Några dagar kvar

Onsdagen den 24 maj

Visst blänker hon fint?

Nu är det än närmare än det varit tidigare. I går fick jag mejl från vår ”båtvaktare” nere i Torredembarra. Han skrev ”Engla is ready, tonight I send email with costs and photos.

I prefer to pay in cash. Jag väntar med spänning på fakturan.
Nu, klockan 18.00, står bilen fullpackad med prylar som ska till Oskar. Hos Oskar ska de fördelas på: 1, vad vi ska ta med dvs 10+10+20+20+20 kg. Vi har betalt 400 kr för att få ha med en väska till, 2, vad Oskar ska ta med ner till oss när han möter upp oss i Rom i mitten av juni. 3, vad vi ta med ned till båten när vi kommer hem i jul och 4, vinterkläder som vi ska ha när vi kommer hem i jul.

Jag har en tankenöt som jag inte klarat ut, den lyder. Hur ska jag kunna frakta 80 kilo packning från Kronobergsgatan 23 till ett ställe där flygbussen stannar för att köra oss till Arlanda? Alternativ: kan man ta taxi 400 meter? Kan jag bära en väska i taget och förlita mig på att ingen stjäl väskan medan jag är borta för att hämta nästa? Och hur ser jag ut när jag är klar? Det är nämligen så att jag även har lätt att svettas. När jag åker skidor exempelvis, då brukar ryggen vara droppblöt genom jackan, så om jag bär dessa väskor så kommer jag vara totalslut efter tre vändor samt mina kläder som jag ska resa i kommer att vara helblöta av svett. Hur uppfattas det av stolgrannen på flyget, det kanske gör att inledningen på vårt nästa liv blir annorlunda än jag tänkt mig.

Nu närmar det sig

Mellodagen dvs den 14 maj, 17 dagar kvar tills Take Off

I går var vi på Oceanseglarklubbens avseglarmöte. Det är en fest för dem som lämnar landet för att göra sin livs resa. Vi har ju redan startat (Anne o jag), så vi var en del av publiken som gav lite goda råd och så till de som ska ge sig iväg.

Men, återigen upplever jag något mycket starkt medan min omgivning inte verkar märka ett dugg. Det handlar om akustik, dvs läran om ljud. Det värsta exemplet på total brist på insikt hur man skapar en dräglig ljudmiljö hände mig på västkusten. Vi var på stor fest på Marstrandsfästning. Det är stentak, stengolv och stenväggar. Efter det att alla fått smaka lite alkohol, så ökade intresset att prata med sina bordsgrannar. För min del slutade konversationen då. Om jag skrek allt vad jag kunde, var det möjligt att personen mittemot kunde höra att jag ville något. Det blev tillslut helt omöjligt att kunna föra ett samtal.

Men inte nog med det, lagom till desserten kom det in ett dansband som satte igång med sitt uppdrag. Nu blev det bara för mycket, de flesta vid mitt bord gjorde som jag, gick ut på borggården eller vad den nu kallas.

Nu har vi bestämt oss

Nu har vi bestämt oss, vi ska vika av från den väl upptrampade stigen. Vi ska göra det där som alla säger, OOH VAOO om, och som jag inte riktigt vet vad det står för. Handlar det om: – så skulle jag också vilja göra, eller handlar det om – de smiter i väg, de ger upp, de gör inte färdigt. Alla bloggläsare är vanligtvis välutbildade (ytterligare ett läckage från min insida), varför jag inser att när skriver som jag gör, säger jag mer mellan raderna är vad texten exakt säger. Ja, jag förstår att det där med att smita i väg och så, det är egentligen mina egna hang ups. Detta är vad jag är rädd för att andra ska tycka. –Jo han kan dra i gång saker men när det kommer till genomförande eller bevisläge, ja då smiter han i väg. Aj aj aj, vad ont det gör, är jag verkligen som ynklig, kan jag inte stå för vad jag gör och ställa krav på att när jag gjort mitt får andra ta vid, eller? Ja, jag är så där ynkligt.

Men, jag är bra på att planera.

Jag har givetvis en attgöralista som är tidsberäknad och även på annat sätt är tillräckligt väl dissekerad. Som förberedelse tänker jag i handlingar ex att jag sitter framför handfatet i badrummet ombord på Engla, jag fokuserar på: byte av kran (armatur). Jag gör som stålmannen jag röntgar hela toaskåpet, ser framför mig trasslet av rör och kopplingar tillsammans med elkablar nya och gamla. Problem nummer ett. Hur få bort armaturen. Jag drar mig till minnes då jag tidigare för något år sedan låg på duschgolvet med huvudet inkört i det nedre toaskåpet med ryggen vilandes på en tröskel (skott) två decimeter högt med järnkant, glasögonen igenimmade och med en värkande arm försökte få fäste med min nya polygrip runt en fastärgad större mutter som höll kranen på plats och tätade mot porslinet. Ja, så var det, det är inte bra. Jag fick inte loss muttern då, men jag måste få loss den nu. Jag återvänder till nuet, kan den ha ärjats så pass att den gått sönder och när jag bara pekar på den så faller den i bitar och kranen är loss. Eller har den nu blivit fastsvetsad… Jag kanske måste använda mitt senaste fynd, en vinkelslip köpt på JULA för 35 kr. Jag har provat den, den är farlig, när jag tryckte på knappen ville den leva sitt eget liv, då var det nära att trädgårdsmöblerna fick sin sista smörjelse. Den rycker igång och för sådant oväsen så jag greps av panik. Nåja så har jag förberett mig inför alla de 42 punkter som jag har på min lista. Det brukar gå bra, allt är bara en fråga om tid.