Äntligen Grekland

Vi startade igår (21/7) från Italien (Crotone) och hade c:a 140 distans framför oss, vi hade planerat väl och fick i huvudsak fina vindar på överfarten. På kvällen när det började mörkna, sa Anne –plocka ihop dina fiskegrejor, det finns ju ändå ingen fisk. Det hade hon läst i vår Pilot-bok om Grekland, -det är utfiskat redan för 10 år sedan, sa hon. (boken är tio år gammal, vi köpte den begagnad av en norrman). Nej, sa jag, det är nu som de hugger, Anne fnyste och gick in i båten. Jag hann bara vända mig om innan rullen började skrika. Jag skrek på Anne att komma och vara beredd med huggkroken, vilket hon också gjorde. Det var en fisk som heter duga, innan jag fick stopp på linsvinnet i rullen hade jag nära på tappat spöet i vattnet. Fisken var jättestark. Efter en tid kunde jag börja vinscha in fisken och när den kom nära och såg båten då blev den hel-vild och dök säkert 15 meter rakt under båten. Nu är det kört tänkte jag, han fastnar i propeller och då är det bara att kapa linan. Men icke sa Nicke, han kom upp till yta, Anne kastad sig snudd på överbord högg fisken i buken och vi hjälptes åt att lyfta in den. Det var en bamse tonfisk c:a 10kg, -vad säger ni om det! En stund senare såg Englas sittbrunn ut som en slaktplats, det var blod och inälvor överallt, men nu är även det problemet avklarat, fisken ligger i ”frysen” och i kväll skar jag ur en bit som vi hade till middag.

Vi ligger på ostsidan av Korfu, nu är vi inte längre ensamma, det är båtar i alla vikar och vattenlivet här i Grekland verkar vara väl utvecklat. Vi kom hit i går, har legat här i viken under natten och planerar att ligga kvar här ytterligare en natt, för att i morgon gå och plocka upp familjen Liin. Vi går till en hamn alldeles nära flygplatsen, så får de tråckla sig dit.

Apropå det här med hur får de vatten till sina fastigheter/bostäder. Vi har ankrat i en liten vik som på land hyser villor väl utspridda så alla har havsutsikt, det ser mycket trevligt ut. Vi ser även en liten väg som går parallellt med vattnet och på den har vid flera tillfällen sett en tankbil köra fram o tillbaka, kan det vara så att de har vattentankar i husen, som de får påfyllda med hjälp av den lilla tankbilen? Jag vet inte om jag är helt ute o cyklar eller om jag närmar mig problemets lösning.

Den 25 juli landade familjen Liin, de kom till Engla strax före 04.00. Det blev ett kärvänligt möte, vi satt uppe filosoferade till klockan var 06.00. Anne och jag gick upp vid nio-tiden, startade motorn och tog oss ut till en ankringsplats utanför hamnen. Då väckte vi Anders, Eva, Hilma och Hedda och de kunde dyka i havet direkt från båten och njuta av ett härligt badvatten. Vi gick därefter till en stor och fin vik på Korfu där vi badade och solade hela dagen.

Den 26 juli gick vi till en liten ö som heter ”Lakka” (vilket i sig betyder hjortron på finska) där vi ankrade bland många andra båten i asurblått vatten på 3,5 meters djup, helt fantastiskt. Just nu verkar alla system ombord fungera (bara en tidsfråga…) men det gäller att glädja sig när möjlighet ges. Det finns dock ett problem, WI-FI, vår egen utrustning verkar inte fungera, nu har jag tagit mig i land och ”tvingats att ta en öl” för att få tillgång till restaurangens WI-Fi, som dock inte fungerar, trist. Men samtidigt går det ingen större nöd på mig. Jag sitter på ett alldeles ljuvligt ställe, en liten bar, två meter från stranden med utsikt över bukten där alla båtar ligger på svaj. Man skulle lätt kunna tro att vi är i Karibien, det verkar mycket snarlikt utifrån de bilder jag sett. Så här långt är den märkbara skillnaden mellan Italien och Grekland att de hellre tar kontanter än kreditkort, de verkar röka cigaretter och cigarrer mer än vad vi sett tidigare. Samt att de verkar uppskatta en riktig segelbåt (Swan), två dagar i rad har det kommit fram människor och sagt att vi har en fin båt, när jag frågat om de vet vilken slags båt det är, så har de vid bägge tillfällena sagt att ”självklart, det är en Swan”. Jag tror inte att detta händer Bavariaägare. Vi vet ju vad vi uppskattar hos Engla, kul att även andra uppskattar kvalitet.

Medan jag sitter här är familjen Liin med sina fantastiska småtjejer i land tillsammans med mig för att granska butikerna på ön. Anne är ombord och ser till att allt fungerar. Nu har vi ätit tonfisk allt för många dagar, nu börjar jag längta efter Fish and chips eller entrecote eller något annat lite tyngre.

Här kommer några bilder:

IMG_0639

Detta är viken på ön Laka, ett utomordentligt härligt ställe

IMG_0638

Utsikt från Engla i viken på Lakka

IMG_0635

Delar av familjen Liin, Anders med döttrarna Hilma o Hedda

IMG_0630

Min fantastiska hustru tillika chefen ombord

IMG_0624

Vad säger ni om denna Tona?

IMG_0623

Ytterligare en bild, njut!

Detta är en bild från sundet mellan Albanien och Grekland. Gissa vilket sida som ingått i Sovjetunionen och vilket som tillhört västvärlden?

Nu har jag bytt öl-hak för att få bättre WI-FI, det kostar mig ytterligare någon öl, lite jobbigt är det, men man får härdas lite. Nu tänker jag gå utanför ramarna och det är läskigt, jag tänker beställa något lite att äta och troligen ytterligare någon öl, säg att det är lite modigt vad ska chefen säga…

Just nu gissar jag att familjen Liin letter efter mig, men om de delar upp sig såsom man gör vid skeppskatastrofer dvs söver i sk ”kratt-formation”, så bör de hitta mig inom några timmar. Jag sitter enbart c:a 30 meter från hamnen, men å andra sidan är de inte så vana att leta efter mig, jag menar mer organiserat.

Nu har jag fått grillade smörgåsar och ytterligare en öl, så, nu får de leta bäst de vill, jag sitter här och väntar. Nu fick jag ”besök” av Anders o Hilma, de har tydligen delat upp sig i sökargrupper.

 

 

Wi-Fi

Nu när vår WI-FI anläggning ombord fungerar så uppstår ett nytt läge. Tidigare var vi hänvisade till, i detta fall, italienska radiokanaler samt när TV:n fungerar deras olika reklamkanaler. Det är ingen höjdare precis, nu när vi har Internet lite oftare så lyssnar vi på P1, ser på svensk TV och läser svenska tidningar, det är en enorm kvalitetsförbättring. Likaså kan vi koppla upp oss mot ett antal vädersidor och den egna kontrollen över situationen förbättras. Heja Internet!!

Just nu är vi inblåsta i Crotone, därför vill jag passa på att göra några justeringar i tidigare blogginlägg.
– Crotone ligger inte i klacken utan vid ”tåvalken” dvs strax bakom tårna (Italiens karta)
– Jag behöver också förklara rubriken ”Etna motsatsernas metropol”, så här resonerar jag. Jag jämför södra Italien med Spanien:

– sophanteringen, den verkar fungera i Italien såsom den fungerar i Frankrike, på kvällen ställer enskilda som företagare ut sina sopor på trottoaren och det kommer en sopbil och hämtar upp, inte kanske den bästa lösningen, men när en ny dag bryter in, så är staden ren. I Spanien ser vi överfulla sopberg överallt, de verkar inte ha någon hämtning alls. Dessutom verkar det som att syditalienaren kastar allt skräp utan att tänka på var det hamnar. De verkar ha förkärlek för sprickor i vägbanan, i murar eller gropar av olika slag. Där är det fullt med skräp. Exempelvis när vi var på Etna så fanns det några jättedjupa kanjons, gissa vad som fyllde deras botten, jo skräp och direkta sopor, t o m vår Guide rasade och menade att alla sicilianare utom han var oansvariga i kasta skräp överallt och dessutom på ställen där man absolut inte skulle kasta så mycket som en fimp ens. Det är svårt att förstå logiken, tycker jag.

– underhåll av fastigheter och allmänna platser, är ett annat område. Exempelvis på Sicilien trängs ödetomter, med nybyggda typ våningshotell och gamla byggnader som troligen aldrig fått något underhåll. Stadsplanering av något slag verkar det inte finnas, det blir som det blir verkar vara mottot. I Spanien var de platser vi besökte mycket väl omhändertagna av sina ägare. Medan ex trottoarerna på sina ställen på Sicilien var knappt gångbara, det var som att bestiga Etna, farliga gropar, kantstenar som pekar åt alla håll, men tyvärr oftast inte någon trottoar överhuvudtaget. Jag undrar vad ska man med barnvagn till i dessa områden? Barnet måste ju sitta med en helmet på knoppen, hur kul är det?

– bilkörningen, i Italien stannar bilisten när människor står och väntar vid övergångsställe, man kör med en vettig hastighet, det är ungefär som hemma på Lidingö, ett västerländskt förhållningssätt till trafiken. På Sicilien och andra platser i Italien som vi besökt, är trafiksituationen rena skämtet. Man kör så fort det går i alla lägen även om det saknas trottoarer och barn och vuxna trängs på gatan, så tutar de och kör på tok för fort, de beter sig helt idiotiskt. Det är undantagsvis man kan hitta en bil parkerad efter gatan som inte har repor i lacken eller bucklor i plåten. Hur kan man komma i det läget att man tycker att det ska vara så? Undrar jag.

På något sätt verkar det som södra Italien stannat i utvecklingen, jag uppfattar att de inte tänker i miljötermer överhuvudtaget ex när det gäller sopsortering, eller när det gäller att ha pant på burkar och flaskor, eller att minska användningen av plastpåsar (vad du än köper ex köper du ett tuggummi får du paketet i en liten plastpåse…). Jag tycker att de borde värna det som är deras framtid: havet, stränderna och bergen. Exempelvis i Torredembarra (Spanien) där vi hade vår båt under vintern, där kom en traktor varje morgon och ”harvade” hela den 1 mil långa stranden. När vi gick där kunde vi inte finna ens en fimp, det var totalt rent och snyggt. Med här i södra Italien vadar man fram i skräp för att nå vattnet, helt obegripligt, tycker jag.

Vad menar jag då med motsatsernas metropol, jo, jag menar att ex på Sicilien har man av naturen fått allt gratis, Etna, havet stränderna, jordbruksmarken. Det är det som vi turister vill se/uppleva, men till skillnad från många andra turistställen så är det lokalbefolkningen som raserar de miljöer som är åtråvärda, inte vi turister.

Som sagt nu ligger vi inblåsta, det tjuter i riggen, det blåser upp till 16 meter i byarna, vi sitter tryggt fast vid bryggan och tycker att vår nya policy, att ligga i hamn när det blåser för mycket, är en bra policy. Men tro inte att det är som hemma, dvs om det blåser så regnar det och är kallt och molnigt, nej, vi har inte sedan vi landade den 31 maj fått så mycket som en droppe regn på oss, dvs trots att det blåser mycket så är det molnfritt och varmt c:a 30 grader.

Jag har funderat över en sak, varifrån får de sitt vatten? Jag läser svenska tidningar och där finns en artikel om brist på grundvatten… I Sverige där jag tycker att det regnar allt som oftast. Varifrån får de vatten här nere? Det regnar mycket sällan, det är varmt, bergigt. Jag har svårt att förstå hur det lilla regn som dimper ned någon gång då och då kan räcka till alla turisthotell där det duschas dagligen och till hamnar där vi tvättar båten och där andra fyller sina tankar med hundratals liter, varifrån kommer allt detta vatten?

Det finns inga öppna vattentäkter (sjöar/dammar), och det nedfallande regnet bör fara ut mot havet med avsevärd fart, eftersom det är berg i dagen i stort sett överallt. Vi kan se efter de få bilvägar som vi sett på några öar, att man har ett öppet dike vid sidan av vägen som jag gissar är till för att styra vattnet att så snabbt som möjligt, leda vattnet ut mot havet. Så, varifrån kommer allt dricksvatten? Att det skulle finnas stora avsaltningsanläggningar kan jag konstatera att jag inte sett något sådant och framförallt det är jättedyrt att producera dricksvatten på det sättet. Det vet jag eftersom jag har en dylik vattenproduktionsanläggning i Engla. Jag har sett en slags tankbåt lägga till vid två av de öar vi besökt, kan det vara så att vatten transporteras till behövande, såsom vi gör när det gäller olja m m? I så fall varifrån kommer allt detta vatten? Nåja, jag gissar att jag får svaret småningom. När jag vet ska återkomma i ärendet.

I morgon ska vi gå mot Korfu. Då ska vindarna ha lugnat ner sig och vi planerar för vår sista (på en tid) dygnet runt segling. Vi ska till en svajvik ungefär mitt på ön, för att nästa dag gå norrut och svaja på nytt längst upp i norr. På söndag ska vi ta oss till en hamn i närheten av flygplatsen för att där ta emot Familjen Liin som landar 03.55 natten mellan söndag och måndag.

Nu när jag läser vad jag skrivit, så inser jag att jag börjar att konkurrera med ”Ove” i filmen om den sura gubben, men jag ska skärpa mig.

I kväll ska vi gå ut och äta, jag siktar på att äta musslor, gärna kokade i champagne.

Här kommer några bilder:

IMG_0622

En av våra stamkrogar i  Crotone, en öl kostar 2 €

IMG_0619

Här ser armadan av ungdomar som kappseglar med Optimistjollar

IMG_0618

Så här kan det gå när inte haspen är på, såsom Engla sa (min mormor)

 

 

Etna motsatsernas metropol

Vi Anne, Oskar och jag, ägnade en dag åt Etna (16/7), det blev en helt annorlunda dag, såväl mot hur våra förhoppningar såg, vad som faktiskt vi fick vara med om. Allt började med att Oskar hittade ett reklamblad som erbjöd guidning på Etna. Efter det att ha varit bland roddarna på Capri (Blå grottan) blev vi intresserade av erbjudandet, det skulle vara personlig guidning. Sagt o gjort, Oskar ringde och bokade, kl 09.00 nästa dag skulle vi bli hämtade i hamnen och så blev det. Det var Paulo som blev vår guide för dagen och som det visade sig, hade han många strängar på sin lyra: rallyförare, vulkanologi sakkunnig, kock och affärsman.

Det började med att vi åkte rally upp på Etna, här talar jag om centimetrar mellan vår bil och alla andra bilar, att sakta in och så, det var inte att tänka på. Färden tog 30 minuter och det var på nytt en nära döden upplevelse. Inte nog med att han körde som en galning (det verkar förresten de flesta syditalienare göra) han pratade med händerna förutom de gånger det var helt nödvändigt att han höll i ratten. Jag var darris i hela kroppen när vi kom fram.

Nästa upplevelse var just Etna, vi gick i stort sett rakt upp mot en topp med vidunderlig utsikt, vår guide missade inte ett tillfälle att berätta vilken skatt Etna är för Sicilien, motsatsen dvs sänke, det tyckte han Gudfader filmerna är. Det var överväldigande att stå på kanten till jättestup och föreställa sig hur landskapet nedanför en gång bildats.

Grottor, det fungerar så, fick vi lära oss, att magman flyter sakta nedför berget, magmans ytan stelnar efterhand medan resten av magman fortsätter att flyta under det värmeisolerande skalet som den stelnande ytan utgår. Slutligen bränner magman sig ut i det fria och tunneln töms på magna, kvar blir en mycket fin tunnel. Den som vi besökte var c:a 100 meter lång och det var som att gå i en av människan utförd tunnel. Jättekul.

Förutom ett antal stop här o där så skulle den guidade turen sluta med lunch, äkta Siciliansk sådan. När berget var avklarat efter c:a fem timmar, var det dags för lunch. Han körde nu nedför berget, det var inte mindre farligt, kan jag säga, men allt gick bra. Nu fortsatte han under tystnad att köra ytterligare c:a 30 minuter på bedrövliga vägar, med centimetrar till tillsynes obeboeliga hus och byggnader som saknat underhåll de senaste 100 åren. Vägen blev smalare och smalare, till slut var den knappt körbar, men det märkte aldrig vår guide, utan han körde som vanligt och vi satt studsade i bilen (att den höll!).

Nu var vi för ovanlighetens skull i en tät skog och kostigen som vi färdades på slutade vid ett tillsynes fallfärdigt hus. Han var fortfarande tyst, det enda han sa var –här kan ni skrika så mycket ni vill, ingen kan höra er… Vad säger ni om den inledningen?

Det var en gammal vingård som vi kommit till, bygganden var mycket intressant ur byggnadsteknisk synpunkt, men helt förfallen och helt igenvuxen av träd i alla dess former. Medan vi försiktigt gick och tittade oss omkring, bar han ur bilen matkassar och en kylbox. Efter en stund hade han hittat ett bord som han bar ut på den igenväxta terrassen, lade på en pappersduk och dukade fram Sicilianska specialiteter som han gjort i köket hemma hos sin mamma. Vi fick lokalt vin, han köpte 50 liter åt gången som han själv buteljerade. Det var surrealistiskt att sitta där med honom och äta. Det var flera känslor som krockade: rädsla, nyfikenhet, glädje och sorg. Jag var stridsberedd, beredd på det värsta, men allt blev fantastiskt, vilken kille! Vilken konfys affärsidé, han skrämde upp oss helt medvetet, men glömde att ha den avslutande positiva knorren, den fick vi hitta själva och den kom till mig först när vi var i hamnen på nytt!

Allt avslutades med att han med raketfart återbördade oss till hamnen, denna dag glömmer jag aldrig.

Den 17 juli, åkte Oskar hem och vi fortsatte vår resa till klacken på Italien. Vi startade mitt på dagen och kom fram till en planerad vik att vila en natt i vid 10 tiden dagen efter (18/7). Det var en jobbig natt med starka vindar och grov sjö, varför vi var mer än trötta då anlände till vår svajvik. När vi ankrat insåg vi att detta fungerar inte, Engla snodde som en orm i den starka blåsten, vi kunde knappt hålla oss kvar i kojen. Efter ett par timmar, valde vi att gå ut i blåsten på nytt och denna gång gå rakt mot vinden, vi gick för motor i c:a tre timmar, det gick inte fort kanske fyra knop i genomsnitt. Då kom vi fram till vårt mål en hamnstad Crotone. När vi anlände hade vi 250 optimistjollar mellan oss och hamnen, det visade sig att det var Europamästerskap i Optimistjollesegling. Efter att släppt dessa tävlingsbåtar före oss gick vi in i hamnen. OBS vi hade 14 sekundmeter mot oss i hamnen, tro inte att jag älskar dylika utmaningar, jag hatar att lägga till inför storpublik när det blåser. Det ska sägas att jag är värdelös på att lägga till, om det går bra så är det bara ren o skär tur.

När jag väl kommit in i hamnen såg jag långt fram en tom plats och där stod säkert 20 män och viftade och skrek, såsom jag uppfattade det, betydde det –kom hit!! Sagt o gjort, jag gasade på, snodde runt, aktiverade Swing Trustern, då började alla att peka åt olika håll, skrika, jag blev jättenervös men körde på. Ju närmare jag kom ju mer gestikulerade de och skrek. Tro det om ni vill men jag backade PERFEKT in i hålet då såg jag att alla på bryggan skojade och skrattade, de ville skoja lite med mig genom att alla pekade åt olika håll, m m. JA, det var roligt när jag väl låg fast, men inte dessförinnan. Men det var enbart jättetrevliga människor, efter en stund tog vi ett glas tillsammans med folket från en fransk båt.

Nu den 19/7 sitter vi här på Engla, det blåser som fasen ute, men ombord är det hur trivsamt som helst, bl a beroende på att vi har fått vår nya WI-FI anläggning att fungera. Vi har alltså en WI-FI förstärkare på en mast som letar upp i detta fall hamnens WI-FI, förstärker signalen till en hubb som vi har ombord som i sin tur sänder ut ett WI-FI nät i just vår båt. Exempelvis så sa de på hamnkontoret att endast en datoruppkoppling per båt får man ha. Det har vi (vår förstärkare) att vi därefter lämnar ut signalen så vi kan använda såväl våra telefoner som datorer, det vet de inte om.

Detta verkar vara ett jättetrevligt ställe. Nu har jag fått min nya ”strömmätare” att fungera, just nu är axeltätningen tät, jag har hittat de packningar som jag saknat till motorns oljeläckage, TV:n fungerar, nya radion fungerar, börserna i världen har stigit exempelvis vår Sydamerikafond med 17 procent, dvs det är ovanligt bra just nu.

Här kommer lite bilder

IMG_0615

Här intog vi den Sicilianska lunchen, vad tycker ni?

IMG_0612 (1)

Interiör från den gamla vingården

IMG_0609

Vi gör oss klara för att gå in i grottan

IMG_0604

Guiden och vi högt uppe på Etna.

IMG_0603

En otroligt utsikt över lava områdena

IMG_0602

En blick upp mot Etnas topp

IMG_0601

Sicilien i sitt prydo, det är lätt att se maffian framför sig

IMG_0598

Etna från havet

 

Det blir varmare

Den 11 juli gjorde vi Capri, vi åkte buss upp till AnaDet blir varmareCapri, där ligger San Michele, ni vet han Axel Munthes fantastiska hus. Vi åkte alltså buss upp till bergets topp (där ligger San Michele). Först trycktes vi ihop som sillar i en burk, sedan startade bussen. Bussen körde i full fart föraren som någonstans i sitt inre trodde att han körde en Maserati, eller annan sportbil, bussens hjul var centimetrar från stupen. Det var jätteläskigt och det var skönt att få kliva ur och känna att man just genomgått en nära döden upplevelse. Vi besökte givetvis San Michele och imponerades stort av prakten, utsikten, parken/blommorna kortfattat uttryckt så var det väl värt besväret att utsätta sig för dylik bussresa. Vi fortsatte vårt turistande genom att ta buss, inte ner utan tvärs på berget till samhället Capri, även det var jättefint med trånga gränder obegriplig trafikplanering, men naturligtvis jättemysigt. För att återkomma till hamnen valde vi att åka deras bergbana, den hade anfallsvinkeln c:a 45 grader, men det gick bra att komma ner oskadad. Nu hade vi bara en turistattraktion kvar på menyn, ”Blå grottan”. Jag gick och köpte biljetter, jag trodde att jag köpt för transport till grottan och för besök i grottan. Men det visade sig inte stämma. Jag har arbetat som MTM-ingenjör och jag har arbetat med organisationsfrågor i hela mitt vuxna liv, maken till oorganiserad verksamhet tror jag att jag aldrig tidigare stött på. Jag blev upprörd, jag tyckte att de som skötte raljansen drev med oss turister, det var rena skämtet. Så här gick det till:

  1. Vi transporterades till grottmynningen med en större båt, och det var många liknande båtar som den som vi åkte i, som jag uppfattar det hela var det ett otal olika ”företag” som alla skyndade som iglar för att plocka upp så många turister som möjligt skynda sig fram och tillbaka med nya turister. Det var som ett race.
  2. När vi kom fram till grottan började de olika båtförarna att gapa och skrika till varandra, de trängde sig körde på varandra, det var helt enkelt fullt kaos. Där satt vi som en flock höns och undrade vad som hände.
  3. När vår båtförare efter en timmas väntan fick komma längst fram i kön, då skulle vi omlastas till små träroddbåtar som bemannades av ovanligt storvuxna Italienska män som med hjälp av två åror styrde och framförde sin lilla båt. De var troligtvis mycket stolta över sitt yrke, de stod lätt tillbakalutande, såsom vi sett att de gör Venedig.
  4. Nu skulle vi i den gropiga sjön klättra över till roddbåten, när det var gjort ställe roddaren båten i kö hos en annan större båt som låg på ankar alldeles vid infarten till grottan.
  5. När vi i vår roddbåt väl kom fram till den ankrade båten, förstod vi att det var betalningsdags. Vi hade våra kvitton som vi käckt visade, då vill de ha ytterligare 39 Euro, jag sa att vi hade betalt, de sa att jag inte hade betalt. Mycket trött och resignerad Sträckte jag fram VISA-kortet, – Vi tar inte kreditkort (tror jag att de sa på Italienska) då upptäckte jag att jag enbart kunde få fram 36 Euro kontant, det gick inte, så vi fick snällt åka tillbaka till transportbåten, utan att ha utfört det som vi kom dit för.

Något så illa organiserat och så illa skött var det länge sedan jag stött på, arg och grinig lät jag mig skjutsas tillbaka till Engla.

Från Capri gick vi till Stromboli, en vulkanisk ö i en liten ö-värld strax norr on Sicilien. Det var en mäktig upplevelse att ankra alldeles nedanför en puttrande vulkan, det steg vita och ibland gråa puff-moln upp till himlen. Vi mätte vattentemperaturen, vi hade 31 grader i vattnet, vi glömde termometern på däck, varför jag kan berätta att i solen var det 55 grader. Så, nu börjar det bli varmt. Hela denna lilla ö-värld är värd sin uppskattning, fantastiska öar, man kan tro att man är på en annan planet.

Den 13 juli har vi haft kontakt med S/Y Kerpa (Kerstin o Paul), vi bestämde att vi skulle träffas på Vulcano, en annan av öarna. Vi anlände på eftermiddagen, vi gick i land och handlade trots att det var stånd med krims-krams överallt och riktigt hårt exploaterat av kringresande ”knallar”. Nu ska det bli oväder, i dag torsdag och på fredag skall det börja blåsa, varför vi nu den 14 juli lägger ut kursen mot Messinasundet, vi tänker gå i hamn och låta ovädret dra förbi. Nu håller vi på att lära oss något nytt.

Nu den 15 juli ligger vi hamnen Porto Etna, vulkanen reser sig precis bakom hamnen. Jag återkommer om vår tid vid Etna.

IMG_0554

Engla utanför Capri

IMG_0575

Utsikt från San Michele på Capri

IMG_0581

Stromboli den aktiva vulkanen i Aeoliska havet.

IMG_0593

Le chef, motormekanikern och styrman ser allvarligt på läget

IMG_0596

Denna underliga skapelse kallas svärdfiskbåt

IMG_0598

Solnedgång på resan till Etna

Det kommer mer.

Bättre och bättre

Hur gick det då hos NautorSwan? Jag utgick ifrån att de började arbetsdagen senare än arbetare i Sverige gör, jag siktade därför på klockan 08.00. Då stod jag utanför grinden till deras verksamhet och trängde mig in. Inne i den stora administrationsbyggnaden såg jag ingen människa. Jag gick runt på deras kontor andra administrativa utrymmen till dess att jag stötte ihop med en man, som vänligt undrade vad jag ville. Jag berättade mitt ärende och han sa att detta hinner vi inte på två dagar. Roodkicken ex måste vi skicka bort till annan verkstad och el-felet kan ta tid att hitta. Då blev jag sur, jag berättade att jag känner chefen för varvet Mats Lövsund och jag tog i lite när jag sa att han lovat dessa insatser. Jag frågade hur långt det var till den andra verkstaden, den som skulle arbeta med roodkicken, det var bara någon mil. Jag sa, säg åt verkstaden att detta är prio ett och beställ en taxi som kör dit grejorna, och så blev det.

Att motorn inte startade, alltså orsaken, den hade min hustru tillika motormekaniker inom två områden, redan förstått. Hos sa, eftersom vi inte legat i hamn på flera veckor och att vi därför inte fått landström till laddningen av våra batterier, så lämnar de ifrån sig en mindre ström (fritt översatt till lägre spänning) varför celenoiden (jag vet att det är felstavat) inte orkar utföra sitt arbete. Jag är säker på att hon har rätt. Allt slutade därför i att vi satte dit ett relä i syfte att minska spänningsfallet. Strömmen kom då direkt från batterierna utan att behöva trassla runt i ledningar i hela båten. Nu fungerar starten som den ska.

När teknikerna tittade på vår fina motor (renoverad hos min barndomskamrat Tommy Dixner) förresten vi fyller år på samma dag och födda samman år, kul va?) Då upptäcktes att de bägge motorfästena i fram på motorn (det finns även motsvarande fästen i aktern) var trasiga, de hade helt enkelt bara gått itu. En riktig italiensk arbetare stor och tung tog sig ann uppgiften, efter 30 minuter var bägge fästena som nya, han svetsade ihop dem. Med mig som stum beundrare. Man skulle ha en svets ombord.

Batteriproblemet var lite kinkigare, han elektrikern från Nautor gillade inte mina kopplingar, det var övertydligt, när jag öppnade batterilådorna, skakade han lätt på huvudet och såg sorlig ut. Han kunde ingen engelska, jag försökte förklara, men jag tror inte att jag nådde fram riktigt. Efter ett tag hamrade han och förde ett herrans oväsen, utan att jag hade en aning om vad han sysslade med. Efter ytterligare en stund ropade han på mig, pekade och pratade på (italienska) och som jag tror, ville han säga att nu var allt rätt. Mina möjligheter att ställa frågor eller ha kommentarer var mycket begränsade. Jag gjorde som jag blivit lärd, nickade, log och sa upprepat si, si si. Då gick han. Jag tror att han tyckte jag var en idiot, och vem vet hur det egentligen står till med det.

I morgon ska de leverera roodkicken. Men morgonen börjar med att jag fortsätter min installation av min nyinköpta strömräknare, det ska bli kul (tror jag) att se vad den visar. Efter det ska vi gå och handla, montera roddkicken, betala varvet, åka och tanka diesel och därefter segla mot Gigglioöarna ungefär halvvägs mot Rom. Där ska vi på nytt träffa m/s PAPE dvs Ulf och Kristina.

I kväll har vi sparat pengar. På den finaste av restaurangerna här i Scarlino kostar en öl, 5€ medan ett glas vitt kostar 4€, i detta ingår en buffé med allt från små pizzabitar till korv och olika former av nötter, vi åt oss mätta, varför den pollo (kyckling) vi köpt får vila i kylskåpet till nästa dag. Apropå tilltugget till öl och vin som alltid serveras. Som jag sa, kunde vi äta oss mätta på tilltugget, det var som en liten buffé, personalen som var väluppfostrade kom och serverade oss, så fort de såg att vi ex ätit upp alla pizzabitar, ostarna, eller nötter osv. Konstigt att man är så generös, men vi klagar inte, detta passar oss mycket bra.

Räkningen då från Scarlino, undrar ni förstås om. Vi hade en budget och de hölls sig med råge innanför budgeten, så det blev som en bonus. Nu vilar Scarlino gott i vårt minne och jag kan meddela Swanfolket i Finland att jag fick excellent service och ett bra pris.

När jag som sista åtgärd tankade i Scarlino, träffade jag på nytt på en riktig arbetare, han var tankansvarig. Jag tror att han vet och kan nästan allt om båtar, tankning m m. Vad han inte visste var att jag sedan 20 år tillbaka har hällt i lite olja i min dieseltank c:a 0,2%, orsaken är att jag fått veta av sakkunnig att dagens diesel är så fri från fett att den inte smörjer motorn… Alltså ska man ha i lite olja för att kompensera fettbortfallet (miljöpartiets fel), jag gör det med två- taktolja, sådan som används till ex mopeder och utombordare. Den tankansvarige såg att jag tänkte hälla tvåtaktsolja i dieseltanken, han hoppade och skrek detta var fel, oljan ska vara till utombordaren, men när han såg att jag har en fyrtaktare som utombordare, då är jag säker på att han klassat in mig i gruppen mindre vetande. Vad skulle jag med tvåtaktsolja till? Jag gjorde en liten framstöt med oljan på nytt, men han gick i taket på nytt, tappade alla sina engelska ord och pratade enbart Italienska snabbt och högt. Nu var han säker, han hade med en idiot att göra. Jag fläktade med armarna bar bort oljeflaskan, men det hjälpte inte han fortsatte att övertydligt visa på att allt var fel. När jag väl skulle betala sa han inget, han pekade på kvittot och gjorde inget mer. Nu har jag i lugn och ro fyllt på lite olja.

Efter Scarlino gick vi till en ö mer söderut efter Italiens kust, den heter Gigglio. Vi ligger där nu den 6/7 kl 08.00. Det är ett jättefint ställe, enda problemet är att det är djupt nära kusten, varför det endast finns en liten sträng med någorlunda ankardjup 12-15 meter, där ligger alla båtarna på rad.

I går arbetade jag med att koppla in min strömräknare och när jag gjort det mesta av arbetet upptäckte jag att detta inte var lätt, den är gjord för någon som har ett batteri… inte som jag sju stycken på tre olika ställen. Då ska tydligen alla minuspoler samlas på en liten bult på räknaren –omöjligt, detta går inte. Nu har jag borrat hål, dragit kablar och ställt till det, nu måste jag hitta ett sätt att avsluta detta, jag funderar så det knakar.

I går meddelade Oskar att han varit på Erlandssons Brygga och hämtat de prylar som jag beställt. Jag vill passa på och säga något mycket rättvist, Erlandssons Brygga håller mycket hög kvalitet. Ex i detta fall beställer de hem, plockar ihop i butiken, håller korrespondens med mig och meddelar i detta fall Oskar att nu är det klart för hämtning, det är bra service. Som lite plåster på såren för saker som havererat så fick jag allt utan att behöva betala, det är ännu bättre service.

Nu den 6/7 klockan 14.45, seglar som vanligt ensamma på havet, med perfekt vid, halvvind (rakt från sidan), det blåser c:a fem sekundmeter och båten gör c:a 6 knop. Jag har mitt djuphavsfiskespö aktiverat, solen skiner och det är gissningsvis drygt 30-grader. Jag konsumerar ungefär en halv bok/dag.

Klockan är 21.30, vi ligger på svaj utanför hamnen i Santa Marinella det är ytterligare tre båtar som svajar. Däribland en engelsk båt med amiralitetsflagg dvs blå botten med Storbritanniens flagga infälld i den första kvadranten, detta varumärke fungerar ej, han har flaggan upp fast solen redan gått ned. Dåligt tycker jag.

I morgon ska vi gå till en hamn som ligger kustnära Rom. Oskar landar i morgon kväll med mängder av reservdelar som jag vill skruva med.

Oskar har anlänt, nu ska vi skruva Oskar och jag. Han har nämligen med sig lite reservdelar. Vi lämnade hamnen i Rom tidigt (07.30) för att gå 70 distans till en ö som heter Ponza. Ön var häftig, se kort. Vi kom fram vid 20-tiden varför det då bara var dags för mat och gå till kojen.

Den 9 juli vaknade vi återigen till ett fantastiskt väder. Kanonväder hittills alla dagar. Nu har även temperaturen i vattnet kommit börjat justeras, det är efter mätning 28 grader, ganska lagom tycker jag. Vi anlände till ön  på eftermiddagen. Också detta ställe helt fantastiskt på sitt sätt. Vi åkte tryggt med Oskar som båtförare med jollen till land och gick och åt på ett trevligt ställe. Det är nämligen så att jag har ingen känsla för det där att köra jolle, jag vrider alltför ofta gashandtaget år fel håll. Anne tycker det räcker med spänning varför jag i stället för att köra satt bredvid och försökte lära.

Jag glömde berätta att det var på ön Giggilo som kapten ”Ynkrygg” körde på grund med Costa Concordia. Om jag minns rätt från tidningarna var det hans födelseby som han ville gå så nära som möjligt, det fanns tydligen en kvinna i byn som han vill visa sig styv inför. Han tog sig sedan iland innan passagerna, snacka om ynkrygg. Platsen är avstängd med bojar, troligen betraktas den som en begravningsplats, det var ju några som drunknade.

Nu är det den 10 juli. Vi ligger på svaj utanför Capri. I ryggen har vi Vesuvius, det är ett mäktigt landskap. I kväll ska vi gå iland och reka, för att i morgon göra Capri.

IMG_0255

Så här kan det se ut ibland

IMG_0257

Ponza en helt otroligt rostig ö, spännande att svaja på ovanliga ställen

IMG_0557

Ischia, återigen en ovanlig och vacker ö, vi svajade, var inne i byn och åt, jättetrevligt.

IMG_0241

Nautor i Scarlino

IMG_0249

Kapten ynkryggs lilla födelsesamhälle, kranarna står kvar efter bort bogseringen, man häpnar när man förstår så när land han gick.

That`s all! Nu ska vi ta oss in till Capri samhälle och bl a ta en öl.