevligt! I kväll ska vi till Kicki o Ulf.

IMG_1528

Katedralen i Valletta La Con-Cathedrale St Jean

IMG_1533

Oskar slut efter vårt arbete med vattenfiltret

IMG_1527

Mor o son i Vlletta

IMG_1532

En dimmig bild av 82 fotaren

IMG_1526

Vår jolle ligger fastkedjad i hamnen

IMG_1524

Två glassätande arbetare

IMG_1530

Valletta hamn

 

 

 

Oskar

Torsdagen den 20 juli, de lata dagarna flyter fram. Vi är nu på upptäcktsfärd på Malta i syfte att förbereda Oskars ankomst, vi vill ju visa honom Maltas bästa. Jag har småpysslat lite, exempelvis gjort en upphängningsanordning för jolle med motor (40+40 kg). I syfte att försvåra för ev nattliga tjyvar, jag hissar upp jollen från vattnet under natten, så den hänger utefter sidan på Engla. Jag har gjort en fyrpunktsinfästning och med ett av spinnfallen (ett snöre som man fäster spinnakern i) hissar jag upp jollen. Jag har även arbetat en del med att säkerställa att gummidamaskerna på värmeväxlaren (den som kyler motorn indirekt) inte ska halka av och börja läcka på nytt, vilket den gjort tidigare.

Mina livsmål känns långt borta, målet i närtid är att ta emot Oskar en vecka här på Malta, därefter är målet att hitta en plats i någon marina i närheten av Malaga därför att den 5 september flyger jag hem till Stockholm för att vara där nästan två veckor. Orsakerna till resan är flera, Olle min son ska bli pappa augusti och den lilla flickan vill jag gärna se, jag behöver även träffa mina övriga barn och barnbarn (Kalle, Johanna, Edvard, Majken och Frank) innan jag ger mig i väg över Atlanten till Karibien senare i höst. Likaså vill jag få möjligheten att hälsa på mina vänner ex Ann o Lennart Olson. Jag har ställt frågan till mina barn om jag får sova hos dem en natt var (tre barn Anna, Olle o Elin). Jag vet att det är att utmana lite, men jag vill i alla fall försöka få lite mer tid tillsammans med dem. Jag rapporterar vidare hur det gick.

Det är lika med Malta som med Grekland, jag måste fråga mig vad har malteserna levt på i alla sina dagar? Det finns ingen jordbruksmark, ev kan någon enstaka get livnära sig bland klipporna, det finns inga fiskfabriker, man kan ju tänka sig liknelsen med Island som bara haft havet som enda inkomstkälla under århundraden och inte bara fiskat utan även förädlat fångsten i fiskfabriker. Men inget sådant har vi sett. Kalk finns, varför det är gott om betong i byggnationerna av gator och byggnader. När jag senast pratade med vår amerikanske vän Tom i ämnet vad lever alla greker på, sa han att han hört att c:a 40% av alla greker var blinda och därför levde på bidrag från staten. Gemensamt undrade vi de andra de 60 procenten, hur försörjer de sig då?… Ursäkta fördomarna.
I dag är det självklart, det är vi turister som föder landet och det är ganska naturligt, det finns mycket fint här som många av oss andra gärna vill uppleva. Ex ett rent och fint hav… När vi låg på svaj i Siracusa på Sicilien direkt innan vi gick över till Malta, låg massor av fiskebåtar i en annan del av hamnen och vinden kom från fiskebåtarna mot oss. Hela tiden då vi satt i sittbrunnen och åt middag så var vattnet runt Engla fullt med plastpåsar men framförallt tomma vattenflaskor med korken påsatt… Såvitt jag kan förstå så kom denna mängd av flytande plast från varvsområdet där alla fiskebåtar låg. Kan det vara så att allt detta skräp trots gott omhändertagande ombord och på kajen, blåst i vattnet? Nej det kan inte stämma, vi har under vårt år i Medelhavet inte förlorat något överhuvudtaget som hamnat i vattnet. Vi släpper ut vår septiktank, det är det enda vi bidrar med. Alltså menar jag att risken är uppenbar att man som ex i detta fall, en god Sicilianare, när man druckit ur sin inköpta vattenflaska, då slänger man den i sjön. Likaså med annat skräp som trasiga fisklådor av plast och givetvis plastpåsar. I havet med det så är det borta, så måste de tänka. Nu är det så att plast i olika former i allmänhet flyter, därför ser vi plasten, men om man kastar det som flyter så borde det vara än lättare att kasta i vattnet det som inte flyter, kan jag tänka. Så vad döljer sig under ytan, kan jag undra.

Som jag sagt tidigare, de länder runt Medelhavet som vi besökt på denna resa förvaltar sin enorma naturresurs Medelhavet mycket kortsiktigt. Vem vill åka till ett hav där man måste vada en bit ut från stranden för att slippa allt skräp som ligger och flyter, ingen tror jag. I Spanien, Torredembarra där vi hade vår båt för två år sedan, där kom en kommunal traktor och ”krattade” hela den jättestora sandstranden varje dag. När vi gick på stranden, Anne o jag, kunde vi knappt ens hitta en fimp, vilken skillnad.

Det är varmt, jag ska inte klaga, vi är här bl a för att just få uppleva värmen. Det svåra är nätterna, att gå och lägga sig när det är mer än 30-grader varmt i kojen, är inte helt ovanligt. Vi har köpt ett litet och enkelt kylsystem ”Cabin Cooler” heter det, men trots att vi har den största storleken så verkar det knappt bidra till nedkylning. Det fungerar så att man släpper ned entill och en frånslang ned på botten. En liten pump får vattnet att cirkulera och inne i båten passerar vattnet igenom ett koppargaller som har tre stycken fläktar bakom sig. Tanken är att det kalla bottenvattnet ska komma upp i båten och avge sin kyla. Jag har mätt på slangen, och vattentemperaturen ligger som lägst på 30-grader. Då är det c:a 25 grader på ytan och kanske 15 grader på botten (c:a 8 meter ned), varför fungerar det inte? Nu när jag skriver inser jag att detta måste jag ta itu med. Återkommer i ärendet.

Från det ena till det andra, jag tror att mitt förra blogginlägg, det som heter Vänstern grr och som bl a handlar om hur trött jag är på alla vänsterpratare inom Public Service, detta blogginlägg har av någon okänd anledning slagit nytt rekord i antalet nedladdningar. Undrar om det är därför att man tyckte så illa om blogginlägget eller kan det vara tvärsom? Jag vet inte. Jag vet bara att det känns som på 70-talet, då var alla vänster, t o m jag. Allt var vänster och framförallt var all kultur vänster. Jag tycker det känns som vi är på väg tillbaka till 70-talet. Då stod utopifantasier oemotsagda och låg till grund för all planering. Ex att all olja skulle ta slut om 20-30 år?? Hur skapa en motkraft, tänker jag för att slippa fastna i liknande skrämselpropaganda. Vad kan en motkraft vara? Jag tänker mitt eget parti M som förde en miljöpartistisk politik i försvars- och invandrarfrågan under regeringstiden, jag tror inte att M hinner bli trovärdiga innan valet, så vad kan jag/vi göra? Jag ska fundera på frågan och återkomma.

Söndagen den 23 juli, vi ligger i en marina i Valletta, Maltas huvudstad. Klockan är 20.30 och det är 32 grader varmt ute och inne i båten. Vi väntar på Oskar som f n är Barcelona och ska landa här på ön i natt, kul. Medan vi väntar lyssnar vi på PANG och SPRUTT!! Det stör vårt lyssnande på P4+, har du prövat den kanalen? De spelar bara musik från 50-80 talet, jättebra! Det verkar som malteserna har en stark förkärlek till fyrverkerier, varje eftermiddag har det skickats upp raketer, det har smällt och dånat, nästan som ”svensk lösen” från Skeppsholmen. En bland flera undringar som jag har är: varför genomförs fyrverkeriet under dagsljus? Om det inte är omöjligt, så är det hart när omöjligt att se de fina raketerna explodera i dagsljus. Det är bara en fundering, en annan är varför i hela världen ska de varje kväll (som det verkar) hålla på med fyrverkerier? De smäller och lever som bara den (Roslagsmål). Trots att klockan är senare än 21.00 så håller de på och skjuter sina raketer och smällare, till vilken nytta? De måste ju väcka alla barn som borde sova, skotträdda hundar kan det inte finnas här, eller rättare sagt någon förening för ”hundens bästa” verkar det inte finnas. Nåja alla har sitt eget, även Malta. Nu är klockan 23.00 och nu börjar de på nytt att smälla och stå i? Obegripligt, tycker jag. Om det hade varit Eurovisionschlagertävling och Malta fått några poäng, då kunde man ju förstått varför de firar som de gör.

Ja, du kan då inte ingå i någon hundförening, säger han på min högra axel. Ja, vad menar du, säger jag lite försiktigt. Har du glömt hur du gjorde Järvsös bästa älghund döv och oduglig för jakt, ja men det var länge sedan, säger jag. Han på vänster axel kommenterar, Du gjorde det enda rätta, så det så, lyssna inte på honom. Jag kanske ska låta läsarna avgöra vad som var rätt, säger jag med låg röst. Det var så att jag hade skjutit en älg, som inte ville dö utan låg och stönade. En av våra jakthundar hade fört fram älgen till mig och hunden tyckte att det var hans älg, inte min. Så fort jag tog ett steg mot älgen för att avliva den så vände hunden sig mot mig och visade tänderna. Då sköt jag ett en s k fångskott, det var bara så att hunden hoppade mot mig i skottögonblicket, varför kulan tog vägen genom att av hundens öron innan den slutligen träffade på rätt ställe i älgskallen. Ljudet från knallen hamnade i hundens öra. Hunden blev döv… trist. Så var det med det. Jag undrar just, varför finns det ingen feministisk hundförening här som kan få slut på slöseriet med krut.

IMG_1503

Skepparen gör sig till

IMG_1521

En del av Valletta

IMG_1511

En annan del av Valletta

IMG_1515

Oskar anländer mitt i natten

IMG_1518

Mor o son återförenade

 

Vänstern grr

Tisdagen den 11 juli. Det är varmt, man måste skydda sig mot solen, exempelvis ha mössa på trots att det är 63 grader varmt, lite motsägelsefullt kan tyckas. I skuggan har vi nu 43 grader, det är bara att konstatera att det är lättare att skydda sig mot kyla än mot värme.

Vi är nu i Italien, Syrakusa på Sicilien, det känns lite grand som att komma hem, mer västerländskt här än i det Osmanska Hellas, ex så har alla förare av motordrivna tvåhjulingar hjälm och det händer att bilar stannar när jag står vid ett övergångsställe, bägge är tecken på västerländsk utveckling, anser jag.

Jag har funderat på min iakttagelse av den grekiska fiskebåten, den finns på bild här i min blogg. Fiskebåten verkar vara av en konstruktion samma såsom alla fiskebåtar i Grekland, oavsett om den är åtta meter lång eller 28 meter lång, den mindre är bara en förminskad kopia av den större och tvärsom. Min fantasi far iväg, kan det vara så att de har evidens- eller erfarenhetsbaserat kommit fram till det optimala utseendet på en fiskebåt. Eller har den tidigare militärjuntan utfärdat ett dekret som talar om hur fiskebåtar ska se ut, så det är bara att rätta sig. Kan det vara så, tveksamt. Kan det vara så att de ”forskat” fram hur en fiskebåt bäst ska se ut, tveksamt. Varför är alla lika då? Svar saknas. Däremot kan man se att på andra sidan gränsen ex i Italien, där ser alla fiskebåtar ut på annat sätt, även de är lika varandra.

Denna fiskebåt ”nr 159” (den som du kan se på tidigare blogginlägg), är våldsamt överlastad, jag gissar att den tekniska utvecklingen på fiskeområdet har gjort att man skruvat fast mer och mer prylar, alla stora, klumpiga och framförallt tunga, under årens lopp. När en av de kraftigare besättningsmännen går från en sida till andra sidan, så kränger båten säkert närmare en decimeter. På Engla skulle motsvarande vara en centimeter. Den ligger troligen omkring en halvmeter djupare än den är byggd för. Frågan som väcks är naturlig, är den sjösäker över huvudet taget?
De är sju personer ombord och de arbetar utan att säga något till varandra, de är som ett ovanligt samtrimmat team där alla vet sin uppgift. Jag har sett när de kommit i hamn tidigt på morgonen och lagt till alldeles nära oss, det är tyst var och en gör sin syssla och efter en kort stund är all fisk lastad i en väntande skåpbil. Bilen åker iväg, fiskarna har klarat sitt uppdrag för denna gång. Klockan är nu c:a 07.00. Jag vet inte om de är nöjda med fångsten eller inte, intäkten ska delas på sju eller troligen åtta eller nio delar (båten ska ha sitt också). De avslöjar inte om de är glada eller ledsna ingen säger något. Därefter tvättar de sig, tvättar sina kläder och hänger dessa på tork, det ser ut som en zigenarbåt (ursäkta uttrycket), de går och lägger sig (tror jag). På eftermiddagen/kvällen vaknar de och förbereder sig för en ny fiskeresa, en av den testar den medföljande lilla motoriserade ekan, en annan bär upp stora isblock, en tredje hugger upp isblocken i småbitar, en fjärde städar, ingen säger något hörbart till varandra. En och annan bil med möjliga fruar och barn kommer till båten och pratar med en och annan av besättningen, allt är mycket lugnt och stilla. Innan båten ska gå ut till havs, är det alldeles stilla ombord. Männen sitter på olika ställen på båten, verkar titta lång ut till havs, det är som jag tror att det är inför en stor drabbning, man undrar hur ska det gå? Deras totala stillhet och avskildhet från kontakt utåt, fångar min fantasi, undrar vad de tänker. Tänker de: i natt ska vi ta jättefångsten, mina ekonomiska problem måste lösas, en dålig fångst till och jag måste sälja båten, jag ska sluta jag vill sova hemma inte ombord m fl möjlig tankar. Utan att jag märker något annat än att motorn startar, så reser sig alla monumentalt och går till sin syssla. Mannen som sköter den medföljande tenderbåten, kliver ned i båten startar motorn gör sig beredd att lägga sig på plats bakom moderfartyget. Allt går tyst, smidigt utan att ett ord överhuvudtaget yppas. När båten lämnar hamnen ser jag två av besättningsmännen står och tittar bakåt, jag tänker att de kanske längtar tillbaka till hustru o barn, vad vet jag.

Apropå fiske, jag var en gång en storfiskare, redan som åtta-nio åring kunde jag innehållet i ABU:s årsmagasin ”Napp o Nytt”! Utantill. Jag visste vad alla drag hette, likaså spön och rullar, men framförallt så fanns en huggtabell som utvisade när de olika fiskarna var som mest huggvilliga, den kunde jag också utantill. Jag visste precis när ex storgäddorna var lättast att få på spöet. Jag bodde då i Hagalund hos min mormor min tillgång till kartor över möjliga fiskeplatser inskränkte sig till telefonkatalogens karta över Stockholm. På telefonkatalogens karta markerade jag de platser som jag under våren/försommaren skulle besöka.

Hallå!! Ropar han på min högra axel, du var ingen storfiskare utan du var en ovanligt klantig amatör, berätta om fisket vid Värtan, när du hade en ny spinnrulle. Ja, ja det var ju början på min karriär, svarar jag lite defensivt. Nu vaknade han på min vänstra axel, ”jag tyckte du var duktig, och tänk vad du lärde dig mycket”. Jovisst, svarade jag. Nå berätta nu då, tjatar han där åt höger, ja ja ok! Så här var det, jag hade fått en ny spinnrulle (ABU Record 2000) när jag fyllde år i april, under vintern hade jag tillverkat egna drag utifrån bilderna i Napp o Nytt och jag hade sett ut en liten udde i Värtan som jag bestämde mig för att, där skulle slaget stå. Dagen som storfisket skulle ske, var utsedd för länge sedan en lördag i mitten av maj. Den dagen hade jag längtat efter och när den väl var där, så var jag klar. Med spö och matsäck cyklade jag till min utsedda udde och tror det om ni vill, det var precis som jag hoppats. En slät berghäll som sakta gick ned i vattnet, perfekt. Jag blev kanske lite väl ivrig, kastade av mig ryggsäcken monterade spöet satt på mitt finaste drag, böjde ryggen bakåt, höll spöet med bägge händerna tog i allt jag kunde, svisch och jag gjorde mitt livs kast, trodde jag. Rullen tjöt och fiskelinan växte på rullen till en stor boll det var knappt att rullen överhuvudtaget syntes det var som den bara växte och växte och till slut sa det knick och så var allt stilla och tyst. När jag vände mig om satt draget i busken bakom mig.

Jag började trassla ur linan, dock utan framgång, jag fick ta till kniven, sedan började det bli mörkt och jag måste cykla hem. Efter en vinters planering blev det inte ens ett kast. Erkänn att du var klantig, viskar han från höger. Ja, det gick inte så bra alla gånger svarar jag lite avmätt. Nog om fiske.

Syrakusa är en mycket tilltalande stad, medan hamnen, som vanligt, är stadens kloak. Det flyter stora grön-bruna öar av materia som jag tror kommer från stadens toaletter, så vi kan inte bada, utan vi kallduschar en gång i timman för att hålla kroppstemperaturen inom rimliga gränser. Men vi är naturligtvis ofta promenerande i den fantastiska gamla staden i Syrakusa, den är magnifik, till skillnad från ex Grekland där förfallet gått långt samtidigt som det bristande underhållet gör att charmen minskar betydligt. Här är de pampiga byggnaderna i hyggligt skick och det saknas inblandning av avvikande bebyggelse. Det verkar som någon har tänkt till.

I dag söndagen den 16 juli, är vi kvar i en liten vik på sydvästra Sicilien, vi hade tänkt lämna Sicilien i dag för att gå mot Malta, men precis när vi ankrade i går så lossnade en av de många slangklämmorna (ett gängat bandjärn som minskar diametern när gängan dras åt, används till att minska innerdiametern på ex slangar.) vilket ledde till att motorn blev varm (för hundrade gången…). Morgonen har därför ägnats åt att återställa slangklämman och se till att slangklämman inte kan glida snett någon mer gång. Nu är det klart!
I morse när vi åt frukost lyssnade vi som vanligt på ”God morgon världen” (pgr på P1). Vad trött jag är på alla vänsterjournalister, de står mig upp i halsen. De verkar ha helt fritt spelrum. Jag undrar, var är alla borgerliga journalister, kulturarbetare och proffstyckare? Finns det några över huvudet taget? Eller är det så att borgerliga värderingar är allas fiende nummer ett? Det verkar nämligen vara fritt fram för alla inom vänstern att hitta på olika klagovisor, och spy galla, och det är ingen som vågar säga emot. Tex det alldeles utmärkta programmet ”Sommar”, vi lyssnar på alla program och hittills har det varit en sommarpratare som inte haft en klar vänsterprofil, en av ett tjugotal. Jag upplever Sveriges Radio som totalt genomsyrat att vänsterkrafter, att det verkar vara självklart/en förutsättning att vara vänster när man arbetar inom Public Service. Jag som inte är vänster upprörs ideligen av denna vänstervridning, detta till trots så röstar ungefär halva den svenska befolkningen borgerligt, vi, halva svenska folket hukar under vänsterförtrycket, vi fegar med våra borgerliga värderingar och nickar och ler istället för att säga ifrån. Jag önskar att det var mera av en match än bara skott mot ett mål som inte ens har en målvakt.

Jag kan undra när den dag kommer när landets journalister i stället kritiserar regeringen för dess underlåtenhet att:
– tillgodose försvarets olika behov,
– att ge tillräckligt stöd vid försäljning av svenska vapensystem till andra länder,
– göra det mer att attraktivt att arbeta än att uppbära bidrag, öka skillnaden
– sätta gränser för ekonomiskt stöd till olika enskilda och grupperingar,
– tillgripa hårdare tag mot kriminella och fuskare
– skärpa invandrarpolitiken, var mer krävande gentemot de som kommer hit och
– våga sätt ord på obekväma problem.

Den dagen kommer kanske först när nuvarande offentliga samtal nått sin bortre gräns. Risken är att den oemotsagda vänsterretoriken kommer att föra oss så långt till vänster att allvarliga ej reparabla skador uppstår i vårt samhälle.
Sådan är jag.
IMG_1492

PÅ krogen i motljus

IMG_1490

Maknadsgata i Syrakusa

IMG_1489 

En Italiensk paradgata, ”vem bor här”