Fiske

Fiske i olika former verkar vara en mycket vanlig fritidssysselsättning för folk i alla länder vi besökt. När vi seglade utefter Portugals kust var det fisknät överallt, verkligen överallt och allt såg mycket primitivt ut. En del vakare var inte större än en kork-bit som kunde likna en Mac Donalds hamburgare. På kajer och stränder stod folk skuldra vid skuldra och fiskade med spö. I Portugal och Medelhavet var det fullt av trålande fiskebåtar. När vi gick på natten var radarbilden full med fiskebåtar som trålade än hit och dit. I Grekland fiskades det troligtvis mest, trålarna var välutrustade och hade upp till tio man besättning, de fiskade, som vi uppfattade, varje natt. När vi fiskade med släpdrag efter båten då var det svårt att få fisk, vi fick någon enstaka. Den allmänna uppfattningen verkar vara att det är utfiskat i Medelhavet, fisken är slut. Det är lätt att förstå när man ser deras fiskeflottor och när man hör att tidigare fiskade man med dynamit, helt idiotiskt.

Men här på andra sidan Atlanten: Karibien, Bahamas och USA har vi inte sett en enda fiskebåt typ trålare med besättning, inte en enda… Och enbart några enstaka nät. Ändå har restaurangerna alltid fisk på menyn, konstigt. Här i USA verkar fisket oxå vara viktigt, på alla bryggor och på land överallt ser man män stå (oftast män) med spö och i hamnarna är de till bräden fyllda med sportfiskebåtar (kallar jag dem). En båtgranne berättade att de (sportfiskebåtarna) är extremt dyra, de största (med tre våningar) kostar runt åtta miljoner dollar och är fullutrustade för enbart spöfiske. Exempelvis har de en slags tandläkarstol eller vuxen-barnbilstol en sådan där med lös plast-ratt längst akterut, men i stället för ratt har de fastsatta spön att sätta händerna på. I båten finns jättestora is- och kylanläggningar för förvaring av fångsten. Varför har man inga ”riktiga” fiskebåtar på den här sidan, undrar jag, en ytterligare lite udda fundering är varför äter man inte delfiner. Delfiner verkar finnas överallt, exempelvis där vi ligger nu, vi har delfiner runt båten varje dag. Men delfiner är däggdjur dvs de föder levande ungar och andas som vi, de fastnar på Europa-sidan ofta i näten och drunknar, d v s de är lättfiskade om man har nät, varför äter man dem inte, jag vet inte men jag ska ta reda på det. Vad jag läst kastas de döda delfinerna överbord från nätfiskebåtarna i Europa.

Dessa sportfiskebåtar (USA) tar ju faktiskt upp en hel del fisk, vår båtgranne i sista hamnen i Bahamas de tog upp 14 stycken stora (c:a en meter långa) Majmaj en av dagarna när vi var där. Så vitt jag förstod, var de där just för att fiska upp matfisk, de hade stora kylutrymmen ombord där alla fiskar hamnade, kanske de, efter tre dagars fiske hade 30-40 stora fiskar med sig hem, en stor fisk till middag varje vecka under ett år. Men det kostar, han berättade hur mycket bränsle deras båt gjorde av med, jag minns inte vad han sa men jag minns att jag blev jätteförvånad, – så mycket! Jag tror att han sa (med risk för fel) att de gjorde av med 80 gallon (en gallon är c:a 3,7 liter) per timma…

De var verkligen trevliga (sportfiskarna i båten bredvid alltså) och generösa, de gav oss en stor bit filead fisk som vi åt med stor aptit och när vi åkte så fick jag fem stycken jättefina drag av dem. Nu har jag bara fyra kvar, jag valde att pröva ett av dragen. Det nappade direkt. Det tjöt i rullen linan forsade ut från spöet jag började bromsa då sa det PANG! och linan gick av. Min lina ska klara femtiofem kilo (55 kg). Jag har köpt ett midjebälte som jag ska sätta nederdelen av spöet i för att få balans att hålla spöet med vänster hand och veva in fisken med höger. Men än så länge har jag inte kommit så långt, fisken har simmat i väg med en krok i munnen utan att jag kunnat göra något vettigt. Men, en vacker dag står jag där på akterdäck och halar hem en svärdfisk. Jag ska berätta när det sker.

Det är inte bara delfiner runt vår båt, hela Floridas inre vattensystem är fullt av, för oss, exotiska djur, vi har: Flamingos, Pelikaner, massor av vadar- och dykarfåglar, rovfåglar i massor, alligatorer, sköldpaddor och konstigt nog även svartbjörnar. I vattnet finns det valar och sälar andra stora djur. Vi har två gånger sett jättestora djur i vattnet utan att veta vad det var. På något sätt är gränsen mellan dessa djurs lokaler så tydligt skilda från där människan håller till att krockar inte uppstår (min teori). Och dessa gränser är tydliga, oftast träskmarker där ingen människa vill vara, där är djuren, jag gissar att de tycker lika illa om att gå på asfalt som vi tycker att det är att gå i bottenlös gegga. Vi inkräktar därför inte på varandras revir.

Sa jag att all teknik fungerade ombord? I så fall sa jag fel, i går upptäckte jag att sötvattenpumpen i motorn läcker. Jättekul, därför jag nu på morgonen tagit jollen i land och beställt en ny, jag ska få den i morgon kl 13.00. Bra va? Men bäst var det på kanarieöarna, där beställde jag en pump från England kl 11.00 dag ett och hämtade den i butiken på Grand Canaria kl 11.00 dagen nr två, vad säger ni om den servicen?

IMG_1876

Så här parkerar man här och vid båtplatsen har man naturligtvis tillgång  till grill bord o bänkar

IMG_1875

Ytterligare parkeringshus

IMG_1874

Parkeringshus med tak-täkt grill- och ät-bord

IMG_1873

Samma lusthus i annan vinkel

IMG_1872

Anne på en Water Front bar

 

 

 

 

 

Tidvatten

Vi går in i ett ”inlet”, dvs hålet (Fort Piers) mellan Atlanten och Floridas inre vattensystem. Det finns ett antal sådana hål efter Atlantkusten. Då, när vi gör detta vet vi inte vad vi har framför oss, en mardrömsnatt visade det sig. Vi har sett ut en ankringsplats, vi har kollat djupet flera gånger på olika sjökort, vi har kollat tidvattnet, när vi närmar oss kusten ser vi att inletet är en muddrad fåra i sanden utanför själva fastlandet, 500 meter. Den är märkt med bojar, så långt allt ok. När vi kommer är vattnet på väg in (tidvattnet alltså) och vi har ostlig vind i ryggen så det går fort och eftersom det blåser c:a 10 meter så går det jättefort. Vind och vatten samverkar, vi kastas fram i mycket stora vågor, jag har fullt sjå att parera med roder så vi inte hamnar utanför den snittlade banan, det är sju meter djupt och Engla far meter upp i luften och meter ner i havet, måtte hon inte dunka i botten, tänker jag. Allt går bra och vi andas ut. Nu är vi inne i deras inre vattensystem, här är det lugnare. Strömmen ger oss, trots att vi inte har vågorna med oss, rejäl fart. På ekolodet sjunker djupet snabbt vi ligger mestadels på tre meter. För att komma till ankringsområdet måste vi passera en tröskel där djupet ska ligga runt två och halv meter, efter några försök inser vi att detta inte fungerar, det håller på att bli mörkt och efter att ha kört fast i botten ett antal gången, bestämmer vi oss för att ankra där vi är.

Nu har vi ankrat på tre meters djup och vid lågvatten beräknade vi att det skulle vara c:a två decimeter kvar under vår köl. Det blev mörkt i detta fall kolsvart. Det fortsatte att blåsa, vinden låg stadigt över tio meter och i byarna tolv meter. Plötsligt small det i båten och vi for runt som i en karusell, Anne och jag var nära på att ramla omkull inne i båten. Det small, kättingen spändes och när jag gick fram och tittade låg kättingen utefter båtsidan och skrapade hela båten samtidigt som båten for än hit och än dit. Vi for som ett löv i vinden och det small i kätting och ankarspel. Så fortsatte det under de sex timmar som det tog för tidvattnet att flytta ut allt vatten som skulle ut. När det var klart c:a 03.00 på morgonen somnade vi en timma eller två. Under natten hade vi varit riktigt oroliga, tänk om ankaret släpper… Tänk om vi glider upp på grundområdena härintill… Tänk om kättingen fastnar i rodret… Tänk om vi åker ut i farleden…

Många obehagliga tankar fyllde vår tid mellan 08.00-04.00, vi satt mest och höll i oss samt stirrade på djup- och vindmätaren, medan Engla kastades hit än dit. Alternativet var ju att ta upp ankaret (hur lätt det nu skulle bli) och gå ut genom inletet ut på havet mitt i natten. Men tanken att möta vågorna och vinden samtidigt som vattnet (tidvattnet) går emot vågorna (vilket är det läskigaste scenariet), var inte heller det särskilt lockande. Vi får ta en omlackering hellre än att vi skadas, resonerade vi, sova kan vi göra i morgon. På morgonen gick vi ut genom inletet och det var precis så vi klarade det. Med max motorvarv kastades sig Engla mot de instörtande vågorna och vi tog oss fram meter för meter, när vi var förbi de värsta vågorna kunde jag sänka motorvarvet, motorn hade då precis blivit övervarm.

Vad kan man lära av detta? Jo att inte underskatta effekten av tidvatten i grunda områden. Nu ligger vi på ett grunt område i ett annat inlet (Sankt Augustine) skillnaden är att här är det djupare c:a 4 meter och vattenytan är mycket större och tydligen ligger vi inte i någon strömfåra. Engla snor här också och vänder rumpan mot vinden, men eftersom det inte blåser så mycket och att tidvattenströmmen inte är så stark, så fungerar det (än så länge). Den enda fördelen människan kan ha av tidvattnet är som jag känner till, att den byter vatten dvs städar upp efter ex mänsklig nedskräpning. Ex Themsen brädar (det rinner över i avloppsverken) två till tre gången i veckan. Då går Londonbornas avlopp helt orenat ut i Themsen och vem städar där tror ni, jo tidvattnet. Annars ser jag bara nackdelar med tidvatten, skönt att slippa hemma i Svedala.

Nu har jag kommit på hur man skyddar sig från att kättingen repar båtsidan, så här har jag gjort: satt ett schackel på kättingen, trätt ett rep genom schacklet, släppt ut repet några meter, gjort fast i båten och låtit kättingen hänga lös bredvid. Då tar repet i båten och inte kättingen, bra va?

De har lite annorlunda regler här än vi är vana vid, exempelvis åkte vi in i en marina i går kväll, gick till deras kontor (trodde vi) och frågade om vi kunde lämna jollen för att gå på deras restaurang, de i receptionen sa ok. Sagt och gjort vi påbörjade fastsättningen av vår jolle. Då kom en man farandes och var totalt upprörd –hur kunde vi vara så fräcka att vi bara åkte in i deras marina utan att begära lov… Det verkade som det var ett mycket allvarligt brott som vi begått. Jag svarade att vi varit på deras kontor, pekade på byggnaden, och fått tillåtelse att lämna jollen och gå på restaurangen. Han blev än mer upprörd –ni har varit på hotellets reception inte på Marinans… Men hur ska vi kunna veta det, säger jag. Så fortsatte det ett tag tills mannen gav med sig att vi fick parkera jollen och gå på restaurangen. Liknande har vi upplevt tidigare, då när vi gick in i en marina för att fråga om vi kunde lämna jollen där en timma eller två, så sa marinapersonalen att de kunde få sparken om deras chef såg oss inne i deras marina, – så vänligen vänd och gå ut härifrån, var budskapet. Så, det verkar som marinorna är förbjuden mark, man måste ha tillstånd för att närma sig dessa satellitstater. I dag ska vi göra ett nytt försök att hitta en marina att lägga jollen vid, därför tar vi med oss den bärbara VHF:en. Vi får se hur det går. Vi ska besöka samhället Sankt Augustine och försöka hitta en frisör.

I dag har låtit mig bli klippt (11/5), det var en fin salong med fem stycken frisörstolar och det klipptes hela tiden medan en skock långhåriga män satt och väntade. När det blev min tur, sa jag –two centimeter on the topp of the head, and one centimeter over the hears. Hon tog fram något som såg ut som roligt böjd linjal, lästa noga på skalorna och sa – ok!

Jag slöt ögonen, lutade mig bakåt och lät konstnären arbeta i fred. Efter c:a 30 minuter tittade jag upp och såg en kriminell i spegeln trots att jag visste att det var jag som jag såg, så blev jag rädd urtypen för kriminell, var vad jag tyckte mig se. Hur kunde det bli på detta viset, undrade jag. Hon måste läst fel på sin roligt böjda linjal, jag har en halv centimeter uppe på huvudet och runt två-tre millimeter runt öronen. Så nu ser jag ut som jag aldrig gjort tidigare och jag tycker att jag ser obehaglig ut. Nu gäller Mössa På!

Några bilder från den gamla staden

IMG_1871

Det strävsamma paret, vad säger ni om den nya looken

IMG_1869

Den kommunala hanteringen av offentliga ytor, kan väl tävla med Lidingös

IMG_1868

Visst är det fint

IMG_1866

Här ska Engla ligga, medan vi åker bil

Sankt Augustin

Det känns lite mäktigt att vara här, allt är stort, bilarna, husen anläggningarna, allt är stort. De amerikaner som vi mötte har pratat högt, verkar ha ett gott självförtroende och verkar nöjda med livet. Gatorna, trottoarerna parkerna är skötta och det är inget skräp som kantar gator eller promenadstråk, det är helt enkelt jäkligt välskött. När vi var på Kennedy Space Center, vilket var en stark upplevelse, så förstår jag mer varför det är viktigt att någon säger ”That US will be great again”, jag förstår att det är härligt att uppleva att man tillhör en grupp som varit
great och ska bli det igen.

USA har femtio delstater och under min levnad har jag inte hört att det varit uppror mot centralstaten och att det funnits frihetssträvanden att bilda egen nation i någon av delstaterna, typ vad som sker i ex Spanien (regionerna). Jag tror därför att det finns ett sammanhängande kitt som förenar och som är så mycket viktigare för den enskilde medborgaren än andra mer vardagliga problem. Detta kitt hjälper till att hålla ihop USA som en nation. Kittet består av titta bakåt och minnas det goda, här gör man som på de flesta andra ställena, man lyfter fram valda delar av sin historia. Ex när USA blev omkörda av Sovjetunionen: första satelliten ”Sputnik”, hunden Laika, Gagarin och slutligen nedskjutningen av U:2 planet, dessa händelser verkar ha satt djupa avtryck i den amerikanska själen, något sådant ska inte få hända igen, tror jag att de har som helt självklart mål. Exempelvis när de arbetade på att komma ikapp och förbi Sovjet, då arbetade två hundra tusen människor med samma projekt Apollo-projektet, det måste ha kostat en del, kan jag tycka och de lyckades och i dag har de ledartröjan i världen.

Här hänger Union Jack lite överallt, utanför butiker, utanför privathus och på många andra ställen, flaggan manar på något sätt till gemenskap. Man är stolt att vara amerikan, man tillhör det stora och det oövervinnerliga folket. Jag kan förstå detta, nästan känna detta att det svävar en ande över oss som bjuder in till denna gemenskap.

Autopiloten på nytt, den fortsätter att krångla. För ett par timmar sedan lyckades jag få en Garminexpert att komma ombord, det är tredjegången… Han börjar med att försöka att sätta på plottern –den måste vara på annars får den ingen GPS-signal, sa han. Då visste jag på nytt att detta var bortkastade pengar. Min autopilot styrs av en Flux-kompass och den har inget att göra med GPS-systemet jag har ombord. Jag avbröt hans insats efter 15 minuter, det kostade mig 99 dollar. Detta är tredje gången jag avbryter en insats, det börjar bli dyrt att anlita experter.

Jag har börjat att samla mina slangord från uppväxten hos min mormor i Hagalund. Jag har hört fler sk slangord än de som jag väljer att publicera, men det är sk söderslag som ofta är skruvade vanliga ord och dessa har jag aldrig gillat. Jag tänker mig helt unika ord som har en betydelse ex:

Barre En fin barre Ett fint hus
Bella Vad bellar det? Vad kostar det
Dora Panga en dora. Ha sönder en fönsterruta
Slaf Jag har en slaf Jag har en säng
Slafa Jag slafar Jag sover
Slagga Jag slaggar Jag sover
Tjacka Jag ska tjacka… Jag ska köpa
Vajert Vajert jättebra! Just det, jättebra
Doja Nya dojor Nya skor
Flax Jag har flax Jag har tur
Pjuck Nya pjuck Nya skor

Om någon kommer på fler uttryck, meddela detta så kan jag komplettera tabellen.

Här kommer några bilder från Sankt Augustin:

IMG_1670

Titta på marken, fint va?

IMG_1669

Rent o snyggt

IMG_1668

Kommunala mötesrum

IMG_1666

Amerikansk Fish and chips

IMG_1665

Amerikansk Waterfront restaurang

 

 

 

USA

Jag har kritiserat krönikören i ”God morgon Världen” Göran Rosenberg några gånger, därför i rättvisans namn måste jag även kritisera andra krönikörer i samma P1-program. Nämligen, nu senast, Mark Levengood, han brukar vara tillräckligt bra och det är ofta humor med i hans krönikor, men nu blev det bottennapp. Det var för två veckor sedan och det var det sämsta jag hört på mycket länge, lyssna på eländet och ta ställning själva. Krönikan handlar om manlig onani…Skäms Mark!

Nåja, nu är vi på Bahamas sista utpost mot USA. Det grunt, jättegrunt, jätteläskigt. När vi kom hit trodde vi att vi kunde ankra på den i sjökortet utsatta ankringsplatsen, så vi gick dit. Det var 2,7-3.0 meter djupt och en rasande sjö, troligen krockade tidvattnet med vinden, vi dunkade i botten, det var mycket obehagligt. Vi tog oss därifrån utan några skador och gick in i den närbelägna marinan (122 dollar/natt). Nu blev det annorlunda, detta är en marina som i stort sett bara har stora amerikanska sportfiskebåtar som gäster, se bilder. De fiskar Wahoo samt svärdfisk, vår båtgranne, ett par män från Florida, hade på dagen fått 14 stycken jättestora fiskar, här är det bara djuphavsfiske som gäller och det är manligt. På varje båt är de två till 8 personer (män) och det verkar som att de bara pratar fiske och dricker öl. Nej de gör en sak till putsar på båten. När båtarna kom in på eftermiddagen i går (25/4) så kom det en grupp svarta killar som genast började att städa och putsa på båtarna, även ägarna putsar. I går kväll putsades det på varje båt i marinan, utom på Engla. Vi har sagt att i dag ska vi putsa lite också. Nu är det gjort, vi har putsat och lånat cyklar och tagit oss till närmsta samhälle. Jag har tidigare klagat på den fula grekiska landsbygden, men detta är värre, det är gräsligt fult. Omkullrasade hus, båtvrak både på land och i vattnet, bilvrak, sopor hål i gatan, helt enkelt fult.

Vi väntar in att den nordliga vinden ska bytas ut mot annan vind, det är nämligen extra besvärligt att korsa Nordströmmen (Golfströmmen) utanför Floridas ostkust vid nordlig vind. Men det går ingen nöd på oss. Här är jättemysigt, så superamerikanskt som jag kan tänka mig, trots att vi ännu inte är i Florida. Men det går ingen nöd på oss, vi sitter vid poolen, tar oss en drink, läser lite, skriver lite pratar med andra gäster lite, det är mycket fint här på marinan. En ytterligare annorlunda företeelse är att under dagtid då är de få båtar i marinan, medan på eftermiddagen/kvällen då är det kö och det är i stort sett bara sportfiskebåtar. En del har upp till 13 spön… Hur håller man ordning på detta.

Nu är vi i Florida ”West Palm Beach”, här är jättefint. I går ägnade vi förmiddagen till att klarera in, det är inte så lätt som man tror. Först måste man ha visum, för det har vi svarat på en herrans massa frågor på nätet ex om vi är terrorister eller inte… Därefter köat en halv dag utanför USA:s ambassad i Stockholm och därefter genomgått en personlig intervju. Då är visumet klart, sedan när vi kommer till det fysiska gränsöverskridandet, först har vi sökt upp USA:s tull- och immigrationsmyndigheterna, fått ett års-tillstånd att besöka och vara i landet med vår båt. Vi ska vid varje förflyttning inom USA ringa ett särskilt telefonnummer och tala om vart vi är, lite överdrivet, tycker jag. Men till slut hade vi gjort allt rätt och vi är på nytt inklarerade i USA. Nu börjar saker och ting att falla på plats, ex ska vi förvara båten i Maine nära kanadensiska gränsen, vi ska under vår roadtrip med Oskars värdfamilj förvara båten i Sankt Augustin, där vi har en bokad plats. Resorna hem och åter börjar också bli klara, den 22 augusti lämna vi Chicago för att åka till Arlanda. Omkring den 26 september räknar vi med att åka tillbaka till båten. I maj räknar jag med att segla hem båten till Europa. Så nu så vet vi lite mer hur framtiden ter sig.

I dag den första maj har åkt jolle ned till down Town och handlat samt köpte ett kontantkort till Annes mobil. Det var en intressant resa, det var långt och det var gropigt, och det gällde att hitta någonstans där vi kunde lämna jollen. Dagen innan åkte till den närbelägna marinan och bad att få lämna jollen ett par timmar. Jo det gick bra, bara det att det kostade 15,5 dollar… Jag trodde de skämtade och började skoja om priset, men det tyckte inte damerna bakom disken, de såg hur jäkla sura ut som helst. 140 SEK för att få knyta fast jollen är hutlöst. Så, detta ville vi inte råka ut för på nytt, vi letade därför efter lämpligt ställa att knyta jollen och till slut såg vi en helt tom brygga, vi vart omedelbart uppvaktade av folk som sa att vi inte fick lägga till där. Men efter lite tjafs så fick vi ligga där. Vi promenerade i detta bilens förlovade land, långt och länge för att köpa det vi hade på vår lista. Här kan man se hur det ser ut då man börjar stadsplaneringen från noll och man börjar med att rita in alla motorvägsliknande vägar sex och sjufiliga sådana, därefter ritar man in parkeringsplatserna och på den tomtmark som blir över bygger man 20-30 våningshus där ska människorna hålla till. I de flesta andra länder vi besökt har civilisationen en längre historia, där var de första gatorna till för hästar och människor att gå på.

Vi tänkte att vi skulle bli klippa på huvudet, vi gick och gick utan att se en enda hårsalong, hur kommer det sig? Däremot såg ett flertal nagelskulpturs- och SPA-salonger, detta till trots var alla mötte fina i håret. Men å andra sidan, det var inte många vi mötte, det verkar inte vara ett samhälle som man promenerade i utan här åker man bil. När vi får den första okulära kontakten med främmande kust, brukar sky-linen bestå av kyrktorn och gamla fort, här i Florida var det höghus utefter hela kusten, på håll såg det ut som käken på en gammal man en runstensliknande tand, ett mellanrum två olika stora tänder ett mellanrum nya tänder osv. Här är det dyrt det verkar som att det endast är bensin o diesel som är billigt.

I dag, den 5 maj, var vi på Kennedy Space Center, det var helt otroligt. Det var en enorm anläggning, där har man inte snålat, det var fantastiskt allt som vi sett. Vi förflyttades som en fårskock mellan olika upplevelser, mest var det tre-D-filmer i fantastiska rum, det handlade givetvis om hur USA kom i kapp Sovjetunionen, efter det att Gagarin och hunden Laika åkt ute i rymden och överlevt en nedtagning. Allt kröntes med månlandningen 1969, det var jättekul att se och delvis förstå. Det är lätt att skönja den amerikanska själen i det som sker och det är lätt att gilla det, även om det ibland blir lite väl mycket USA…

Guiden berättar för oss att 90 procent av Kennedy space Centers mark är orörd vildmark. Ex såg vi en alligator, massor av olika konstiga fåglar och den vithövdade amerikanska örnen häckade i området. Det var en intressant resa, Till och från Kennedy Space Center åkte vi Uber-taxi, det fungerade perfekt. Jag gillar USA, så här långt, alla hälsar och frågar hur man mår och hälsar oss välkomna, här i marinan. Allt är mycket välskött, alla pontoner är väl underhållna, allt är helt enkelt mycket fint. Kul att se som jämförelse med Karibien och inte minst Grekland.

Det är kul att vara svensk här, vi har haft fördjupande samtal med fyra personer av dem hade tre stycken svenska rötter och den fjärde hade arbetat på Volvo i Göteborg, kul, tycker vi.

Här kommer några bilder

IMG_1865

Anne svalkar sig med nyttigvatten

IMG_1864

En av alla Skyttlar

Chytelln IMG_1863

Så ser det ut bakifrån

IMG_1862

Det operativa ledningsrummet som användes vi månlandningen

IMG_1861

Anna i en av alla dessa kapslar

IMG_1859

Anne gillar John

IMG_1852

Så här ska en båt se ut om man bor i Florida

IMG_1851

De ligger sida vid sida, men när kommer in på kvällen efter en dags jakt på havet, då är det fångsten som räknas

IMG_1850

Att bara ha tre stycken…

IMG_1849

En mindre båt

IMG_1847

Båtar på nytt

IMG_1858

Tre är ok, men det fanns dem som hade fem sådana motorer, vad säger du om det

 

 

Bahamas

Jag har kritiker, som anser att min kritik till vissa radioröster är orättfärdig. Jag kan förstå att alla inte tycker som jag, då trodde jag att andra också bör förstå att alla inte tycker som dem. Men det är väl så att den som kastar första stenen får fronta, det är som vanligt. Min kritik mot vänstervridningen i vår statliga radio o TV, kommer jag inte att pruta på, jag tycker den är mycket saklig. Det är svårt, för att inte säga omöjligt att inom Public Service, hitta några företrädare för konservativa idéer eller helt borgerliga, det är vänster i stort sett helt igenom. Nåja, jag kanske inte ska utmana er för mycket med mina politiska synpunkter, vi får se tiden an. Annars är det ett bra läge om man förstås vågar, ha en uppfattning om vad ska hända med Akademin, men det är väl bäst att vänta tills man vet vart vinden bär, då vet man att man säger rätt saker, så kan jag tänka mig att tidigare nämnd kulturdebattör, tänker. Vi får se.

Nåja, nu är vi i USA, vi klarerade in på Puerto Rico (Culebra). Jag är i USA, fantastiskt, det är första gången, inte bara för mig, utan även för Anne. Våra barn däremot har varit här mer än en gång och de har alla personliga relationer ”over there”. Den två första personer vi mötte i Culebra var en vakt och en tullare, bägge hade varsin jättestor revolver på höger sida och sheriffmärke hängandes på uniformsskjortan till vänster. Det kändes verkligen amerikanskt.

Nu är vi redan i Nassau, ö-riket Bahamas huvudstad. Här är det som på andra ställen i Karibien och Bahamas, det finns moderna inslag i samhällsbilden och det finns slumområden och givetvis något däremellan. Vi har varit på två öar före Nassau och upplevelsen är att vatten och natur är fantastiskt fint medan samhällena är nedslitna, oplanerade, skräpiga och egentligen jäkligt fula. Det karakteristiska är att de har målat sina hus i allsköns färger, det ena ärtgrönt, nästa solgult, nästa Asurblått osv, lite charmigt tycker jag trots allt att det är. När man går i dessa samhällen då blir min vurm för det kommunala planmonopolet om möjligt än starkare (det kommunala planmonopolet innebär bl a att kommun har bestämmanderätt över disponeringen av all mark inom kommunen). Här byggs det som det passar (verkar det som) och på en del ställen ser det bedrövligt ut. Det finns vakter överallt t o m på Mac Donalds, de säljer inte vin och öl i butikerna utan det är särskilda butiker som säljer alkoholdrycker och det är dyrt. Ett förpackning öl (24 burkar) kostade i dag (21/4) 49 US dollar… Utanför varje alkoholbutik vi passerat på vår promenad här i Nassau sitter en grupp män på trottoaren, jag gissar att det är det lokala A-laget som har intagit sina reserverade platser.

Bahamas egenart verkar vara sina öar med små samhällen med fantastiskt vatten och lika fantastiska stränder, milsvida sandstränder utan några besökare. Vi har sett två kanske tre båtar på tre dagar… Vi uppfattar oss som ensamma på havet, var är alla människor, undrar vi. Milsvida otroliga stränder ligger helt öde.
Öarna är inte kompakta som ex Gotland (förhållande längd bredd 5 till 2,5), här ligger öarna som skalet formar sig när du skalar ett äpple med kniv och skär långa smala stycken ex runt äpplet och släpper ned skalet på diskbänken, när du gjort det då får du en aning om hur Bahamas öar ser ut. De är alltså lång, smala och de kröker och krumbuktar sig, mellan många av dessa öar är det mycket grunt 1-2 meter och fullt med läskig korallsten, öarna är ofta skyddade från för mycket vågor genom stora rev utanför, charmigt, ja, läskigt jaa! Förhållande är nog på de flesta större öar 12 till 1. När man dyker i dessa grunda stenrika vatten så är det som att titta på ett akvarium när det är tre-fyra meter djupt. Du ser botten, och vattenytan och däremellan står stenarna upp som gotländska raukar, jättemysigt att se på, läskigt att åka båt i. Engla går 2,40 m djupt, undrar hur många gånger det vara nära…

Här i Nassau är det inte lätt att ankra rätt, först var det en farbror i en katamaran som hade alla möjliga synpunkter på att vi lade oss nära honom, vid vårt första försök. Vi flyttade oss lite, men det var så fult där, så vi stod inte ut att titta på misären, vi tog upp ankaret och gick till ett bättre ställe utanför en marina, efter en stund kom marinapersonalen och skrek på oss, att där fick vi inte ligga, vi tog upp ankaret och gick vidare, nytt försök ledde till att vi kom för nära annan båt, nytt försök, nu ligger en bit ifrån alla andra båtar, längst ut mot havet, vi får se hur gungigt det bli. Men vi ligger i ett sund och här går tidvattenströmmen stark, detta har lett till en konstig ankring på nytt. I natt när vattnet var på väg in och det blåste ordentligt mot tidvattenströmmen så låg Engla med näbben mot tidvattenströmmen och ankarkättingen spänd rakt under båten i dess längdriktning. Snurrigt, Ja verkligen.

Nu har vi två dagsseglingar kvar tills vi är på det amerikanska fastlandet, vi siktar på West Palm Beach. Efter det har vi c:a 200 distans upp till Jacksonville, där vi planerar att lämna båten en vecka eller så. Oskars värdfamilj ska möta upp oss och vi ska tillsammans göra en roadtrip upp till New York, det ska bli kul.

Tro det om ni vill, men just nu fungerar alla våra tekniska system, motor, autopilot, AIS m fl. Orsaken till att jag inte fick autopiloten att fungera (tog två månader) var att jag hade sprutat alla kontakter med s k kontaktvätska (556). Det ska man inte göra har jag lärt mig nu, detta ledde till att stiften i ”hon-delen” kortslöts av vätskan och strömsignalerna hoppade som de ville mellan stiften. Nu har jag efter allt slit lärt något, så ska man i alla fall inte göra.

IMG_1840

Anne och våra vänner från Kanada provar bordet

IMG_1844

Så ser en gata ut i Nassau

IMG_1843

Vad säger ni om stranden, den är  milslång

IMG_1842

Jim arbetar med att få skugga

IMG_1838

Jim o Helene från Kanada, de har seglat tillsammans i 22 år.

IMG_1835

Utsikt från Bahamas högsta topp (220 fot)

IMG_1834

På toppen fanns en slarvigt byggd kyrka