Pannkaksparty

Måndagen den 27 februari, solen värmer och det är vindstilla. Vi väljer att ha en innesittardag, vi läser och skriver och är allmänt lata.

Tisdagen den 28 februari, pannkaksparty enligt grekisk tradition så inleds fastan på liknande sätt som hemma. Vi inleder med att äta fettisdagsbulle medan här i Grekland inleder man med att äta pannkakor av den anledningen var det en av ”yachtissarna” här i hamnen (yachtissar = sådana som vi dvs sådana som bor i sina båtar även under vintern). Några av dem har båten på land och har då hyrt en liten lägenhet i samhället, vi var alltså hos Peter, han som slängde pengarna på bordet och lämnade oss vid middagen på kommunistrestaurangen, för en tid sedan. Jag har sedan dess pratat med honom om händelsen och sagt att det var klumpigt av mig att bli arg, men det menar jag inte. Jag tycker att det var rätt av mig att bli arg, att inte reagera på andras oförskämdheter anser jag fegt och jag vill inte vara en fegis. Men man vill även vara social. Han tyckte det var bra att jag återkom i ärendet och jag tror att han kände att han fick lite upprättelse, trots att det inte var min avsikt. Därför, tror jag, att han bjudit Anne o mig till sitt pannkaksparty. Nåja alla vägar bär ändå till Rom, så sa man när jag var liten. Ett annat bra talesätt är ”You can´t win them all”. Det här med konflikter är intressant, jag återkommer gärna i frågan.

Pannkakspartyt var ok, dock föredrar jag semlor (Anne längtar till att få en riktig semla), på något tycker jag också det, en riktig semla (Temla som Ture Sventon sa) det borde man ha.

Vi har arbetat med teakdäcket, jag har arbetat med det proffsiga stämjärnet och Anne med borste och vattenslang. Vi har ett mycket fint teakdäck, totalt 24 kvm.

I dag har jag och Anne haft kortbyxor… Vad säger ni om det, temperaturen var c:a 22 grader en bit in på eftermiddagen. För riktigt skruva på den Grekiska traditionen , så bestämde Anne alldeles nyss att hos ska baka semlor i morgon yttermeravisso ska vi ikväll äta medhavd (från hemlandet) ärtsoppa. Det ska bli gott.

img_1194

Kerry, Pete`s samspelspartner

img_1193

Pete i egen hög personimg_1192

Man kunde välja mellan grädde o sylt eller svamp o kycklingröra, jättegott

img_1195

En jättegod Grekisk tårta/kaka

img_1191

Några av yachtissarna

img_0653

Bloggägaren och hans hustru, något kornig bild

 

Annonser

Karneval

Lördagen den 25 februari, en innesittardag, utanför regnar det och blåser. Vi ägnar oss åt så roliga saker som ekonomi och planering, jättekul. På kvällen har vi besök av SCA-Thomas, som vanligt en trevlig kväll ombord.

Söndagen den 26 februari, molnigt och inte varmt, eller ovarmt som SCA-Thomas säger. På eftermiddagen började det att klarna upp lite och vi gick till staden för att uppleva deras karnevalståg som vi hört en del om. Vi kom lite för tidigt, vi trodde allt skulle ske klockan 13.00, men så var det inte. Vi gick tillbaka till Engla, men vid 17-tiden började det låta från staden och vi gjorde ett nytt försök och mycket riktigt något senare stod vi bland massor av andra åskådare och tittade på det förbiglidande (lite knackigt) karnevalståget.

Jag har sökt bakgrunden till varför detta enorma karnevalståg i denna lilla stad utan att ha fått något egentligt svar. Men jag tror att nedan text som jag hittat på nätet kan ge oss en bakgrund.

PÅSK: På påsklördagen, vid niotiden på morgonen, så öppnar kvinnorna husfönstren och slänger ”föremålet” ut på gatan. De slänger ett keramisk föremål, kruka, vas, tallrik, bägare och i nödfall en tegelpanna ett glasföremål – i stort sett ett föremål som går lätt sönder i bitar. Bitarna får man inte plocka upp under samma dag . Enligt traditionen så slänger man föremålet för att bryta Påskveckans sorg, och lugn. Efter kyrkklockornas slag, marscherar filharmonikern ut på stadens gator och spelar marscher. På så sätt blandas musikljudet med ljudet av krukorna som slås i bitar.

Om detta är bakgrunden så kan följande jämförelse göras. Deltagarna i karnevalståget kastar ut konfetti och choklad till åskådarna inte glas eller keramik och filharmonikerna är ersatta av stora högtalare utefter kortegevägen samt att de olika delarna i karnevalståget har var för sig sin egen musik samt att över alltihopa har alla karnevalstågsdeltagare en visselpipa i munnen som de blåste i allt vad de orkade. Det var ett otroligt skådespel, något liknande har jag aldrig tidigare sett. Se på bilderna. Där vi stod tog det mer än tre timmar innan hela karnevalståget passerat, det måste ha varit flera hundra deltagare, kanske tusen. En rolig sak var att när en karnevalstågsdeltagare kände igen någon ibland åskådarna, så sprang de dit och kramades, det var kul att se glädjen i dessa möten. Säkert var hälften av alla i tåget barn-jättekul tycker jag.

Här kommer lite bilder (tänk om detta var på Lidingö…)

img_1177img_1190img_1183img_1181img_1174img_1170

Attgöralistan krymper

Torsdagen den 24 februari, vi vaknar till sol, dock ingen högre värme. Som så många gånger förr så fick i besök, i anslutning till att jag just klätt mig dvs strax efter 09.00. Det var målaren som kom, han tittade på rattpiedestalen och frågade om den inte gick att skruva loss, jag sa nej. Det är så att jag har gjort det engång tidigare och då hade jag fullt kaos i båten under hela vintern innan jag fick tillbaka allt på sin plats, detta vill jag inte uppleva igen. Då säger målaren att då får vi använda en alternativ metod. Ja, säger jag alternativ metod, det är det som gäller. Vad den innebär vet jag ej, men han ska fixa rattpiedestalen så den blir fin. Bra! Då kan jag bocka av ytterligare en sak från min attgöralista.

I dag började jag med det stora jobbet att göra i ordning teakdäcket, det är nåtningen (det svarta i springorna mellan teakribborna) som börjat sticka upp lite för mycket. Det blir tydligen så när teaken nöts ner någon millimeter då sticker nåten upp och kan orsaka att man hakar fast i den med skorna och kan därför falla, alternativt skada teaken. Jag har under c:a ett år funderat på hur jag ska åtgärda den uppstickande nåten, för den skull har jag tagit med min proffsmaskin (slipmaskin) och jag har varit en millimeter ifrån att köpa en ytterligare för att och kunna slipa i hörn och så. Men, som av en händelse ringde jag Enar, han som gjort mitt teakdäck och som bor i Lilla Edet. Jag frågade hur man gör, han sa använd ett vasst stämjärn och skär bort det som sticker upp. I min planering har jag avsatt c:a tre veckor för att arbeta med teakdäcket, i dag när jag började med stämjärnet så gjorde jag halva båten på fyra timmar… Så inom de närmsta dagarna är även teakdäcket avfört från listan.

Att få tid över är läskigt, det är jag inte van vid och känner stor olust inför. Se nedan artikel nr 3, i Oceanseglaren nr 3, 2016 som handlar att få tid över.

Hur är det att vara helt fri från andras förväntningar och samtidigt ha möjlighet att göra det mesta som kan verka lockande? En totalt bekymmersfri tillvaro kan nog många tycka, men den innebär även utmaningar som jag varit helt oförberedd på. En av de värsta utmaningarna är, vad gör jag en enskild dag om jag inte har planerat att göra något och inget oplanerat heller verkar vilja dyka upp och om jag samtidigt kan välja att bara göra det jag gillar? Kan man sola och bada varje dag utan att tröttna? Kan man (om det är ens älsklingsrätt) äta entrecote och pommes varje dag? Kan man sova till mitt på dagen? Läsa medhavda böcker hela dagarna? Se fem avsnitt av ”Homeland”varje dag. Med flera liknande ”bästa valet aktiviteter”. Är det möjligt att det bara kan finnas toppar och inga dalar. Att man inte först måste förtjäna något innan man får det. Kan det ständigt flyga stekta sparvar rakt in i munnen. Kan det vara så? Kan man glädja sig åt det goda utan att dessförinnan har smakat på det onda? Ja, säger den som sitter på min högra axel, ”du har arbetat i hela ditt liv du har kämpat på i motgång efter motgång, du är värd detta, du har redan betalt av, njut”. Medan han på min vänstra axel säger ”endast frukten av nyttigt arbete berättigar dig att göra något lyxigt. Avsaknaden av nyttigt arbete leder till att du kommer att förslappas, bli överviktig, alkoholiserad och trött på livet”.

Jag återkommer alltså med förtydliganden i frågan om hur det är att leva det annorlunda livet, i mitt fall att leva ombord på segelbåten Engla i Medelhavet, i stället för att leva och verka hemma på Lidingö? Just nu har vi varit en vecka i vår vinterhamn i Lefkas Marina, Grekland och vi ska med undantag av vissa veckor, leva o bo här ända till nästa sommar (2017). Jag sa till en båtgranne häromdagen ”jag har aldrig tidigare i mitt liv haft så gott om tid som nu”. Vi pratade då om vilka tekniska förbättringar på våra båtar såsom vi bägge avser att göra under vintern. Alltså tiden är inte längre den trånga sektorn, vilket den har varit, eller åtminstone har jag upplevts det så under hela mitt tidigare liv.

 Tiden finns just nu i överflöd, den stressar mig med sin totala brist på målstyrning, jag är van vid, att på vardagskvällar summera dagen och förhoppningsvis komma fram till ”att i dag har jag varit effektiv”. Eller enbart konstatera att jag kunde ha förhållit mig bättre till det axplock av uppgifter som jag hade att prioritera mellan. Nu är jag istället stressad av svårigheterna att fylla dagen med vettigt innehåll, när jag säger detta så hör jag själv hur illa det låter. Jag har i mitt tidigare liv fyllt ut möjliga tidshål genom att engagera mig frivilligt i någon hjärtefråga ex att inom ramen för Rotary klubbens verksamhet hemma på Lidingö, hjälpa nysvenskar att komma in i arbetslivet. Men inom det området har jag inget att hämta här i Lefkas, dock ska jag gå på den lokala Rotaryklubben, det kan vara ett kul inslag.

Dock vet jag ett sätt att fixa det här med tiden, om jag skulle bestämma mig för att ominstallera all elektricitet i hela båten. Dvs ta avbitartången och klippa allt jag ser, slita loss kablar och alla el-prylar. Detta skulle stressa mig att göra om, göra nytt, göra rätt, dvs dra nya kablar som är uppmärkta, slänga lösa kablar helt enkelt göra det effektivt och fint. Detta projekt vet jag skulle sysselsätta mig hela vintern. Jag vet att jag skulle få sådana mängder av tekniska problem att jag inte skulle hinna tänka på annat och på nytt skulle tiden bli en bristvara.

Kan det vara så att jag måste prestera maximalt med maximal kvalitet på minimal tid och att det är först då som jag känner mig nyttig, är jag en sådan? Han på min högra axel säger ”ajj ajj ajj, du borde veta bättre än att belasta dig med ett stort projekt när du inte behöver, du vet väl hur det brukar gå?” Jo, jo, jag vet. Han menar att det inte brukar gå så bra, trots att jag ofta tar god tid på mig i rekognoseringsfasen, planerar arbetet mycket noggrant och innan jag somnar på kvällarna så kör jag ett ”genrep” i huvudet, jag tuggar igenom varje moment i projektet för att säkerställa att jag inte missat något. Detta är jag bra på.

Men det är inte det som han menar, utan… Jag har nämligen lätt för att bli stressad, vilket alltför ofta leder till att jag mentalt lämnar nuläge och i stället befinner mig i nästa läge dvs ett antal arbetsmoment framåt. Det brukar leda till att jag glömmer eller överarbetar någon liten teknisk sak. Så, när jag stolt ropar på Anne och säger –titta nu är det klart! Så visar det sig att det inte är riktigt klart, för någonstans på båten ligger en ensam pryl som jag glömt att montera in i en annan pryl. Då måste jag riva allt jag gjort och då händer det att jag har sönder något som inte borde gå sönder. Då övergår mitt fokus till att i första hand laga det som gått sönder i andra hand försöka skaffa en utbytesdel eller en ny likadan. Det senare fallet är oftast tråkigast, tar längst tid och jag får frågor som –hur kan denna gått sönder!! Det har aldrig hänt tidigare… Jättekul att höra. Men oftast så lyckas jag laga den trasiga prylen, eller rättare sagt ibland lyckas jag.

Det är detta systematiska felhanterande i genomförandet av tekniska projekt som han på högra axel pratar om. Men å andra sidan har dessa situationer under åren skaffat mig vänner, som jag inleder min bekantskap med att egentligen lura lite grann. Ni vet det här med Toppdog och Underdog dvs kortfattat den ena tror att den bestämmer medan egentligen är det den andre som bestämmer. Ungefär som i mitt äktenskap, jag tror medan Anne vet. Bakgrunden till varför jag nämner hur jag närmar mig en okänd person som jag kan ha nytta av att lära känna, finns och söka i min ungdom. Staten har gjort en för deras del urusel affär, de satte mig på en utbildning för blivande taxeringsnämndsordföranden, nu lades den verksamheten ned direkt efter min utbildning, så jag fick aldrig pröva på hur det var. Men jag lärde mig hur man ska möta okända människor som har kunskapsövertag (därav Toppdog o Underdog). De som i sina deklarationer skrev en massa förklaringar och var kaxiga i sina framställningar, de straffades alltid med påföljd, medan de som gjorde samma fel men som var underdåniga och visade prov på låg kunskap i frågan, de slapp.

Alltså gäller det att få den andre parten att känna övertag och bli smickrad av den underdånige som inte verkar fatta något. De personer som utsatts för mitt ”konspirerande” har aldrig genomskådad det. Åtminstone har ingen sagt något till mig, när jag tänker efter är det ju lite konstigt eller hur? För det måste väl vara skillnad när jag manipulerar och när jag inte gör det? Eller? Nåja, detta får jag reda i en annan gång. Nu åter till nuläget.

Nu vill han på vänstra axel få säga något, ”du flyr, du är feg. El-felet på din båt är botten du måste göra om, det kommer inte att hålla länge till”. Du vet hur det gick när du slarvade med landgången”. Han menar landgången mellan aktern o brygga/kaj den som fälls ned efter det att jag backat in båten mot kaj. Det var så att jag vill spara lite pengar och istället för att satsa på en ny (som jag gjort härförleden) så svetsade jag (inte jag utan Bröderna Persson) på några förstärkningar på vår badstege så att det skulle gå stiga på för den som ville komma iland, vice versa. Alldeles utmärkt tyckte jag, livsfarligt tyckte Anne. En fördel med stegen var att den kunde fällas upp i ”stängt” läge när vi lämnade båten, jättebra tyckte jag. En kväll när vi varit på grannbåten och haft trevligt ville jag visa Anne hur lätt det är att hoppa ombord om man är tjuv trots att stegen är i stängt läge. Det gick inget bra. Jag blev hängandes i akterpulpiten med flera benbrottsliknande skador. Påföljden innebar viss rehabilitering och konvalescens och inga fler liknande uppvisningar på ett tag.

Åter till verkligheten, jag har alltså tid över och jag tänker inte klippa alla kablar. Jag går in i en period med tidsöverflöd utan att ha något att sätt emot, jag är mänskligt sett på riktigt djupt vatten. Jag sprattlar för att hålla mig flytande till dess jag ska riva motorn och göra en mängd tekniska ingrepp. Det ser jag fram emot.

Här kommer några bilder från vår fredagsutflykt tillsammans med andra långseglare här i hamnen.

img_0664

Annes Indiska mat, chicken korma och Tikka Masala

img_0665

Ett par från Norge, Sverre o Ingrid

img_0666

Annegreta och Arvid oxå dem från Norge

img_0667

Några ytterligare kollegor

img_0668

En före detta vildhund som nu är norsk familjehund

img_0669

Skepparen själv

Det blir bättre o bättre dag för dag…

Måndagen den 20 februari, måndagar är vår vita dag dvs vi dricker ingen alkohol alls. Det kan för vissa människor vara en stor grej, medan för andra är det lätt som en plätt. För mig är det lite mittemellan. Jag gillar att ta en öl, såsom i dag när vi börjat rusta båten, vi har satt på segel i dag i strålande sol och då smakar en kall öl som bäst. Men har man en vit dag så har man. Jag vet en som troligen skulle må bra av en och annan vit dag, det är en av våra båtgrannar, han sa till mig att han drack två liter vin om dagen… Nåja slutsnackat om alkohol.

I morgon ska jag börja med styrpiedestalen, jag ska strippa den dvs skruva bort allt som sitter fast såsom ratt och andra ner eller mindre viktiga prylar. Därefter ska jag sandpappra, fila o slipa, därefter ”maska” det vet inte ni vad det är, men jag kan berätta. Det är en förkortning av maskera och jag ska maskera det som inte ska vara vitt. Därför att jag tänker köpa en sprejburk eller två (primer först har jag lärt mig), jag tänkte den skulle bli som ny. Ni ska få se.

Nu har jag sänt ut inbjudan till mitt kalas, alla har tackat ja (OSA), allt är klart med anläggningen som vi ska till, det har varit lite trögt, jag hoppas verkligen inte att det fortsätter att vara trögt när vi väl är där. Anne och jag gjorde under en helg för några år sedan en resa i Roslagen och besökte flera gamla bruk och herrgårdar, det var en helt ny värld som öppnande sig. Ex Forsmarksbruk, Leufstabruk, Gimobruk och Gysingebruk. Dessa gamla bruk som hade sin storhetstid under 1700-talet, var små självförsörjande samhällen, vi tyckte det var häftigt att bli guidad i en del av vårt lands historia. Det var då tanken väcktes att någon gång göra något tillsammans med andra, på något av bruken. Vi låg över på Gimobruk, vilket var ett mysigt ställe om man bortser från den ”bonniga” personalen. Jag vet att jag låter lite översittare nu, men betalar man fullt pris för en sju rätters meny och allt ska vara så fint, då ställer det krav. Allt sköttes som en skolbespisning med töntiga kommentarer från personalen. Jag blev tvärarg, jag gissar att personalen var ihoprafsad från de unga arbetslösa som hängde utanför kiosken i Gimo där vi tidigare denna dag åkte förbi. Jag skrev ett ilsket brev till ägarna och krävde ett svar, det kom aldrig något.

Nåja nu har vi lagt alla ägg i en korg, Leufstabruk, vi får se hur det blir och hur mina barn tar det.

Tisdagen den 21 februari, vi hade sovmorgon och vaknade till en fantastisk dag med sol och nästan ingen kall vind alls. I går hade vi satt upp genua (stort försegel) fock (mindre försegel) samt storsegel (sitter akter om masten dock inte störst), när vi var klara upptäckte vi skador på storseglet… Detta ledde till att jag under natten processade sakfrågan och kom till slutsatsen att det vore klokast att ta ned storseglet och lämna det till segelmakaren. Trist jag hade gjort allt så jättenoga, men det var bara att riva ned seglet och be segelmakaren komma och hämta det. Så blev det, och trist nog var det säkert det klokaste, trots att det är jäkligt trist att alltid göra samma sak mer än en gång. Samtidigt vädrade vi spinnakern (”ballonsegel”) och gennakern (extremt lättvindsegel som ersätter genua), nu börjar det bli seglingssäsong, kändes det som.

Nu ska vi äta lax från Lidl och dricka ett Italienskt vitt vin som vi testat tidigare, som är jättebra. Senare ska vi se två avsnitt av Homeland. Styrpiedestalen får vänta till i morgon.

Onsdagen den 22 februari, ännu bättre väder en bit över 20 grader och som, dock fortfarande en lite onödigt kall nordlig vind. Nu har vi börjar med styrpiedestalen, den är strippad. Jag har just pratat med motormekanikern han säger att den kan göras som ny, om jag ser till att den lossas från båten. Nix. Jag har gjort det en gång och det var en vinter hemma, jag hade tillslut rivit hela aktern på båten en röra utan like, ledde det till. Ja, säger motormekanikern jag sänder över vår målningsexpert så får han titta på saken, så vet vi mer sedan. Klokt, så nu väntar jag på nytt att ytterligare en expert ska komma ombord.

Vi har inlett arbetet med att söka visum till USA, det visar sig inte vara helt enkelt. De, USA:s ambassad, har lagt mycket energi på att var pedagogiska det kan man se, men jag anser att visumprocessen är i grunden obegripligt presenterat. Tänk så viktigt det är att kunna förklara en process så man slipper få frågesamtal eller e-post med frågor, eller felaktiga hanteringar som man måste kosta på personal som ska hantera. I stället för att beskriva processen så att det är lätt att förstå och svårt att göra fel. Nu ska vi ta nya tag i morgon och försöka förstå och göra rätt. Jag återkommer i ärendet.

Varför visum till USA, kan man ju undra. Så här tänker vi, under perioden juni-november är det orkansäsong och då måste man antingen åka:
– till öar som ligger utanför orkanbältet ex Trinidad, Tobago, Barbados och Grenada,
– Columbia eller annan stat söderut,
– fortsätta genom Panamakanalen mot ex Galapagos,
– gå norrut upp mot USA och ex Washington och New york.

Vi funderar på eller rättare sagt vi tror att vi vill han valmöjligheten att gå upp till USA och vara där under orkansäsongen. Då kan vi hyra bil, åka kust-kust, hälsa på vänner som bor där osv. Ja det känns lite spännande.

I kväll ska vi äta IKEA-köttbullar tillsammans med SCA-Thomas.

img_1152

Rattpiedestalen, strippad

img_1153

Älgskinn, skydd för akterstagsträckaren

 

 

 

 

 

 

Grått hår

 

Söndagen den 19 februari, jag har troligen levt ett liv som varit mer stressigt än vad som är normalt, om det överhuvudtaget går att någon åsikt om vad som är normalt. Men om jag ser till de personer jag känner och känner till dvs jag har en bild av hur deras vardagsliv ser ut, så är min uppfattning att de haft ett lugnare tempo än vad jag haft. Därmed inte sagt att strukturerna/förhållandena varit sådana att jag måste stressa, utan mer att jag oavkortat andra förhållanden, så har jag stressat mer än vad jag uppfattat att min omgivning gjort. Om det har något samband vet jag inte, men jag har under många år tillbaka varit totalt vithårig. Man brukar säga att den som har bekymmer den blir gråhårig, att stressa är för mig att ha bekymmer. Så finns det någon sanning i uttrycket så kanske jag är ett bevis på detta.

Jag nämnder detta därför att när jag ser mig i spegeln i dag så är jag inte vithårig längre, utan mitt hår har börjat mörkna, konstigt! Du tvättar inte håret lika ofta nu när du är ledig som tidigare när du arbetade, det är därför –säger han på min högra axel. Det mörka är smutsigt hår, tror du att du håller på att föryngras! Fortsätter han.

-Stanna kvar i glädjen, tvätta inte håret, jag tycker du ser yngre ut. Säger han på min vänstra axel. Stressa inte utan stå länge framför spegeln i morgon bitti och njut. Fortsätter han. Det kan inte vara smuts, det måste vara något inre biologiskt som tittar fram, tänker jag och påminner mig vad Bebbie (damen i grannbåten paret från Sydafrika) sa när träffades senast, hon sa att jag hade ovanligt fin hy… Men vi reagerade båda två (Anne o Jag), har jag fin hy i ansiktet? Kan det vara så, att jag börjat retadera dvs utvecklas baklänges bli yngre på nytt?

Neej, det låter fånigt, jag vet, och dessutom är jag inte särskilt fokuserad på mitt utseende, så vad har det för betydelse, tänker jag. HA HAA säger han på högra sidan, jag har nog märkt att efter det att din ansiktshy kom på tal så är oftare framför spegeln, lite löjligt tycker jag. Kanske, bara kanske har han rätt och i så fall är det nästan försumbart de gånger jag stannar till lite extra framför spegeln. Det intressanta är ju om jag är på väg att föryngras eller inte.
Jag säger bara morgonrutinen aldrig tidigare har den haft någon betydelse, men nu pratar du om den varje dag, jo du ser att en föryngring håller på att ske, det klär dig. Säger han som är lite mer till vänster.

Jag kanske skulle leda resonemanget till bevis, om jag göra leendetestet på ex tre kvinnor c:a tjugo år yngre än jag (50 år…) och att testet fungerar på två av de tre då är det bevis för att attraktionsgraden ökat. Sist jag gjorde testet blev det noll poäng, ingen ville le tillbaka. Men man ju oxå fundera, vill jag vara yngre? Jag får fundera, återkommer i ärendet.

Sådana tankar kan man få när det ösregnar och man sitter inne båten och inte just nu har något som behöver skruvas.

Eftersom det regnar kan jag nu testa min uppfinning vad gäller bortledande av vatten i balksystemet. En okulär studie visar att uppfinningen fungerar, det droppar och det droppar oftare än en droppe/sekund. Det är mer än jag räknat med, det betyder att ansenliga mängder vatten hamnat i balksystemet en regnig dag. Jag är nöjd att gjort insatsen. En undring, hur tänkte NautorSwan?

Nu har jag skickat ut inbjudan till min födelsedagsfest, du som saknar inbjudan, bli inte förnärmad, den riktar sig bara till mina barn och barnbarn. Tyvärr kan inte alla vara med, en är ännu inte född och en annan är som utbytesstudent i USA, men vi blir i alla fall 14 stycken.

Nu ska vi gå på krogen med SCA-Thomas

img_0928

Så här ser det ut ibland