Nu närmar sig Michael (en Hurricane) med vindar på 85 knop… Den beräknas snudda vid oss när den vänder en bit in i landet för att på nytt söka sig ut på havet. Vi är i södra delen av den stora bukten Chesapeake Bay. Därför ska vi fly norrut, ännu längre in i bukten i hopp om att ha ett säkerhetsavstånd till Michael. Vi har även bokat hamnplats i en marina, vilket vi i tror är säkrare än att ligga för ankar i en vik. De har prognostiserat vilken väg den ska ta, men hur säkert är det?

I dag (9/10) har vi ägnat oss åt vår förbaskade varmvattensberedare, den har vi tidigare gett kärlek i överflöd, c:a tre hela dagar har vi skruvat på denna klumpiga ohanterliga vattenburk. När vi var klara trodde vi att allt var fixat, men ack nej det droppade både här och där. Men nu har vi kanske lyckats, för just nu läcker den inte.

Vi ligger en bit in i en av alla dessa långa havs-tarmar som likt stora sprickor i jordskorpan utvecklas in mot land. Bredvid oss ligger en amerikansk båt, de ska komma över till oss i eftermiddag på en drink. De heter Kim och Charles, de är 52 år och kommer från Iowa en bit in i landet. De har sålt allt gjort en kravspecifikation på vad som skulle finnas på båten och de valde tillslut en Amel, en nästan ny, jättefin båt blev det. Nu har de varit hos oss, vi hade en trevlig kväll tillsammans och vi hoppas att kunna ses på nytt i Karibien.

Nu är vi Baltimore, en fin stad som är belägen nästan längst upp i Chesapeake Bay och vi är längst in i bukten, vi ligger såsom vi tidigare gjort i ex G-dansk dvs i en marina mitt i staden, så långt allt bra. Sen är det som vanligt det här med att inte ha lokalsinne när vi kommer till nya platser (gäller även kända platser, tyvärr). Att jag överhuvudet taget kommer på idén att gå själv (utan Anne) i ny stadsmiljö och utföra enklare ärenden visar bara på min oförmåga att inse en del av alla mina brister. Naturligtvis går jag vilse, denna gång som så ofta förr vimsar jag till det och snart stannar alla på trottoaren och försöker förbarma sig över min situation, trist, men jag tycker att det händer mindre ofta nu, kanske det beror på att jag inledningsvis på min promenad, letar upp solen på himlen och fastställer vilken vinkel mot min kropp den ska ha när jag går tillbaka. Det är det bästa jag kommit på. –Börja inte nu igensäger han på min högra axel, det är tröttande att höra dig, det är bara prat, du lär aldrig något. Han fortsätter, tänk exempelvis på händelsen på bogserbåten, hur kan man bara ställa till med något sådant? –Ja, men då var det dimma så jag kunde inte se solen…försöker jag säga. – Jag tycker du gjorde rätt, du kan väl inte rå för att de blev förvånade när du rycker upp ”dörren” mitt ute på havet,tröstar han på min vänstra axel. Han på höger axel säger mycket förmanande –Det är väl förståeligt att de blev förskräckta om någon rycker upp deras dörr mitt ute på havet och kommer in och frågan efter vägen till bron. –Jamen, de var de enda jag kunde fråga om vägen, det var ju dimma och det hade börjat bli blött i jollen och jag ville hem.Han stackaren som i ren förskräckelse tappade fläskkotletten, bad du honom om ursäkt någon gång?

Nåja, så här var det, jag skulle trots dimma ta jollen igenom en tre-vattenvägskorsning för att komma till en båt shop, jag svängde fel i dimman och gick i stället ut mot havet. Det enda jag kunde se var en bogserbåt som jag körde ikapp. Jag lade till vid sidan på bogserbåten, klev ombord och frågade efter vägen. Så enkelt var det med det. Han på min högra axel –Gör inte om det, du skämmer ut dig.

Snart ska jag ut och åka jolle igen, vi ska iland (S.t Michaels) och besöka den lilla vattennära staden, men denna gång är Anne med, så det går säkert bra.

IMG_1949

Vår marina i Baltimore

IMG_1951

Baltimore skyline

IMG_1954

Denna maskin tuggar i Baltimore-bornas rester sedan fredagsfikat

IMG_1952

Anne på vift

 

 

Åter i USA

Ha!!.

Nu lurade jag er ordentligt, eller hur? Ni trodde att eftersom bloggen legat nere ganska länge att nu var det slut med den stockkonservativa överåriga gubbens tramsiga texter. Nu skulle man slippa bli lättirriterad och fresta på sin omgivning p g a att man nyligen ”tvingats” läsa gubbens blogg. För det går ju inte att bara låta den vara oläst. Men å andra sidan kan det ju vara så att någon ensam person i förskingringens dimma har funnit tröst i gubbens skrivande och kunna minska på dosen psykofarmaka, alltid något gott, tänker jag. Nåja, det är första gången jag benämner mig själv som gubbe, egentligen känner jag mig somensådär 27 år, dock ska jag väl i ärlighetens namn säga att jag inte har samma ork längre nu som då. Så, lite gubbe kanske jag är ändå. För att inte tala om de visuella förändringarna som min kropp visar upp. Allting verkar söka sig mot markytan, ansiktet blir längre, magen hänger ned som stort hudveck ovanför byxlinningen, jag har fått bröst som hänger som tomma påsar, benen blir smalare och smalare, huden mer och mer fylld med leverfläckar och förstorade porer, håret är tunt och det är långt mellan stråna, öronen har tappat delar av sin funktion (att höra med) att fästa glasögonen i fungerar dock fortfarande. Men än så hänger gubben med…

Det har varit en fantastisk tid här hemma (i Sverige). Vi har varit bjudna på två fantastiska luncher: Hos Wiboms på Hufudsta gård och hemma hos min barndomskamrat Tommy Dixner i Barkarby, vi har varit på övernattning en vecka i Finland (Annes föräldrar) och två nätter på Ljusterö, hos våra vänner på Lidingö Ann o Lennart Olson. Vi har varit på elva middagar hos våra barn samt vänner förutom dessa tillställningar har vi besökt våra läkare, gjort en del undersökningar, lämnat och hämtat diverse trasiga båttekniska prylar, arbetat två och en halv dag (Härryda kommun och Stockholm stad) m m m m. Det har varit en fantastisk roligt och intressant tid, enda smolket i bägaren är att mitt parti (M) på Lidingö gjorde ett katastrofval, vi tappade fem mandat, inte roligt.

Nu är vi tillbaka i USA (Chesapeake Bay) strax söder om Washington DC, marinan heter Deltaville Marina och det är frun i huset som äger marinan, medan hennes make äger varvet Deltaville Boatyard som ligger vägg i vägg. Det låter som en händig ekonomisk fördelning med stora möjligheter att balansera ekonomin, kan jag tycka. De sköter dock anläggningarna på ett föredömligt sätt allt är nytt och mycket välhållet. Under tiden vi varit här har vi arbetat med att åtgärda alla tekniska system vi har ombord, ex hade vi med oss en del tillskott från Sverige ex: Ny autopilot (Reactor 40, Garmins nya autopilot), ny radio en Kenwood med ”slav” i cockpit, nya VHF Commander mic (när vi kopplat den, i Sverige reparerade Commandermicen, då gick huvudenheten söder…), huvudenheter en ICOM har vi därför sänt per post till Washington DC för reparation. Förutom dessa tekniska reinstallationer har vi i två dagar arbetat med att få varmvattenberedaren att sluta läcka vatten, likaså har jag/vi arbetat med underredet dvs tagit bort snäckor och målat på ny giftfärg m m. Likaså har vi transporterat vårt sista segel över till USA, det vägde 39 kg och det var för mycket för British Airways, max 23 kg. Så vi sprättade isär seglet i två halvor och hade dessa som bagage och det kostade oss inget extra (ett bagage/person ingår i flygbiljetten), väl här i Deltaville sydde den lokala sailmakaren ihop det på nytt till ett stycke, bra va? Det kostade oss 390 dollar att få seglet från Stockholm till uppsatt på Engla, ett bra pris för ett bra segel.

Apropå det här med att visa ilska (jag har tagit upp ämnet tidigare i mina blogginlägg). Jag var oense med varvet om kostnaderna för att bli upptagen på land, jag tyckte att de betett sig ojust. Marinans försäkringsvillkor uttrycker att vid händelse av att en namngiven orkan träffar marinan då får inga båtar vara fastsatta i flytpontonerna. När Florence var på väg hit (hon svängde sedan söderut och missade marinan Puu) så tog man upp alla båtar på land (man var alltså tvungen att göra detta) utan att meddela oss, de sände bara en räkning på 880 dollar, var så god att sköjl… Nu hade jag två val, antingen betalade jag och var tacksam att de tagit upp min båt dvs skyddat den från ev skador, eller också anser jag att eftersom de inte meddelat något att de får stå kostnaderna själva. Jag valde det senare och träffade Marinans ägare, dockmastern, kontorspersonalen samt slutligen varvsägaren. Alla fick veta att jag tycker att de handlat fel och att de själva får stå alla kostnaderna. Efter några dagar kom varvsägaren och ville göra upp, han sänkte då priset till 500 dollar, jag sa ok. Likaså när vi väl kommit åter till marinan (dvs i vattnet) då skulle de ha 65 dollar per natt, jag klagade och de sänkte priset till 25 dollar/natt. Så, min lärdom är att man ska visa aggressivitet dvs missnöje marina- och varvsägare vill inte ha missnöjda kunder som talar illa om dem (tror jag).

Likaså ytterligare en händelse, min VHF fungerade inte när jag provade den med den i Värmland lagade Commander Mic:en, jag letade upp en ICOM verkstad och ringde dem och senare sände radion till dem för reparation. Efter två dagar ringde jag på nytt och då uppgav de att det inte var några fel på apparaten och att den låg färdig för återsändning till mig. Jag var envis och bad dem kolla på nytt, vilket ledde fram till att de hittade ett fel. Hade jag inte varit så påstridig så hade jag fått tillbaka den trasig och 68 dollar fattigare.

 

Min erfarenhet är alltså att inte släppa taget är ett vinnande koncept.

Nu har vi sjösatt, vilket innebär att vi kan leva som vanligt på båten. Exempelvis att inte som vanligt behöva trängas bland andra båtägare (amerikaner) runt en av de två grillarna och därefter äta tillsammans och i samtalet inte fullt ut förstå den släpiga dialekten som de flesta här har. Jag tycker att språket fungerar tillräckligt bra för min del (Anne är lite duktigare), men inte när det gäller fackuttryck, då är det kört och fackuttryck det finns det gott om i långseglarvärlden. Nog om detta. I dag (4/10) utförde Anne o jag det sista objektet på vår attgöralista, det var att smörja en av våra elva vinschar, nu är det gjort. Nu väntar vi bara på VHF:n som ska komma tillbaka från Washington i morgon för att monteras på plats.

Men vi har ofta tankarna på vårt nästa liv, kanske det sista, dvs tillbaka på Lidingö. Jag tror att det är som när barnen ex besöker sina mor/farföräldrar, där får man göra allt som man inte får göra hemma, så har det varit när vi varit hemma nu en månad, helt friktionsfritt liv. Detta leder till att jag/vi tror att så ska det vara jämt, men samtidigt vet vi innerst inne att så blir det inte. Men ändå, tänk om det kunde vara så.

Nu är besättningen klar (snart) för hemresan till Europa, den 14 maj 2019 lämnar vi Antigua i Karibien för att gå mot Azorerna, inför den resan har vi nu färdigställd Engla, igen… I besättningen ingår bl a Bella (20 år) och hennes pappa Brian Bowers, (delar av Oskars värdfamilj) och våra vänner från Missouri. Bella och Brian är inte sjövana men gillar utmaningar, det ska bli jättekul att ha dem med på resan (cirka två veckor).

IMG_1945

MArina kontoret m m

IMG_1946

Deltaville Boat Yards

IMG_1947

Vår grillhörna

IMG_1942

Engla ligger och mallar sig

IMG_1943

Viken på andra sidan

 

Parkano

Nu är vi i Finland, noggrannare sagt i Parkano c:a femton mil norr Tammerfors. I Parkano ligger familjens sommarställe mitt i barrskogs- och vodkabältet. Vi är här tillsammans med Annes föräldrar, Paula och Leo. I dag har vi fällt två granar (egentligen fyra stycken) och en stor björk, granveden är till bastun och björkveden till öppna spisen. De har sjötomt och en bastu alldeles nere vid sjön. Efter arbetet med träden har vi badat bastu och nu vilar Anne ryggen medan jag sitter och tittar över sjön som ligger spegelblank denna fantastiskt fina sensommardag. Att vara i Finland hos Annes föräldrar är verkligen speciellt, vi äter gott, sover bra, badar bastu varje dag, dricker god finsk öl spelar kort (sjuan) allt är som på ett bättre hotell. En utmaning finns dock, deras svenska är inte så omfattande och de vill passa på att prata så mycket de hinner med sin dotter medan hon är hos dem (fullt förståeligt) och då blir det givetvis på finska. Att uppleva sig som det femte hjulet under vagnen, är inte riktigt my cup of tea. Men utmaningar är till för att övervinnas. Det ska sägas, så inga missförstånd uppstår, att Annes föräldrar är mycket snälla och positiva och vill oss väl på alla sätt, men språket är ett litet hinder ibland.

Nu, dag två (den 30/8) har Anne och jag med klyvyxa gjort spisved av de fällda granarna (egentligen var det fyra stycken) och den stora björken. Det är oerhört jobbigt, men det är även bra, hela kroppen arbetar i ett ursinnigt tempo, svetten sprutar och vedhögen växer. Det är härligt att anstränga varje muskel i kroppen, varje kväll avslutar vi med att bada bastu och ta en eller två öl.

Vårt schema över hemmavistelsen har blivit kompletterat, när vi var i Chicago så fick jag några känningar (hjärtat) så jag ska på nytt lämna ett antal prov för att ytterligare kolla hjärtat men även kolla magen, mina symptom är tydliga, detta till trots är det ingen som hört om dem tidigare.

I dag (1/9) har vi vilodag, vi sitter inne och läser och egentligen är det ganska mysigt att var helt fri från ”måsten”. Här är några bilder från Parkano.

IMG-2110

Sommarstugan

IMG-2107

En ”stapel” granved till bastun

IMG-2108

En stapel björkved till öppna spisen

IMG-2109

Bastun med våta handdukar på tork

IMG-2106

Bastun på nytt

IMG-2104

En ostaplad upphuggen gran.

 

Borta bra men…

Hemma igen

Att landa på Arlanda, höra svenska språket pratas runt omkring mig, se bekanta vyer och samhällen, det känns verkligen bra. Min mormor sa alltid ”borta bra men hemma bäst” och jag tycker att det stämmer in väl. Här är pendeltåg och tunnelbana som helt nya i jämförelse med New York, där är vagnljudet så högt att man inte kan prata med varandra, man riskerar förskjutning av ryggkotor pga av att vagnen far än hit och dit. Tittar man sig omkring, där under jorden som i New York eller som i Chicago på ”broar” ovanför stadens gator, så ser man rost och åter rost, jag bara tänker, har de verkligen råd att byta ut allt detta…

Men å andra sidan har de ett verkligt stort utrymme att kunna ta i mer skatt, exempelvis våra vänner i Missouri de betalade 7 procent i skatt och om man var anställd delade arbetsgivaren och den anställde på avgiften för sjukförsäkringen som var 20 procent, dvs att en anställd i Scott City betalade 7+10 procent i skatt. Detta ska jämföras med vårt skatteläge, vi har för länge sedan slagit i taket. Ett annat exempel, bränsle (bensin) kostade som lägst 2,4 dollar/gallon (3,79 liter) detta ger ex ett bensinpris på drygt 5 SEK/liter. Tänk om de höjde skatten på bensin ex en dollar/gallon vilka högar med pengar som skulle nå statens skattkista. I USA går man inte ut och går, det verkar bara turister göra, man tar bilen. I USA måste det gå åt otroliga mängder bensin varje dag, alla som vi träffat har flera bilar. Ex våra vänner i Missouri hade sex bilar (om jag inte räknat fel).

I dag, den 27 augusti (Emmas födelsedag), Emma är mitt senaste barnbarn, nu ska jag ringa Olle och be honom framföra en hälsning till ett-åringen.

Jag har kommit ihåg några slangord ytterligare, därför bifogar min reviderade slagordlista i stället för bilder.

——————–

Slang i detta fall, unika ord som inte annars (det händer) förekommer i annan betydelse. Dock kan ett ord ha flera betydelser och/ eller såväl vara ett substantiv som ett verb.

Slangord Insatt i en betydelse Fritt översatt
Axa Jag axade i en kurva Jag accelererade i en kurva
Ball Är du ball nu? Är du tuff nu?
Barre En fin barre Ett fint hus
Bast Jag är tre bast Jag är tre år
Batting Det är en riktig batting Det är en riktigt bråkig unge
Bella Vad bellar det? Vad kostar det
Blecka Jag har fått en blecka Jag har fått ett blåmärke
Blåtira Har du en blåtira? Har du ett blått öga (efter att ha fått ett slag)
Brallar Det brallar i Vinden ökar
Brallor Har du nya brallor? Har du nya byxor?
Brillor Jag har nya brillor Jag har nya glasögon
Doja Nya dojor Nya skor
Dora Panga en dora. Ha sönder en fönsterruta (med flit)
Flax Jag har flax Jag har tur
Flukta Flukta på den där Titta på den där
Glo Vad glor du på? Vad tittar du på?
Haja Hajar du? Förstår du?
Hoj Jag har köpt en hoj Jag har köpt en motorcykel
Hoja Ska vi hoja dit? Ska vi cykla dit?
Jumpa Jumpa på isflak Hoppa mellan isflak
Karda Här har du kardan Här har du min hand.
Kepa Här är min kepa Här är min huvudbonad (keps)
Knarr Jag har en knarr Jag har en cykel
Knarra Ska vi knarra? Ska vi cykla?
Knata Knata på då? Spring på då
Knega Jag ska knega Jag ska arbeta
Knoppar Knoppar du? Sover du?
Kolla Kolla där/kolla listan Titta där/kontrollera listan
Krallig Det är en krallig typ Det är en muskulös typ
Krubb Har du krubbat? Har du ätit?
Kugga Jag kuggades i latin Jag klarade ej tentan i latin
Laja Vill du laja med mig? Vill du leka med mig?
Lira Ska vi lira? Ska vi spela?
Majen Vi har en ny maje Vi har fått en ny magister
Malla Malla dig inte Gör dig inte till.
Mula Han har mulat Han har dött
Mula Mula honom! Tryck snö i hans ansikte
Naif Jag har en naif Jag har en kniv
Nalla Jag nallade den Jag stal den
Näbben Min näbb är fin Min näsa är fin
Pajad Min bil pajade Min bil gick sönder
Palla Palla äpplen Stjäla äpplen i andras trädgårdar
Pallet Jag har ont i pallet Jag har ont i huvudet
Pjuck Nya pjuck Nya skor
Plugg Köp plugg oxå Köp potatis oxå
Plugga Jag ska plugga Jag ska göra läxorna/börja på skola i höst
Plugget Jag ska till plugget Jag ska till skolan
Plurra Jag plurrade Jag ramlade i vattnet (oavsiktligt)
Plurret Plurret Vattnet
Pröjsa Har du pröjsat? Har du betalt?
Rulle Vilken rulle du hade Vilken fart du hade
Sigg Har du en sigg? Har du en cigarett?
Sjåla Har du sjålat den där? Har du stulit den där?
Skolka Har skolkat från lektionen Har olovligen uteblivit från lektionen
Slaf Jag har en slaf Jag har en säng
Slafa Jag slafar Jag sover
Slagga Jag slaggar Jag sover
Smöra Han smörar för läraren Han gör sig till för läraren
Spänn Har du två spänn? Har du två kronor?
Stimmigt Det är en stimmig klass Det är en högljudd och rörig klass
Sukta Jag suktar efter godis Jag längtar efter godis
Svulla Jag ska hem och svulla Jag ska hem och äta
Tjacka Jag ska tjacka Jag ska köpa
Tjalla Man ska inte tjalla Man ska inte skvallra
Tåbira Det luktar tåbira Det luktar fotsvett
Tåfjutt Skjut en tåfjutt Skjut ett skott med rak fot (boll mot tårna)
Vajert Vajert! Jättebra/kul jättebra
Åma Åma dig inte Gör dig inte till, det gör inget ont!

USA VI

Med risk för att jag retar upp någon läsare, kan jag trots detta inte motstå att redogöra för mina upplevelser av två mycket Amerikanska företeelser den ena handlar om Baseboll:

Vi var på en Basebollmatch, på vägen dit var det som ett lämmeltåg av rödklädda människor
(Cardinals färger), även vi var rödklädda, vi fick låna klubbdräkter av våra vänner. Alla människor vi såg var på väg till stadium. Det gick inte att stanna på trottoaren, man bara trycktes med i folkströmmen. På gatorna stod det frivilligarbetare som pekade ut parkeringsplatser från 10 dollar till 25 dollar. Det var som en enda stor fest som alla var på väg till. Gatorna kantades av olika försäljare som sålde allt som gick att klä sig i och som var rött. Vilka förväntningar… På läktarna blev det inte fullsatt (40 000 st) utan kanske bara 30 000 i publiken.

Väl inne (biljetten kostade 50 dollar) fick vi som på bio, numrerade platser. En öl kostade 10 dollar och efter ett tag vi kunde jag konstatera att nästan alla jag såg på läktaren åt något friterat och drack öl. En öl 450 SEK samt mat c:a 400 SEK/person… Det är jättedyrt, tycker jag! För ett par, omkring två tusen kronor/match.

Matchen var det tråkigaste jag sett, de spelade med några undantag brännboll, på samma vis som vi gjorde i skolan. Urtrist, det enda som lättade upp stämningen var när det blev ”sneträff ” och bollen hamnade i publiken. Jag fattar inte hur man kan betala för att se något så ointressant. Men, det fanns annat, amerikanarna är bra på att skapa stämning. Ex så presenterades ett antal personer vilka fått komma in gratis (låginkomsttagare), skolklasser sjön nationalsången, veteraner från USA:s många krig presenterades, nationalsången sjöng på nytt och man filmade och visade upp publik som pussades till allas stora glädje.

Jag fick en stark känsla av samhörighet mellan enskilda i publiken, kanske dessa tillställningar är ett av flera sätt som praktiseras i syfte att hålla ihop nationen genom att skapa en stark nationskänsla, jag kan tänka mig att betala några hundra för att köpa en stark fosterlandsupplevelse, det kändes bra att på något sätt ingå i gruppen. Jag skulle med lätthet kunna bli en trogen amerikan. Jag tror att det är därför det finns en publik medan de som springer omkring på gräsmattan endast är ett sätt att legitimera publikens närvaro. Tänk publiken skrek och reste sig när en spelare tog en lyra… Vi hade en tjej i klassen (Kerstin) hon tog ofta lyra men det var ingen som skrek för det. Hon hade en speciell stil, hon höll höger hand framför sig med fingrarna uppåt och handflatan riktad mot bollens förväntade färdriktning. Vänsterhand höll hon på motsvarande sätt rakt under den högra, handlovarna mot varandra. Händerna bildade på detta sätt en stor ”käft” som väntade på att få grepp på bollen. Ofta slog vi bollen rakt i denna käft. Om detta kunde jag skriva mycket.

Nästa upplevelse var besöket i Elvis Presleys hem Graceland i Memphis. Först, om man inte vet vart man är, var hela tillställningen så pompös att man gott kunde tro att det var Vita Huset man besökte. Köer av besökare hit och dit, in i bussar för transport, ut och in i hus, alltid fotografering och som alltid här i USA ingår man i en turistgrupp trots att man aldrig sett någon av de andra i gruppen tidigare. Huset som Elvis bodde i hade han själv inrett, alla rum hade en speciell funktion och alla rum var olika inredda.

Om jag vore lärare i stil o smak (Gud förbjude, skulle mina nära säga), skulle jag ta mina elever till Graceland bara för att visa något som är totalt smaklöst. Det var det mest smaklösa jag någonsin sett, ett rum hade gardinliknande tyg utefter alla väggarna i brunt, tyg i taket och en mönstrad tjock heltäckningsmatta, i rummet fanns några jättefåtöljer med olika djur utskurna i mörkt trä, lejon i olika material och storlek bara för att nämna något. Detta var biljardrummet. Det ena rummet var värre än det andra. Dock tror jag att de flesta som var där tyckte det var fint, varför jag är säker på att jag utgör ett undantag. Men detta att vara i smaklösa miljöer har jag upplevt tidigare. Exempelvis när jag körde kurs på en kursgård i Mellansverige, där var så smaklöst inrett att vi fick hämta lakan från receptionen och klä in golv och någon vägg, lyfta undan en massa skräp (prydnadsföremål) allt för att kunna koncentrera oss på vårt uppdrag. Så Graceland är inget undantag, det finns liknande på närmare håll. Jag tycker det är utmanande att komma till sådana miljöer och kunna hantera sig själv utan att brista ut i fördomsfyllda ångestskrik. I Graceland var jag mest fascinerad, hur kan man överhuvudtaget åstadkomma något så fult, detta sysselsatte min hjärna under rundvandringen.

Trots detta gillar jag USA.

IMG-0419

Heraleen och Brian (Oskars värdföräldrar

IMG-0421

Bella, Mary, Oskar, Brian, Anne, Kess och Heraleen på Baseboll

IMG-0383

Svenskarna

IMG-0381

Vår bil som transporterade oss i USA

IMG-0379

Heraleen o Brians hus

IMG-0371

Kolibrier runt matautomaten (det är uppkokat sötat vatten), de slås om att få dricka

IMG-0336

Ett av Elvis rum…

IMG-0410

Basboll, ungefär som brännboll