Vintervilan går mot sitt slut

Torsdagen den 20 april, vi är kvar i marinan på Messalongi, det är kortbyxaväder, men en ihållande kall vind, sänker temperaturen. Vi är ovanligt lata, går ut och promenerar, träffar andra svenskar och är lata.

Däremot funderar jag en del på grekerna hur de egentligen är, jag menar att jag möter uppfattningar och beteenden som väcker frågor. Exempelvis, när vi använder radion så får vi leta länge innan vi hittar någon kanal som inte bara spelar grekisk pling-plong musik. Jag tycker att den grekiska musiken vilka alla melodistycken låter som en ”variation på ett tema” på Zorba-musiken från filmen Zorba, är bedrövlig att lyssna till, har man hört en gnäll-låt så har man hört alla. Ofta hittar jag en station som inte enbart spelar pling-plong musik, medan alla andra är pling-plong, åker jag taxi, så är det pling-plong för hela slanten, likaså på restauranger och butiker. Jag tycker det känns lite enfaldigt. Jag frågade en taxichaufför om han gillade musiken (pling-plong) som han spelade hela tiden, han svarade –ja jag är ju grek. Jag tror att det ensidiga musikspelandet står för något, ex en mycket stark nationalism. Jag har pratat lite mer ingående med två greker och bägge grekerna hade samma ingång i diskussionen, jag tog upp framtiden och de svarade med att berätta Greklands betydelse för oss alla på klotet. Det gick inte att diskutera deras ekonomi och deras förhållande till att betala skatt. De såg ut som stora frågetecken och förstod inte vad jag menade. På det sättet är nog greker och britter ganska lika, ser gärna bakåt och blundar när de tittar framåt.

Men som tur är alla greker som jag mött mycket trevliga och sociala, varför jag med lätthet bortser från mindre gropar i vägen och i stället gläds åt det goda. Apropå miljön, grekerna kommer aldrig att komma i kapp övriga Europa, underhållsbehoven på allt samhällstekniskt är gigantiskt, det bästa vore troligen att riva allt och bygga nytt. Jag reagerar över det jag ser, jag gissar att det finns stora behov bakom dessa byggnader helt befriade från underhåll, som folk bor i. Vatten o avlopp har jag berört tidigare, där finns många frågetecken. Vad lever alla greker av är ett annat frågetecken? Varje dag åker de fram o tillbaka i sina rostiga bilar (en del rena vraken) eller moppar sig fram. Det finns inga industrier eller jordbruk (vi har sett en ko) eller annan producerande verksamhet i de delar av landet som jag besökt. Trots detta är det mycket gott om affärer, framförallt affärer som säljer: skor, glasögon, klockor, smycken, kläder, samt massor av restauranger –överallt finns det matställen. Men vilka är det som handlar i alla dessa butiker och äter på alla restaurangerna, jag vet inte, oftast är det tomt när vi går förbi på våra promenader. Vi bidrar väl, men det behövs några till.

I kväll var vi på den lokala baren, de har bra Internet. Så vi hänger där när vi behöver, många av de andra yachtissarna sitter gruppvis och spelar kort, ser trevligt ut. Men vi väljer att vara lite utanför, jag har pratat med några av de andra svenskarna här och jag stöter omedelbart på samma/liknande uppfattningar ex att politiker kan man inte lita på, invandrare inte heller, grekerna begriper inget o s v. Jag är övertrött på dessa långa trista antiintellektuella utläggningar, jag hoppas ingen uppfattar mig på liknande sätt. Så priset blir att stå lite vid sidan om, men det gör mig inget, det känns rätt.

Fredagen den 21 april, tiden går. Motormekanikern verkar ha tröttnat på mig, han har inte besvarat de sista mejlen från mig, kanske jag brutit mot någon osynlig kundkod som finns här i Grekland, varit för gåpåig, krävt för mycket eller inte tackat tillräckligt. Vi får se nu ska jag ringa honom. Nu har jag ringt, han svarade inte utan en av de kontorsanställda svarade… Och han visste inte när Andreas kom tillbaka. Detta vittnar om att allt inte är som det ska i vår relation, men jag ska ringa honom igen senare, till slut tror jag att han svarar. Det går säkert att ordna till, jag har ju faktiskt en jättefin present med mig från Stockholm till honom, men det vet han inte ännu.

I dag blåser det mindre än i går, jag har slipat och lackat lite teak, allt är lugnt och vi är lite i väntans tider. Vi vill inte lämna hamnen förrän vi vet när och var vi ska möta några olika vännbåtar. Det är Comedie med Laila & Claes-Olof från Västkusten som vi seglat med till Skottland och det är Sans Peur med Grete och Fred ombord, de seglade vi tillsammans med i somras. Bägge dessa båtar ska dyka upp i närvattnet och vi vet ännu inte när och var. Den 2 maj ska vi vara hos Motormekanikern och den 5 maj ska vi ta emot Kerstin o Lasse Alerås vilka kommer tillbaka till Medelhavet efter en vinter i Göteborg och den 17 maj ska vi hämta upp Majsan i Aten, visst är det körigt.

Nu har jag fått mejl från motormekanikern, han är mycket neutral i mejlet och hälsar mig lite opersonligt välkommen. Jag kommer och jag vet att han kommer att vara glad när jag reser för gott, men samtidigt kommer han aldrig att glömma segelbåten Engla. De fick precis som jag, göra alla jobb två eller tre gånger, så nu vet jag, detta har inte med mig att göra (Hurra!) utan med den ovanligt motsträviga segelbåten Engla. Det är alltså inte för inte att hon har samma namn som min mormor (Engla). På söndag ska värmen komma tillbaka till oss, i veckan ska det bli 24 grader och sol, det ser vi fram emot, i dag är det kall vind som solen inte orkar på,

Här kommer några bilder från marinan i Messolongi.

IMG_1321

Anne på väg till vår lokala krog och Wi-fi ställeIMG_1319

En bild från hamnen, längst bort ser ni administrationsbyggnaden, administration är fint

IMG_1318

Yachtissarnas cyklar (vi har ej cykel)

IMG_1317

Grekisk ingenjörskonst. I Sverige sågar vi upp ett spår i gatan som vi efter det att ex en el-kabel är ditlagd fylls åter med ex asfalt. Medan här i Grekland lägger man el-kabeln uppepå asfalten och skyddar den med ett lager betong, såsom ett fartgupp. Kanske inte så dumt när allt kommer omkring.

IMG_1313

 

 

 

Nu är jag 70+!!!

Tisdagen den 18 april, vi vaknar till kanonväder, kortbyxa på och ett kort planeringsmöte ombord. Vi har betalt för nästan två veckor ytterligare i marinan och vi har projekt som måste genomföras, i vilken ordning gör vi dessa. Mötet avslutas i harmoni och vi bestämde att i dag så inleder vi arbetet med att leta vad kan vara fel på det elektriska som gör att startmotorn samt solenoiden så gärna vill brinna (ta eld).

Då har jag lärt mig att inleda undersökningen genom att kartlägga vilka justeringar/förändringar har gjorts på senare tid som är inom härandet startmotorn. Kartläggningen resulterade i följande:
– i början av juli 2016, Swanvarvet i Italien monterade ett relä för att underlätta start vid låg batterispänning,
– i slutet av oktober tog motormekanikern ur motorn i båten,
– i november monterades motorn åter på plats,
– i mars i år satte motormekanikern in ett nytt relä efter branden och
– nu i slutet av mars brann även det reläet samt startmotor o solenoid.

Utifrån ovan är det lätt att fokusera på reläet, så därför började jag med att leta fel som ett resultat av att de tagit ur och återmonterat motorn. Jag har därför ägnat förmiddagen åt felsökandet, utan hitta något, trist. Om det skulle indikera att de inte gjort något fel vid ur o i monteringen så återstår endast fokus reläet. Det som ytterligare talar för att reläet är boven är att motormekanikern i min frånvaro har monterat en ny startmotor samt solenoid, men ej monterat nytt relä… När jag frågar honom svarar han att han inte vet vad det elektriska problemet orsakas av. Alltså har vi flera indikatorer som pekar mot reläet, jag utser därför reläet till syndabock. Men frågan om varför eller hur kommer det sig, är fortfarande obesvarad. Nu är allt kopplat såsom det varit i trettio år utan att det hänt något i likhet med de ”bränder” jag haft. Kan jag då lita på att det inte blir så på nytt, just bara därför att jag inte har ett relä inkopplat. När jag granskat motormekanikern arbete (demontering o montering av motor) så hittar jag inget fel och allt är återställt till det normala och de viktigaste tekniska detaljerna är samtliga nya. Det känns som jag är på ruta ett, dessa brandhändelser har bara varit en parantes som jag kan bortse ifrån. Men, det känns fel att avsluta ett ärende utan att förstå vad som hänt. Jag måste fundera.

Det andra problemet, övervarm motor, är lika obegripligt, motormekanikern menar att det har med ljuddämparen och avgassystemet att göra. För mig förefaller det helt taget ur luften. Jag har haft isär delarna och inte kunnat upptäcka något konstigt, men vi gör så att när vi ger oss av härifrån (om en vecka eller så) så kör vi motor och då ser vi om det fungerar eller inte. Alternativet är att ligga och köra motor här vid bryggan, det känns mer som en nödlösning. Vi vet ju sedan tidigare att vi åtminstone kan köra 1000 varv vilket ger en fart om c:a 4-5 knop, så fram kommer vi om än lite sakta.

Nu lägger han på min högra axel sig i – du tar inte ansvar, du låter slumpen avgöra och du tänker ta emot gäster ombord, du är ansvarslös. Jamen säger jag, jag har fyra stycken brandsläckare, det måste väl räcka. Jadå, du tänker rätt säger han på min vänstra axel, ta det lugnt bara så ordnar sig allt. Ha ha, ha hör jag från min högra axel, jag minns hur det gick senast du använde en brandsläckare. Ja, det blev lite jobbigt att städa och lite bilköer på Lidingöbron, men då lärde jag mig hur man inte ska göra, säger jag. Ha ha ha, man ska lära sig hur man ska göra inte hur man inte ska göra, det var det dummaste jag hört. Saken var den att jag ville undersöka hur en engångsbrandsläckare (pulver 2 kg) fungerar samtidigt som jag körde på Lidingöbron, det gick inget bra, den gick inte att stänga av och det blev svårt med sikten. Jag tycker du gjorde helt rätt, säger min vän på vänstra sidan, man ska ta reda på hur saker o ting fungerar, bra gjort. När jag sålde bilen något år senare fick de nya ägarna lite gratis pulver på köpet.

Nu är det eftermiddag, solen gömmer sig bakom molnen, vi har ätit grillad kylling och vi har sovit middag och just nu verkar alla tekniska installationer fungera. Kanske vi ska fortsätta att bara bryggsegla och inte ge oss ut och starta motorn och sådär. Låt mig fundera!

Onsdagen den 19 april, halvbra väder, dock kortbyxa på. Har arbetat med lite el-justeringar (blir aldrig klart) hela dagen. Tänker tillbaka på födelsedagsfesten, det var kul att se mina barn och barnbarn glada och positiva, alla tillsammans. Jättekul. Här kommer några ytterligare bilder.

 

 

IMG_0342

En fantastisk anläggning

IMG_0343

Smedsbostäder

IMG_0345

Herrgården

IMG_0353

Majken och jag diskuterar planeringen av dagen hon väljer en stol till oss var för vi ska sitta och prata.

IMG_0356

Här granskar jag det konstnärliga i alla mina presenter från Majken, som ni ser lyckades jag byta till annan stol

Firandet!

Viloperiod i Stockholm 2 april till och med 16 april. Ja, ni vet naturligtvis om terrorattentatet i Stockholm, flera av oss var inne på Drottninggatan dagen före händelsen. Jag blev uppringd av mina barn, de hörde av sig i syfte att veta allt var bra. Det stärkte familjebanden och kändes skönt trots allt elände som terrordådet förde med sig.

Ni undrar naturligtvis hur det gick, jag menar med hulkandet på mitt födelsedagskalas. Jo tack i stort sett gick det bra, några små incidenter, men inga allvarliga, tack för det. Kortfattat så här såg programmet ut:

1          Lunch på Löfsta Bruks Wärdshus, med programförklaring.
2          Guidad tur på Herrgården
3          Bruksvandring
4          Fikapaus på ett speciellt fikaställe, en gammal smedsbostad
5          Lerduveskytte
6          Bastu och badtunna
7          Fördrink
8          Middag
9          Genomgång av enkät (Vem är jag)
10        Bubbel och tårta (00.00 den 9 april)
11        Frukost
12        Hemresa

Jag var osäker på hur det skulle uppfattas att bada bastu och badtunna, men barnen gillade det och jag tror att även de vuxna som fick plats i tunnan tyckte det var kul, skönt! Lerduveskyttet lika här, jag tänkte att någon skulle tycka att det var lite väl manligt inslag, men ack nej jag uppfattar att alla gillade att skjuta. En viktig del i detta tror jag var att våra lokala instruktörer var fantastiskt pedagogiska (överpedagogiska) och riktiga ”lokals” med snus under läppen och huggartröja. Mina bägge lite äldre barnbarn (Johanna 16 år och Edvard 11 år) deltog i tävlingsskjutandet och det gick riktigt bra för dem, Johanna fick in flera träffar på lerduvorna. För min egen del gick det inte så bra, jag missade alla duvorna utom en… Gissa vem som vann skyttetävlingen, jo Anne! Trots att det var första gången hon höll i en bössa, så vann hon trots att det var såväl: jägare, officerare och polis med. Outgrundligt hur det kan gå på detta sättet. Jag hade gjort en enkät med frågor om mig själv, de fick tävla familjevis och den som hade flest rätt hade ändå 12 fel på 40 frågor… Lite oroande tycker jag.

Men det var fantastiskt, det var andra gången som jag var tillsammans med alla mina barn och deras familjer samtidigt, det saknades bara Kalle som är på sitt utlandsår i USA. Ytterligare ett barnbarn var med men är ännu inte född, jag ska bli farfar i augusti (en Helena?), det blir mitt sjätte barnbarn och säkert inte det sista. Eftersom de två minsta Majken tre år och Frank ett år var på sitt mest pigga humör så det var full fart hela tiden. Att få tyst på gruppen var därför inte lätt.

Vi hade två guider, en för herrgården och en för arbetarverksamheten på bruket. Att få se Louis de Geer pampiga Bruk (Löfsta Bruk, tillhört familjen de Geer i 14-generationer): byggnaderna, detaljplanen, höra om produktionen av stångjärn (man producerade 55 000 stångjärn/år) och om det goda omhändertagandet av de anställda, var gripande. Ex så fick man bo kvar på bruket tills man dog och trots att man inte kunde bidra, så fick man bostad, ved och mat av bruket och så var det inte på andra ställen. Dock bodde man trångt även här ex ett rum och kök (smedsbostad) härbärgerade ofta upp till 13 personer.

Vår guide hade även forskat om mina/våra anfäder Engla o Melker vilka arbetade som jordbruksarbetare på många av bruken och gårdarna runt i kring, dock ej just på Löfsta Bruk. Mina morföräldrar (jordbruksarbetare) visade det sig flyttade varje år (sista veckan i oktober). En vanlig orsak var de skulle få ett bättre boende på nästa ställe. Ett stort problem på den tiden var lössen, i statarbostäderna kryllade det av löss. Tillbakablicken gav oss alla en känsla varifrån vi härstammar och det tycker jag är viktigt eftersom när man ser på församlingen i dag, så är de så långt man kan komma ifrån hur Engla o Melker hade det.

Engla och Melkers äktenskap har gett upphov till att vi i dag är 54 personer och i augusti då ökar vi till 55 personer då Lisa ska föda ”Helena” (arbetsnamn). Min förstfödda dotter Anna är först i släkten att ha en akademisk examen (själv avbröt jag mina studier), i dag har alla mina barn det och även deras respektive högskole/universitetsutbildning, det går framåt.

Åter till nu-läge. Jag sitter på Kungsholmen i Oskars våning och vi vet inte vad som hänt med vår båt, det enda vi vet är att vi fått ett mejl där motormekanikern begär tillstånd att få hämta ut båtnyckeln på marinakontoret. Men jag utgår ifrån att allt är fixat dvs ny startmotor och solenoid samt att problemet med övervarm motor är åtgärdat. Det senare har jag funderat mycket över, när motorn renoverades så visade det sig att många kylkanaler i motorn var igensatta eller påverkade av rost, detta till trots så blev motorn inte övervarm. Nu när alla kanaler är upputsade och kylvattnet med lätthet kan komma fram, då kokar motorn… Pumpen som transporterar internvattnet är ny (byttes i Brighton förra året), impellerpumpen (är också ny), alla slangar är nya och saltvattenfiltret är också nytt. Jag har tagit loss genomföringsventilen i botten på båten och det sprutar vatten högt upp mot taket, alltså inget problem. Jag tänkte att ex en manet kan ha bosatt sig i ventilen, men så var det inte. Så var kan problemet finnas? Om jag bara betraktar skeendet när jag kör båten så är min upplevelse att det kommer ut för lite saltvatten i avgasröret i bak. Hur kan det bli så, allt har varit demonterat, rengjorts och återställts och ändå är det sämre än innan? Om min iakttagelse är rätt, måste det någonstans i saltvattenkylningen (värmeväxlaren) finnas något som hindrar vattnets framfart. Eller att impellerpumpen av någon anledning inte pumpar fram tillräckligt med vatten. Jag är givetvis orolig för att motormekanikern ska titta stelt på mig och peka på något som jag gjort och som ställt till alla dessa problem, men jag vet inte var det skulle vara.

Nu har jag fått bilder på min ljuddämpare från motormekanikern, jag vet inte vad han vill säga med dessa, jag ser inget konstigt. Men jag gissar att han vill påskina något som inte har med deras ansvar att göra. Jag förbereder mig att säga nej till allt som har med mitt ansvar att göra.

Nu har jag fått ett mejl till från motormekanikern ” At this moment quick notice to let you know we just came back from Engla-all is ok” Om jag förstår rätt så menar han att alla problem är fixade. Men vi får se, jag drömde i natt att han vägra att berätta för mig vad det var för fel och att jag därför misstänkte att de vill lägga skulden på mig. Jag återkommer i ärendet.

Några bilder från festhelgen, så länge

image1

Edvard, en av fotograferna

image4

Min son Olle och Lisa samt ”Helena” syns ej är i magen på Lisa

image6

Födelsedagsbarnet, Oskar, Anne och vår guid Lars- Gösta inne i Herrgården

image7

Frank (ett år) min äldsta dotter Anna och min lillasyster Majsan

image10

Anna, Erik, Majken, Edvard, Majsan, Frank samt Håkan

image2

Frank och pappa (Erik)

IMG_0852

Födelsedagsbarnet in action, Elin förevigar

IMG_0868

Vinnaren (Anna) med tränare

IMG_0894

Födelsebarnet mitt på natten

IMG_0859

Edvard skjuter

IMG_0848

Edvard, Erik, Majken, Elin födelsedagsbarnet fikar

Det tar aldrig slut

Tisdagen den 28 mars, på morgonen var jag hos motormekanikern och pumpade min nya fender (Annes) nu har vi två 90*30, två klotfendrar 60*60 och fem stycken vanliga 70*27, varav en av dessa ska vara Annes akutfender (syftar till att förhindra fler repor). Detta var det sista inköpet (tror vi) till båten på ett tag. Glömde en sak, vi har en swanhals som behöver bytas ut.

Jag gömde att berätta att i lördags kom min iranske vän och gjorde steg 2 i reparationsarbetet (jag talar inte om vilket av reparationsarbetena han sysslar med). På kvällen hade vi nordiskt kalas ombord vi bjöd våra norska vänner Sverre o Ingrid på sill och potatis. Sillen har Anne köpt på IKEA, det var gott och det blev en trevlig kväll. Då berättade jag alla mina tre roliga historier. Vill ni höra en? Ok, det var en progressiv skola som gärna vill ligga i framkanten på flera områden, nyligen hade skolledningen därför beslutat att man skulle införa sexualundervisning redan i årskurs tre. En av de äldre kvinnliga lärarna valdes ut att utföra uppdraget. Hon startade i lilla Kalles klass, efter en kort introduktion så skulle hon övergå till mer detaljer, då räckte lilla Kalle upp handen –fröken! Fröken! vi som kan knulla kan vi få spela fotboll…
Jag tycker den är bra, vore jag kvinna skulle jag säga att den är gullig. Nu får jag reda på att min iranske vän cyklade omkull häromdagen och ligger skadad i hemmet, trist men inte förvånande. Att cykla eller åka barnvagn eller rollator är ju livsfarligt, dessa måste vara terränggående med fyrhjulsdrift men några sådana har jag inte sett här. Vägunderhåll existerar inte, har det blivit ett hål i gatan brukar det användas för att kasta skräp i.

Åter till tisdagen, vi är nu åter från en långpromenad vi hade hoppats att motormekanikern och hans medhjälpare hade varit och återmonterat de motordetaljer som de demonterade i går, det var lite slangar och ett vattenrör, termostaten samt dieselmatarpumpen. Slangar och rör pga att de lossnade vid min provkörning, matarpumpen pga att jag tror att det är fel på den och att bristen på bränsle (pumpen förmår inte) gör att motorn inte kan leverera full kraft. Vi hade hoppats att när vi kom tillbaka så skulle de ropa –vi har hittat felet och fixat det, allt är klart. Men icke sa Nicke, det var folktomt ombord. Nu är det bara att vänta, ni vet där med greker och klocka det går liksom inte riktigt ihop.

På vår promenad passade jag på att bli klippt, det kostar 10€, frisören frågade mig vad det kostar i Sverige, jag sa 50€. Han såg långt bort fjärran, jag gissar att han tänkte på hur hans ekonomi skulle se ut om han kunde ta lika betalt. Han är snäll och framförallt har han en positiv egenskap han ler nästan jämt och skrattar i stort sett till allt som sägs. En mycket positiv egenskap, tänk om jag hade en tiondel vad glada alla skulle vara i min omgivning. Då skulle de slippa se min ordinarie vilo-min (mungiporna rakt ned).

Nu börjar jag bli nervös på söndag morgon lämnar vi flygbussen vid Fridhemsplan och promenerar hem till Oskars våning på Kronobergsgatan, sedan är det knappt en vecka till jag har min lilla fest. Det enda jag har problem med och som gör mig nervös är min totala oförmåga att hantera positiva känslor. Jag måste ju hålla mer än ett tal och hur ska det gå. Om detta snurrar det runt i mitt huvud hela tiden, det minsta jag känner in vad jag ser och vad jag säger när jag har mina närmaste framför mig, får naturligtvis mig att börja hulka. Vad barnsligt, jag vet, löjligt du förstör ju allt, säger min högra halva, han fortsätter du är ju löjlig, tror du att någon ska tycka synd om dig? Vaa, jag bara frågar!

Jag vet att det är löjligt, men vad ska jag göra? Det bara blir så. Jag har övat lite på Anne, men tyvärr inte varit särskilt framgångsrik, töntigt så det förslår, tönten det är jag det. Men, säger han på min vänstra sida och fortsätter, dina barn vet ju hurdan du är, det tycker inte det är konstigt alls, kör på låt tårarna flöda, det skapar lite känsla. Nej det går inte jag kan inte stå där som ett fån medan mina gäster generat tittar ned i golvet, NEJ det fungerar inte. Men vad/hur gör jag?

Det är som när det blir lite känsligt och det är lite, det räcker att jag tittar på mina barnbarn då far tankarna runt i huvudet, tänk om jag skulle göra andra livsval som gjorde mig till en bra morfar (och strax även farfar) i stället för att konkurrera med ett fåtal andra om att vara den sämsta morfadern söder om Dalälven. Då börjar jag hulka. Någon sa att jag tycker synd om mig själv, kanske det, men det borde jag kunna hantera på annat sätt. Nej det är något annat, men nu väljer jag att koncentrera mig söka en ”kringgående rörelse”, jag har tidigare sagt att jag ska le, säga rätt saker men samtidigt tänka på rostiga bilar. Detta är den enda strategi som jag har. Den måste jag öva på. Jag tänkte på när jag föredrar en rapport som inte är helt positiv för uppdragsgivaren, då brukar jag fästa blicken långt bakom de rädda männen (oftast män) och sedan kör jag på. Jag ska tillföra detta i min strategi.

Jag kom på en liten oförskämdhet som jag sysslar med, istället för att tala om vad ex de olika mekanikerna heter så har jag get dem ”öknamn” utifrån deras profession eller utseende. Jag vet att det är dåligt av mig, mitt försvar är att deras namn är omöjliga att stava och jag kan inte gå till dem alla och be att de skriver ned sitt namn och använder det alfabete jag känner till, de kanske t o m skulle vägra.

Onsdagen den 29 mars, dagen före avresan. Vi var uppe klockan 08.00 allt för att inte bli överraskade av mekanikerna som ska komma och montera de detaljer som de demonterade från motorn i måndags. De skulle ha kommit i går, men ingen kom. Nu på morgonen såg jag en liten farbror som linkade sig fram på bryggan, ett pyttesteg i taget, det var min iranske vän. Han berättade att han tävlingscyklar och i måndags, efter det att han varit på Engla och arbetat med en av mina alla skador, så cyklade han hem och i en nedförsbacke körde han i 45 km/h, då föll han Ajj Ajj kan jag säga. Jag hjälpte honom att lägga sig på den icke skadade sidan av kroppen så han liggandes kunde utföra det sista steget (steg 3) i reparationsarbetet. Det var tufft, vi svenskar hade väl varit sjukskrivna veckovis och inte skulle vi bry oss om kunderna kom i kläm (inte alla i alla fall). När han var klar linkade han i väg, nu skulle han hem och vila.

Nu har vi satt upp biminin, vi kör våra solceller (de ligger ovanpå biminin och när vi inte använder dem då plockar vi ned dem) och de laddar 14,6 volt och alla batterier är fulladdade, detta är finurlig grej, det här med solceller. Nu väntar jag på mekanikerna, när de varit här och garanterat att allt är 100 % rätt, då ska jag gå och betala. Vi får se vad det hamnar på för summa. Det som ingår i kommande betalning är:
– lackering rattpiedestal
– reparation och lackering av 5 gelcoat skador
– lackering toa-detaljer
– service oljebyte mm på motorn samt på utombordaren
– tillverkning av några mindre detaljer till toaletten
– tillverkning av detaljer till arbetet med att avstyra vatteninträngningen i masten
– tillverkning av balkdetalj
– tillverkning av förlängt avtappningsrör toan
– svarvning propelleraxel
– köp och montering ny axeltätning
– putsning av propeller och axel samt målning primer och antifouling
– nedslipning av underredet
– spackling av underrede
– målning med Exopi sju gånger
– målning med Primer
– målning med antifouling två gånger
– samt allt som de fått göra två gånger pga att motorns kraft inte är ok
– säkert har jag glömt ett antal saker som motormekanikern med all säkerhet påminner mig om.

Nåja vad kan detta kosta tro. Just nu är klockan 11.30 inte ett ljud från mekanikerna. Nu har jag gått en runda i hamnen och besökt den närmsta skeppshandeln och som vanligt hade det inte det jag sökte. Men då kom en vänlig norrman och berättade att han hade hur mycket som helt av just det jag saknade, varför det löste sig på det sättet. Jag fick så mycket jag behövde och lite till.

Nu har mekanikerna kommit, frågar jag något så grimaserar lite hjälplöst uppgivet och säger att jag ska nog prata med motormekanikern om det (oavsett vad det är). Här är hierarkin stenhård, han är kungen och alla andra är hans medhjälpare eller sådana som jag dvs som ser till att han har uppdrag (jobb). De två mekanikerna svettas, viskar till varandra, tittar på mig under lugg, de ska nu montera detaljerna, pumpa fram diesel till motorns alla skrymslen, starta motorn och ropa på motormekanikern när allt är klart för inspektion. De är mer nervösa än vanligt, uppfattar jag, undrar varför. Nu har jag varit och betalt fakturan. För 12 år sedan gjorde ett svenskt varv underredsarbetet på Engla, det kostade mig 80 tkr och det är det arbetet som nu grekerna gjort om till priset mindre är motsvarande 20 tkr, totalt inklusive allt (se ovan) blev räkningen 2 975€

Torsdagen den 30 mars, Vilken dag… Det var vår avresedag, jag gick och sade adjö till kontoret och motormekanikern. Vi lade ut, gick till tankbryggan och tankade (väntade 30 minuter på att personalen skulle dyka upp), 135 liter diesel och 3,0 liter bensin till dingen. Vi lämnade Lefkas Marina och solen sken. Jag sneglade på mina motorinstrument och kunde efter en stunds motorgång konstatera att instrumentet som visar motortemperaturen hade stigit över de 75 grader som instrumentnålen under alla år har stannat vid (motortermostaten ser till att hålla en viss o jämn temperatur), jag tänkte, nu är allt nytt så kanske mitt gamla instrument ska visa lite högre värde nu. Så det är säkert bra. Efter ytterligare en stund så visade instrumentet 80 grader, konstigt sa jag till mig själv detta har de inte sagt något om. En stund senare började motorlarmet för hög motortemperatur att tjuta, nu visade instrumentet 90 grader. Jag satte maskinen på tomgångskörning. Vad är detta!!! Jag ringer motormekanikern och meddelar läget, han är lite trött på rösten och vill veta alla detaljer. Jag säger att jag inte kan köra motorn med varvtal högre än 1000 v/m, vilket ger en fart om c:a 4 knop. Englas normalfart är 6,5-7.0 knop. Det är tryckt stämning mellan motormekanikern och mig. Jag säger att detta får du fixa och han muttrar ett ja.

På kvällen börjar det blåsa, vi har ankrat i en liten tråkig vik som vi prövat förr, det är långgrunt och några fiskare håller till i viken, båten sliter i ankarkättingen, vinden tjuter i masten och det är inte helt lätt att sova. Jag hämtar min telefon och kopplar upp programmet ”Anchor Watch”. Ställer in vingelradien på 15 meter och somnar. Vi vaknar till ett fortsatt hiskligt blåsande, det blåser 12 meter i byarna sjön är mycket rörlig. Men vårt ankare håller och jag somnar om på nytt.

Vi går upp tidigt vid soluppgången, vi är på väg till den hamn som Engla ska vila i medan vi är hemma i Sverige, Messalongi (eller Messolongi). Vi får tuffa fram på våra 1000 varv/minut och det börjar blåsa på nytt, vi närmar oss Marinan i Messalongi, ropar upp dem på VHF:n och får klartecken att gå in och bli visade vår plats. Jag backar in allt går bra, men när Anne ska stänga av motorn, så går det inte, den startar på nytt (låter det bekant?), jag lyckas stoppa motorn och samtidigt ser jag att startmotorn och solenoiden  att deras nymålade yta kokar det bubblar och kommer upp rök ur dessa bägge detaljer. Jag hämtar en skiftnyckel och kopplar bort alla sladdar. Då slutar kokningen. KATASTROF här sitter vi med en båt som har uppbränd startmotor, det går inte att starta motorn och i morgon åker vi hem och lämnar Engla trasig… En tung känsla av vemod täcker Anne o mig såsom en våt filt skulle göra en kall natt. Jag ringer motormekanikern, berättar vad som hänt, talar om honom hur mitt schema ser ut och säger att jag lämnar nycklarna i receptionen och jag förutsätter att när jag är tillbaka den 16 april, då är alla tekniska problem fixade på Engla, av honom, kostnadsfritt. Han muttrar att han vill ringa mig om en stund, vilket han gör och säger att det kommer några och fixar problemen medan jag är i Sverige.

Kan man tycka att det är bra att saker och ting går sönder? I alla fall känner jag mig gladare nu än jag gjorde innan det sista gick sönder (startmotor m m). Detta vill jag återkomma om. Dock är jag mycket säker på att motormekanikern ångar sitt positiva bemötande till mig, jag är tämligen säker på att han tänker att han skulle inte ha lyssnat på mina pytteproblem, jag tror att han tänker att han varit lyckligare om han inte engagerat sig. Men frågan om hur dessa olika tekniska problem kan uppstå, har ännu inte fått något svar. Systemteoretiskt kan det givetvis uppstå ”obalanser” om en del av ett tekniskt system utsätts för kärlek medan ett annat inte gör det, men det känns lite långdraget, nej det måste handla om något enkelt och handfast.
Ex hur kan det vara så att startmotor m fl detaljer började koka precis när jag lagt till? Tänk om det varit ex fem minuter tidigare, då hade jag inte kunnat lägga till i blåsten. Eller om alla fel uppträdde exakt den dagen vi gav oss iväg, dvs vi hade inga planer på att återvända till Lefkas? Tänk om! Tänk om!

Troligen innebär detta att vi kommer att få den mest ”genomgångna” motor med tillbehör som tänkas kan, och det är ju bra, särskilt när det kostar lika som att inte få det.

Nu är det kväll i Messalongi, vi har inte varit särskilt sociala, utan ätit och hållit oss för oss själva. I morgon bär det hemåt, både kul och lite läskigt (jag ska ha fest) Men det är svårt att klaga när man bestämmer allt själv.

Lördagen den 1 april, Anne sover, jag har varit uppe en stund och tagit en promenad i soluppgången, det är fult här. Eftersom de inte har någonstans att kasta det som borde kastas och inget underhåll så blandas rostiga järndetaljer med nybyggda eller halvbyggda hus. Som jag sagt tidigare den grekiska landsbygden är som enda stor soptipp. Detta gäller inte naturen den är storslagen, utan allt som människan åstadkommit, de kommer aldrig få någon ordning på detta.

Klockan 12.30 ska vi gå till bussen som ska ta oss till Aten.

IMG_1305

Visst ser den god ut, de tar glaset ur frysen, så det bildas små isklumpar, passar bra när man just lagt tillIMG_1308

Där ser ni den nykokkade startmotorn samt solenoidenIMG_1298

Engla med satta segel, det var ett halvår sedanIMG_1307

Här i Messalongi ska hon ligga i en månad.IMG_1297

Anne njuter av den tidiga morgonsolenIMG_1306

Soluppgång över MessalongiIMG_1296

Engla väntar vid tankbryggan i Lefkas

Motorn igen

Lördagen den 25 mars, soligt och fint, dock lite kall blåst. Min iranske vän har varit här och med ett brett leende tagit sig an min senaste skada. Jag har varit ombord hela dagen och väntat på att elektrikern ska komma och leta upp orsaken till att motorn har samma potential som batteriernas minuspol, något är fel. Men å andra sidan har det varit så i alla år, så hur allvarligt är det? För den insatte kan jag tillägga att propelleraxeln är isolerad, varför motorn inte har någon kontakt med vattnet (vatten har jordpotential dvs i princip samma som batteriets minuspol). Men å andra sidan tar motorn in sjövatten varför de i alla fall borde få samma potential som vattnet (jorden). Detta med elektricitet är obegripligt, jag släpper ämnet.

Under tiden har jag väckt upp min Water maker och konstaterat att den fungerar, i morgon ska vi prova våra solceller. Det börjar närma sig. Nu är det bara servisen på dingemotorn samt dingens solskydd kvar, och jag höll på att glömma en sak, att betala hela kalaset. Detta har vi utfört under vintern:
– Renoverat hela motorn, värmeväxlaren, avgassystemet
– Propelleraxeln svarvad, axeltätningen (ny) och propellern (renoverad)
– Värmesystemet totalrenoverat såväl rör som dieselvärmaren
– Riggen inspekterad, två nya fall, fixat vatteninträngningen i balksystemet
– Ny swanhals med mössa
– Ny avlastare
– Ny sydda solskydd runt biminin samt att ha över bommen samt för att skydda ”fönstren”
– Nylackerad rattpiedestal, samt delar av toaletten samt delar av våra tre fläktar
– Renoverat akterstagsträckaren samt den hydrauliska huvudpumpen
– Slipat och lackat trädetaljer
– Tvättat och behandlat teakdäcket
– Gjort utvecklingsarbeten på dingen, gjort service på dingemotorn, sytt solskydd till dingen
– Lagat ett antal lackskador
– Kopplat in vår nya Inverter
– Tvättat och rostskyddsmålat vårt balksystem samt lagat/bytt ut skadad del
– Gjort i ordning underredet till högsta kvalitet
– Besiktigat Engla
– Tätat alla springor i syfte att hindra vatteninträngning från däcket
– Monterat en WI-FI förstärkare
– Monterat nya inne-lampor i salongen
– Monterat en Cabin Cooler i aktersalongen

Detta och allt det som jag just förträngt har vi sysslat med och vi har varit upptagna med dessa insatser en hel vintersäsong. Det har inte varit gratis, men vad är alternativet, vi vill ha allt i toppskick när vi startar nästa steg i vår resa.

Söndagen den 26 mars återigen en fin sommardag, jag arbetade med lite förbättringsjobb, sedan tog vi en långpromenad till ett kloster. Det var egentligen inte mycket att se, vi såg inga munkar/nunnor, bara byggnader som för ovanlighetens skull var väl underhållna. Vi ägnade mest tid åt att titta på alla lösspringande hundar o katter. Det är så överallt här, det påminner om bilder som jag sett från Indien, fast där är det vita kossor som gäller. Hundarna ligger och sover mitt på vägen (körbanan) och de flyttar sig inte när det kommer en bil utan bilen stannar och med kraftiga rattrörelser tar den sig förbi utan att köra på hunden. Konstigt också, alla dessa hundar och katter är verkligen sociala, ingen verkar aggressiv eller på annat sätt hotfull. De kommer fysiskt sett ganska nära men ändå inte så att de absolut ska tigga till sig något godis eller så, de verkar ha ett ovanligt gott liv. Det är som ett parallell-liv till vårt, vi krockar inte vi stör inte varandras rutiner.

Ex när det var som kallast här i vintras, blev jag ordentligt överraskad en kväll (sedan lärde jag mig) när jag öppnade dörren till hygienhuset så störtade två stora hundar rakt på mig, då hoppade jag till. Det visade sig att när det är kallt, då smyger hundarna in på våra varma toaletter där de ligger och sover, dock går ytterdörren inåt, varför de kan pressa sig in, men inte komma ut, kanske de legat där och haft det bra länge och deras blåsor började göra sig påminda samtidigt som de inte kom ut. Därav glädjesprången då jag kom och öppnande. Då lärde jag mig detta så jag öppnade försiktigt i fortsättningen och släppte ut de kissnödiga hundarna, när de var där. I bland stod de och väntade att jag skulle komma och släppa in dem, då dörren hamnat i låst läge och de inte på egen hand kunde ta sig in. Ja, jag släppte in dem en gång, andra gånger (kanske två stycken) morrade jag och då gick de till nästa hygienhus (toalett, det finns fem stycken i området).

Måndag den 27 mars, en fin sommardag, som vanligt bär jag kortbyxor och bar överkropp. Två mekaniker, den långe och den korpulente, kom för arbeta med motorn. Bakgrunden är att jag på morgonen direkt efter min morgonrutin pratat allvar med motormekaniker, jag sa att vi lämnar på torsdags morgon och då ska allt vara klart. Jag sa vidare att motorn varvar max
1 600 varv, före renoveringen varvade den 2 200 varv, som jag sagt tidigare så är det något fel (detta gäller alltså under gång med propellern aktiv). Motormekanikern såg bekymrat på mig, jag tror att tänkte, vad skönt det ska bli på fredag då är han inte här…I alla fall kom de två unga mekanikerna och de skruvade loss matarpumpen samt gjorde en massa andra preventiva åtgärder. Jag gissar att motormekanikern anser att jag är jobbig och sätter in en extra sista stöt för att med säkerhet kunna veta att de blir av med mig på torsdag. Men, jag känner på mig att jag inte kommer att vara nöjd och vi har gott om tid, varför jag tror att vi kommer tillbaka och på ett positivt sätt överraskar dem med några problem som de borde ha hanterat (anser jag). Men man vet aldrig, allt kan också vara perfekt. De hade med sig vår servade utombordare, skönt nu är det klart, nu är det bara det som allt inleddes med (motorn) som ska fixas till.

Nu är det spännande, de unga mekanikerna har tagit loss en massa saker från motorn, men framförallt har de demonterat matarpumpen, den hade jag oavsett annat tänkt byta själv. Jag tror att där är problemet, den får inte fram tillräckligt med bränsle, men vi får se i morgon ska allt monteras tillbaka och vi ska ut och provköra med motormekanikern ombord. Tänk vad skönt om allt fungerade, det liksom bara sa klick så var allt klart.

Vår dinge (jolle) som Biminimannen skulle skaffa en överrock till, kommer vi att lämna här på bryggan när vi ger oss iväg på torsdag. Han har haft veckor på sig att göra solskyddet men jag fick skriva till honom och fråga -Vart är du? Då kom han med sin dotter och då skulle de inte hinna bli klara till vi ger oss i väg på torsdag, så nu så får de ha dingen tills vi kommer tillbaka den 17 april, då ska vi gå tillbaka hit till Lefkas och hämta jollen. Därför vet jag att vi kommer att träffa motormekanikern på nytt efter det att vi lämnat nu på torsdag.

Nu kom Anne tillbaka efter sin mil-runda, hon är jätteduktig, springer oftare och längre än jag. Nu ska vi snart äta lunch och dra upp lite riktlinjer vad beträffar uthyrningen av vårt hus. Det är nämligen så att vår nuvarande hyresgäst flyttar tillbaka till USA tidigare än beräknat, så vi får tomt i huset redan den första juli. Vi har därför startat en ny rekryteringskampanj och några intresserade hyresgäster har hört av sig. Ex en familj från Tyskland som jag ska visa huset för den 2 april, de verkar mycket lovande.

Vi avslutar dagen genom att shoppa, det gillar Anne. Idag blev det en ny fender (inte sådan som används vid gitarrspel utan en s k puttifrånkudde) samt kläder till den och en annan. När vi kom till båten fick alla fendrar uniformt utseende dvs lika snören och lika färger. Nu är Anne nöjd, det ser fint ut.

IMG_0776

Inifrån klosterkyrkan

IMG_0779

Klostrets innergård

IMG_0783

Deras entré

IMG_1293

Så här drar man kommunalt vatten