Skönt att ligga vid boj

Tisdagen den 25 juli, det blåser och det ska blåsa tre dagar till, trist eftersom Oskar är ombord, vi skulle vilja visa honom alla fina vikar att ankra och bada i, men som det nu är får vi ändra våra planer. Vi ligger i en vik på västra ön (Marsaxlokk), vi ligger vid en boj, alltså inte för ankar och det är skönt när det blåser som det gör, det är en stor plåt-boj sådana som stora fartyg ligger vid, så vi känner oss säkra. Anledningen till att vi hamnade här var att en av våra yachttis-vänner Kicki och Ulf på den stora motorbåten. Vi träffade dem förra året i Elba, de hade då en 70-fots motorbåt. Häromdagen ringde de oss, de hade sett oss på AIS:en, de var också på Malta och undrade om vi inte skulle komma till deras vik. Där fanns det såväl ankringsmöjligheter som att fästa i plåtboj. När vi kom att de bytt båt, nu hade de en 82 fotare… Deras motorrum är större än hela vår båt, men, vad är det mot en bal på slottet…

I dag har vi åkt buss, vi valde att åka buss till en stor Lidl butik, för att passa på och bunkra. När vi skulle åka dit så kom aldrig bussen, så vi fick ta ”fel” buss och gå någon kilometer, när vi skulle åka hem blev det snarlikt, något slag av trassel uppstod mellan förarna, varför bussen lämnade busstationen 30 minuter sent. Men vad gör det, vi har ju ingen brådska, alltså ingen brådska alls, hur konstigt är inte det?

Onsdagen den 26 juli, vi har åkt buss fram och tillbaka till Valletta och inga avgångs- eller ankomsttider stämde i dag heller, men vi kom fram och tillbaka utan några allvarliga men. Maltesaren måste vara en ovanligt timid människa hen verkar acceptera alla förseningar eller konstigheter, de verkar vänta på att allt ska lösa sig. Jag konstaterar att när de skjuter raketer mitt i natten då tittar Maltesaren inte ens upp, utan fortsätter att ex sitta och prata på uterestaurangen, de bara höjer rösten lite. Jag gissar därför att alla barn som väcks av smällarna mitt i natten (deras återkommande fyrverkerier) och därför krånglar och väcker sina föräldrar har föräldrar som inte reagerar utan ser smällandet och de väckta barnen som något naturligt. Så har det varit och så ska det vara…Lika som bussresenärerna, de står tålmodigt och väntar på att bussen ska komma, utan att klaga. Lite läskigt tycker jag (som klagar för ingenting, tycker min hustru).

Valletta är en fin stad, man kan verkligen ana att Malta, liksom alla andra länder runt Medelhavet och förresten är det väl lika överallt, alla har haft sin storhetstid som man ofta längtar tillbaka till (särskilt Grekland och England). Här på Malta tycker jag det är ovanligt tydligt, staden är full med gamla befästningar och fina hus som alla haft sin glasperiod, till skillnad från Grekland så är husen fortfarande i tillräckligt gott skick eller upprustade. Så var det inte i Grekland, kanske det varit färre eller svagare jordbävningar eller annat som påverkat, vad vet jag, men det är mycket olika. När jag var i Paris för tjugo år sedan räknade jag till fem byggkranar, när jag tittade ut från Eiffeltornets högsta avsats. Här på Malta är det första gången på ett år (varit i Grekland ett år) som jag ser byggkranar. I Grekland såg jag inte en enda under den tiden vi var där, här möter oss Malta med fem byggkranar, bara så där. Visserligen hade bygget av Karolinska sex byggkranar i gång när vi var hemma under julen 2016/17, men ändå, det är bra. Om samhället inte bygger nytt eller bygger om, då stannar samhället (egen påhittad tes). Gropar i gatan (reparationsgropar för el, tele, vatten och avlopp samt värme) ser man inte överhuvudtaget runt Medelhavet, gissningsvis finns inget att reparera, där under den potthåls täta asfalten.
Även här på Malta är jag nyfiken på hur de hanterar VA (vatten och avlopp). Återkommer när jag vet mer i frågan.

Vi har nu i två dagar åkt buss här på ön och det är som Ulf på 82 fotaren sa –det är trafikinfarkt eftersom man har alldeles för många bilar på ön, fler än det finns utrymme till. Det stämmer det är bilar överallt och som goda Medelhavsbor kör de flesta alldeles för fort. Dock har jag noterat att flera haft säkerhetsbälte påsatt, samt att på nästan alla tvåhjulingar med motor har en förare med hjälm och när jag kom till övergångsställe, då stannade bilarna. Detta är positivt.

Enligt uppgift så bor det många svenskar på Malta, en taxichaufför sa att det var 6 000 svenskar en annan sa att siffran var mycket högre. Det har tydligen en låg eller obefintlig, bolagsskatt som lockar. Av den anledningen (gissar jag) ser jag ofta stora bankpalats.

Torsdagen den 27 juli, just när jag tror att alla system ombord fungerar, då springer vattenfilterhållaren läck och Oskar och jag ägnar dagen åt att utföra innovativa lösningar. I går kväll hade vi ett Israeliskt par ombord på ost o vin, trevligt! I kväll ska vi till Kicki o Ulf.

IMG_1528

Katedralen i Valletta La Con-Cathedrale St Jean

IMG_1533

Oskar slut efter vårt arbete med vattenfiltret

IMG_1527

Mor o son i Vlletta

IMG_1532

En dimmig bild av 82 fotaren

IMG_1526

Vår jolle ligger fastkedjad i hamnen

IMG_1524

Två glassätande arbetare

IMG_1530

Valletta hamn

 

 

 

Oskar

Torsdagen den 20 juli, de lata dagarna flyter fram. Vi är nu på upptäcktsfärd på Malta i syfte att förbereda Oskars ankomst, vi vill ju visa honom Maltas bästa. Jag har småpysslat lite, exempelvis gjort en upphängningsanordning för jolle med motor (40+40 kg). I syfte att försvåra för ev nattliga tjyvar, jag hissar upp jollen från vattnet under natten, så den hänger utefter sidan på Engla. Jag har gjort en fyrpunktsinfästning och med ett av spinnfallen (ett snöre som man fäster spinnakern i) hissar jag upp jollen. Jag har även arbetat en del med att säkerställa att gummidamaskerna på värmeväxlaren (den som kyler motorn indirekt) inte ska halka av och börja läcka på nytt, vilket den gjort tidigare.

Mina livsmål känns långt borta, målet i närtid är att ta emot Oskar en vecka här på Malta, därefter är målet att hitta en plats i någon marina i närheten av Malaga därför att den 5 september flyger jag hem till Stockholm för att vara där nästan två veckor. Orsakerna till resan är flera, Olle min son ska bli pappa augusti och den lilla flickan vill jag gärna se, jag behöver även träffa mina övriga barn och barnbarn (Kalle, Johanna, Edvard, Majken och Frank) innan jag ger mig i väg över Atlanten till Karibien senare i höst. Likaså vill jag få möjligheten att hälsa på mina vänner ex Ann o Lennart Olson. Jag har ställt frågan till mina barn om jag får sova hos dem en natt var (tre barn Anna, Olle o Elin). Jag vet att det är att utmana lite, men jag vill i alla fall försöka få lite mer tid tillsammans med dem. Jag rapporterar vidare hur det gick.

Det är lika med Malta som med Grekland, jag måste fråga mig vad har malteserna levt på i alla sina dagar? Det finns ingen jordbruksmark, ev kan någon enstaka get livnära sig bland klipporna, det finns inga fiskfabriker, man kan ju tänka sig liknelsen med Island som bara haft havet som enda inkomstkälla under århundraden och inte bara fiskat utan även förädlat fångsten i fiskfabriker. Men inget sådant har vi sett. Kalk finns, varför det är gott om betong i byggnationerna av gator och byggnader. När jag senast pratade med vår amerikanske vän Tom i ämnet vad lever alla greker på, sa han att han hört att c:a 40% av alla greker var blinda och därför levde på bidrag från staten. Gemensamt undrade vi de andra de 60 procenten, hur försörjer de sig då?… Ursäkta fördomarna.
I dag är det självklart, det är vi turister som föder landet och det är ganska naturligt, det finns mycket fint här som många av oss andra gärna vill uppleva. Ex ett rent och fint hav… När vi låg på svaj i Siracusa på Sicilien direkt innan vi gick över till Malta, låg massor av fiskebåtar i en annan del av hamnen och vinden kom från fiskebåtarna mot oss. Hela tiden då vi satt i sittbrunnen och åt middag så var vattnet runt Engla fullt med plastpåsar men framförallt tomma vattenflaskor med korken påsatt… Såvitt jag kan förstå så kom denna mängd av flytande plast från varvsområdet där alla fiskebåtar låg. Kan det vara så att allt detta skräp trots gott omhändertagande ombord och på kajen, blåst i vattnet? Nej det kan inte stämma, vi har under vårt år i Medelhavet inte förlorat något överhuvudtaget som hamnat i vattnet. Vi släpper ut vår septiktank, det är det enda vi bidrar med. Alltså menar jag att risken är uppenbar att man som ex i detta fall, en god Sicilianare, när man druckit ur sin inköpta vattenflaska, då slänger man den i sjön. Likaså med annat skräp som trasiga fisklådor av plast och givetvis plastpåsar. I havet med det så är det borta, så måste de tänka. Nu är det så att plast i olika former i allmänhet flyter, därför ser vi plasten, men om man kastar det som flyter så borde det vara än lättare att kasta i vattnet det som inte flyter, kan jag tänka. Så vad döljer sig under ytan, kan jag undra.

Som jag sagt tidigare, de länder runt Medelhavet som vi besökt på denna resa förvaltar sin enorma naturresurs Medelhavet mycket kortsiktigt. Vem vill åka till ett hav där man måste vada en bit ut från stranden för att slippa allt skräp som ligger och flyter, ingen tror jag. I Spanien, Torredembarra där vi hade vår båt för två år sedan, där kom en kommunal traktor och ”krattade” hela den jättestora sandstranden varje dag. När vi gick på stranden, Anne o jag, kunde vi knappt ens hitta en fimp, vilken skillnad.

Det är varmt, jag ska inte klaga, vi är här bl a för att just få uppleva värmen. Det svåra är nätterna, att gå och lägga sig när det är mer än 30-grader varmt i kojen, är inte helt ovanligt. Vi har köpt ett litet och enkelt kylsystem ”Cabin Cooler” heter det, men trots att vi har den största storleken så verkar det knappt bidra till nedkylning. Det fungerar så att man släpper ned entill och en frånslang ned på botten. En liten pump får vattnet att cirkulera och inne i båten passerar vattnet igenom ett koppargaller som har tre stycken fläktar bakom sig. Tanken är att det kalla bottenvattnet ska komma upp i båten och avge sin kyla. Jag har mätt på slangen, och vattentemperaturen ligger som lägst på 30-grader. Då är det c:a 25 grader på ytan och kanske 15 grader på botten (c:a 8 meter ned), varför fungerar det inte? Nu när jag skriver inser jag att detta måste jag ta itu med. Återkommer i ärendet.

Från det ena till det andra, jag tror att mitt förra blogginlägg, det som heter Vänstern grr och som bl a handlar om hur trött jag är på alla vänsterpratare inom Public Service, detta blogginlägg har av någon okänd anledning slagit nytt rekord i antalet nedladdningar. Undrar om det är därför att man tyckte så illa om blogginlägget eller kan det vara tvärsom? Jag vet inte. Jag vet bara att det känns som på 70-talet, då var alla vänster, t o m jag. Allt var vänster och framförallt var all kultur vänster. Jag tycker det känns som vi är på väg tillbaka till 70-talet. Då stod utopifantasier oemotsagda och låg till grund för all planering. Ex att all olja skulle ta slut om 20-30 år?? Hur skapa en motkraft, tänker jag för att slippa fastna i liknande skrämselpropaganda. Vad kan en motkraft vara? Jag tänker mitt eget parti M som förde en miljöpartistisk politik i försvars- och invandrarfrågan under regeringstiden, jag tror inte att M hinner bli trovärdiga innan valet, så vad kan jag/vi göra? Jag ska fundera på frågan och återkomma.

Söndagen den 23 juli, vi ligger i en marina i Valletta, Maltas huvudstad. Klockan är 20.30 och det är 32 grader varmt ute och inne i båten. Vi väntar på Oskar som f n är Barcelona och ska landa här på ön i natt, kul. Medan vi väntar lyssnar vi på PANG och SPRUTT!! Det stör vårt lyssnande på P4+, har du prövat den kanalen? De spelar bara musik från 50-80 talet, jättebra! Det verkar som malteserna har en stark förkärlek till fyrverkerier, varje eftermiddag har det skickats upp raketer, det har smällt och dånat, nästan som ”svensk lösen” från Skeppsholmen. En bland flera undringar som jag har är: varför genomförs fyrverkeriet under dagsljus? Om det inte är omöjligt, så är det hart när omöjligt att se de fina raketerna explodera i dagsljus. Det är bara en fundering, en annan är varför i hela världen ska de varje kväll (som det verkar) hålla på med fyrverkerier? De smäller och lever som bara den (Roslagsmål). Trots att klockan är senare än 21.00 så håller de på och skjuter sina raketer och smällare, till vilken nytta? De måste ju väcka alla barn som borde sova, skotträdda hundar kan det inte finnas här, eller rättare sagt någon förening för ”hundens bästa” verkar det inte finnas. Nåja alla har sitt eget, även Malta. Nu är klockan 23.00 och nu börjar de på nytt att smälla och stå i? Obegripligt, tycker jag. Om det hade varit Eurovisionschlagertävling och Malta fått några poäng, då kunde man ju förstått varför de firar som de gör.

Ja, du kan då inte ingå i någon hundförening, säger han på min högra axel. Ja, vad menar du, säger jag lite försiktigt. Har du glömt hur du gjorde Järvsös bästa älghund döv och oduglig för jakt, ja men det var länge sedan, säger jag. Han på vänster axel kommenterar, Du gjorde det enda rätta, så det så, lyssna inte på honom. Jag kanske ska låta läsarna avgöra vad som var rätt, säger jag med låg röst. Det var så att jag hade skjutit en älg, som inte ville dö utan låg och stönade. En av våra jakthundar hade fört fram älgen till mig och hunden tyckte att det var hans älg, inte min. Så fort jag tog ett steg mot älgen för att avliva den så vände hunden sig mot mig och visade tänderna. Då sköt jag ett en s k fångskott, det var bara så att hunden hoppade mot mig i skottögonblicket, varför kulan tog vägen genom att av hundens öron innan den slutligen träffade på rätt ställe i älgskallen. Ljudet från knallen hamnade i hundens öra. Hunden blev döv… trist. Så var det med det. Jag undrar just, varför finns det ingen feministisk hundförening här som kan få slut på slöseriet med krut.

IMG_1503

Skepparen gör sig till

IMG_1521

En del av Valletta

IMG_1511

En annan del av Valletta

IMG_1515

Oskar anländer mitt i natten

IMG_1518

Mor o son återförenade

 

Vänstern grr

Tisdagen den 11 juli. Det är varmt, man måste skydda sig mot solen, exempelvis ha mössa på trots att det är 63 grader varmt, lite motsägelsefullt kan tyckas. I skuggan har vi nu 43 grader, det är bara att konstatera att det är lättare att skydda sig mot kyla än mot värme.

Vi är nu i Italien, Syrakusa på Sicilien, det känns lite grand som att komma hem, mer västerländskt här än i det Osmanska Hellas, ex så har alla förare av motordrivna tvåhjulingar hjälm och det händer att bilar stannar när jag står vid ett övergångsställe, bägge är tecken på västerländsk utveckling, anser jag.

Jag har funderat på min iakttagelse av den grekiska fiskebåten, den finns på bild här i min blogg. Fiskebåten verkar vara av en konstruktion samma såsom alla fiskebåtar i Grekland, oavsett om den är åtta meter lång eller 28 meter lång, den mindre är bara en förminskad kopia av den större och tvärsom. Min fantasi far iväg, kan det vara så att de har evidens- eller erfarenhetsbaserat kommit fram till det optimala utseendet på en fiskebåt. Eller har den tidigare militärjuntan utfärdat ett dekret som talar om hur fiskebåtar ska se ut, så det är bara att rätta sig. Kan det vara så, tveksamt. Kan det vara så att de ”forskat” fram hur en fiskebåt bäst ska se ut, tveksamt. Varför är alla lika då? Svar saknas. Däremot kan man se att på andra sidan gränsen ex i Italien, där ser alla fiskebåtar ut på annat sätt, även de är lika varandra.

Denna fiskebåt ”nr 159” (den som du kan se på tidigare blogginlägg), är våldsamt överlastad, jag gissar att den tekniska utvecklingen på fiskeområdet har gjort att man skruvat fast mer och mer prylar, alla stora, klumpiga och framförallt tunga, under årens lopp. När en av de kraftigare besättningsmännen går från en sida till andra sidan, så kränger båten säkert närmare en decimeter. På Engla skulle motsvarande vara en centimeter. Den ligger troligen omkring en halvmeter djupare än den är byggd för. Frågan som väcks är naturlig, är den sjösäker över huvudet taget?
De är sju personer ombord och de arbetar utan att säga något till varandra, de är som ett ovanligt samtrimmat team där alla vet sin uppgift. Jag har sett när de kommit i hamn tidigt på morgonen och lagt till alldeles nära oss, det är tyst var och en gör sin syssla och efter en kort stund är all fisk lastad i en väntande skåpbil. Bilen åker iväg, fiskarna har klarat sitt uppdrag för denna gång. Klockan är nu c:a 07.00. Jag vet inte om de är nöjda med fångsten eller inte, intäkten ska delas på sju eller troligen åtta eller nio delar (båten ska ha sitt också). De avslöjar inte om de är glada eller ledsna ingen säger något. Därefter tvättar de sig, tvättar sina kläder och hänger dessa på tork, det ser ut som en zigenarbåt (ursäkta uttrycket), de går och lägger sig (tror jag). På eftermiddagen/kvällen vaknar de och förbereder sig för en ny fiskeresa, en av den testar den medföljande lilla motoriserade ekan, en annan bär upp stora isblock, en tredje hugger upp isblocken i småbitar, en fjärde städar, ingen säger något hörbart till varandra. En och annan bil med möjliga fruar och barn kommer till båten och pratar med en och annan av besättningen, allt är mycket lugnt och stilla. Innan båten ska gå ut till havs, är det alldeles stilla ombord. Männen sitter på olika ställen på båten, verkar titta lång ut till havs, det är som jag tror att det är inför en stor drabbning, man undrar hur ska det gå? Deras totala stillhet och avskildhet från kontakt utåt, fångar min fantasi, undrar vad de tänker. Tänker de: i natt ska vi ta jättefångsten, mina ekonomiska problem måste lösas, en dålig fångst till och jag måste sälja båten, jag ska sluta jag vill sova hemma inte ombord m fl möjlig tankar. Utan att jag märker något annat än att motorn startar, så reser sig alla monumentalt och går till sin syssla. Mannen som sköter den medföljande tenderbåten, kliver ned i båten startar motorn gör sig beredd att lägga sig på plats bakom moderfartyget. Allt går tyst, smidigt utan att ett ord överhuvudtaget yppas. När båten lämnar hamnen ser jag två av besättningsmännen står och tittar bakåt, jag tänker att de kanske längtar tillbaka till hustru o barn, vad vet jag.

Apropå fiske, jag var en gång en storfiskare, redan som åtta-nio åring kunde jag innehållet i ABU:s årsmagasin ”Napp o Nytt”! Utantill. Jag visste vad alla drag hette, likaså spön och rullar, men framförallt så fanns en huggtabell som utvisade när de olika fiskarna var som mest huggvilliga, den kunde jag också utantill. Jag visste precis när ex storgäddorna var lättast att få på spöet. Jag bodde då i Hagalund hos min mormor min tillgång till kartor över möjliga fiskeplatser inskränkte sig till telefonkatalogens karta över Stockholm. På telefonkatalogens karta markerade jag de platser som jag under våren/försommaren skulle besöka.

Hallå!! Ropar han på min högra axel, du var ingen storfiskare utan du var en ovanligt klantig amatör, berätta om fisket vid Värtan, när du hade en ny spinnrulle. Ja, ja det var ju början på min karriär, svarar jag lite defensivt. Nu vaknade han på min vänstra axel, ”jag tyckte du var duktig, och tänk vad du lärde dig mycket”. Jovisst, svarade jag. Nå berätta nu då, tjatar han där åt höger, ja ja ok! Så här var det, jag hade fått en ny spinnrulle (ABU Record 2000) när jag fyllde år i april, under vintern hade jag tillverkat egna drag utifrån bilderna i Napp o Nytt och jag hade sett ut en liten udde i Värtan som jag bestämde mig för att, där skulle slaget stå. Dagen som storfisket skulle ske, var utsedd för länge sedan en lördag i mitten av maj. Den dagen hade jag längtat efter och när den väl var där, så var jag klar. Med spö och matsäck cyklade jag till min utsedda udde och tror det om ni vill, det var precis som jag hoppats. En slät berghäll som sakta gick ned i vattnet, perfekt. Jag blev kanske lite väl ivrig, kastade av mig ryggsäcken monterade spöet satt på mitt finaste drag, böjde ryggen bakåt, höll spöet med bägge händerna tog i allt jag kunde, svisch och jag gjorde mitt livs kast, trodde jag. Rullen tjöt och fiskelinan växte på rullen till en stor boll det var knappt att rullen överhuvudtaget syntes det var som den bara växte och växte och till slut sa det knick och så var allt stilla och tyst. När jag vände mig om satt draget i busken bakom mig.

Jag började trassla ur linan, dock utan framgång, jag fick ta till kniven, sedan började det bli mörkt och jag måste cykla hem. Efter en vinters planering blev det inte ens ett kast. Erkänn att du var klantig, viskar han från höger. Ja, det gick inte så bra alla gånger svarar jag lite avmätt. Nog om fiske.

Syrakusa är en mycket tilltalande stad, medan hamnen, som vanligt, är stadens kloak. Det flyter stora grön-bruna öar av materia som jag tror kommer från stadens toaletter, så vi kan inte bada, utan vi kallduschar en gång i timman för att hålla kroppstemperaturen inom rimliga gränser. Men vi är naturligtvis ofta promenerande i den fantastiska gamla staden i Syrakusa, den är magnifik, till skillnad från ex Grekland där förfallet gått långt samtidigt som det bristande underhållet gör att charmen minskar betydligt. Här är de pampiga byggnaderna i hyggligt skick och det saknas inblandning av avvikande bebyggelse. Det verkar som någon har tänkt till.

I dag söndagen den 16 juli, är vi kvar i en liten vik på sydvästra Sicilien, vi hade tänkt lämna Sicilien i dag för att gå mot Malta, men precis när vi ankrade i går så lossnade en av de många slangklämmorna (ett gängat bandjärn som minskar diametern när gängan dras åt, används till att minska innerdiametern på ex slangar.) vilket ledde till att motorn blev varm (för hundrade gången…). Morgonen har därför ägnats åt att återställa slangklämman och se till att slangklämman inte kan glida snett någon mer gång. Nu är det klart!
I morse när vi åt frukost lyssnade vi som vanligt på ”God morgon världen” (pgr på P1). Vad trött jag är på alla vänsterjournalister, de står mig upp i halsen. De verkar ha helt fritt spelrum. Jag undrar, var är alla borgerliga journalister, kulturarbetare och proffstyckare? Finns det några över huvudet taget? Eller är det så att borgerliga värderingar är allas fiende nummer ett? Det verkar nämligen vara fritt fram för alla inom vänstern att hitta på olika klagovisor, och spy galla, och det är ingen som vågar säga emot. Tex det alldeles utmärkta programmet ”Sommar”, vi lyssnar på alla program och hittills har det varit en sommarpratare som inte haft en klar vänsterprofil, en av ett tjugotal. Jag upplever Sveriges Radio som totalt genomsyrat att vänsterkrafter, att det verkar vara självklart/en förutsättning att vara vänster när man arbetar inom Public Service. Jag som inte är vänster upprörs ideligen av denna vänstervridning, detta till trots så röstar ungefär halva den svenska befolkningen borgerligt, vi, halva svenska folket hukar under vänsterförtrycket, vi fegar med våra borgerliga värderingar och nickar och ler istället för att säga ifrån. Jag önskar att det var mera av en match än bara skott mot ett mål som inte ens har en målvakt.

Jag kan undra när den dag kommer när landets journalister i stället kritiserar regeringen för dess underlåtenhet att:
– tillgodose försvarets olika behov,
– att ge tillräckligt stöd vid försäljning av svenska vapensystem till andra länder,
– göra det mer att attraktivt att arbeta än att uppbära bidrag, öka skillnaden
– sätta gränser för ekonomiskt stöd till olika enskilda och grupperingar,
– tillgripa hårdare tag mot kriminella och fuskare
– skärpa invandrarpolitiken, var mer krävande gentemot de som kommer hit och
– våga sätt ord på obekväma problem.

Den dagen kommer kanske först när nuvarande offentliga samtal nått sin bortre gräns. Risken är att den oemotsagda vänsterretoriken kommer att föra oss så långt till vänster att allvarliga ej reparabla skador uppstår i vårt samhälle.
Sådan är jag.
IMG_1492

PÅ krogen i motljus

IMG_1490

Maknadsgata i Syrakusa

IMG_1489 

En Italiensk paradgata, ”vem bor här”

Tekniska problem

Måndagen den 2 juli, i går lämnade vi den trygga hamnen på Kreta, vi har någon gång bestämt att när det är oväder, då ska båten ligga i hamn och vi sitta på krogen, men igår gjorde på annat sätt. Vi har vetat en tid att det ska komma ett oväder (starka vindar) med start just går. Vi hade hamnens bästa plats, trots det så valde vi att frångå huvudregeln, att inte gå ut i oväder. Utan tjafs lämnade vi hamnen tidigt 06.00 med målet (som vi trodde) en liten havsvik på en ö c:a 40 distans bort, vid framkomsten insåg vi efter ett tag att det var omöjligt att ankra, men tillslut när det redan hade börjat blåsa, så hittade vi en bit botten täckt med sand. Sagt och gjort, till slut satt ankaret där det verkade trivas. När vi ankrar gör vi så att vi släpper ankaret där vi tror att det är bra, jag simmar ut med glasögon och snorkel för att inspektera om ankaret har gjort sitt jobb eller inte. Just denna gång fick jag dyka tre gången innan vi hittade en liten sandtäckt botten som ankaret kunde gräva ned sig i. Ofta backar Anne båten medan jag ligger i vattnet och tittar vad som händer med ankaret. Bäst är när jag ser hur ankaret försvinner ned i leran eller sanden och till slut är det bara kättingen som man jag ser förvinna ned i botten. Då brukar vi sitta fast.

På natten blåste det av bara attan och Engla hon rörde sig över hela havsviken. Ankarlarmet väckte mig ett antal gånger, ankaret gled på botten, till slut blev det morgon och vi lämnade viken utan saknad. Men vi stod inför en ny situation, utanför viken härjade ovädret, vi seglade 45 distans, med vinden in 30-40 grader in, det var lite jobbigt, jag tänkte på att egentligen skulle jag sitta på krogen och inte sitta här. Vi kom fram lagom till middagen, nu ligger vi på svaj och ovädret är på väg att minska i styrka. Vi gjorde fel, vi hade tur att det blev bra.

Jag har tänkt på en sak, shopping är många kvinnors stora nöjen även så min hustru Annes, ögonen lyser på henne när det är dags för shopping. Jag ”tvingas” ofta följa med antingen som bärare av plånboken eller som bärare av inköpta artiklar eller med ansvar för bägge funktionerna. När jag ska handla något, då vet jag vad jag vill ha ex: en bult, M8, 26 millimeter lång, skalle insex och kvalitet syrafaststål A4. Medan det inte är så när Anne shoppar utan hon vill att affärerna ska fresta henne och visa upp det bästa de har, i syfte att skapa ett behov hos henne, jag kan förstå poängen, men det är inte min stil. När jag går där på shoppinggatan så är det mest kvinnor jag ser, men ändå ganska mycket män. Jag gissar att de flesta av männen är där av samma orsak som jag, att vara sällskap med huvudansvar för att bära, betala och framför allt inte komma med negativa synpunkter på kvinnans inköp. Om jag betraktar vad butikerna frestar med, så är det nästan bara varor som vänder sig till kvinnor. Ändå går vi män där och klämmer och tittar på de varor (och prislappar) som det kvinnliga sällskapet visar intresse för. Varför vänder sig all shopping till kvinnor? Är en fråga en annan är vad skulle göra en man till shoppare, vilka slag av varor vill han bli frestad med? Är en annan viktig fråga, som jag inte har något svar på.

Vad är manligt: vapen, bilar, tvåhjulingar av olika slag, datorer och ny teknik är exempel på vad jag är intresserad av att bli visad. Gemensamt för dessa prylar är att de är dyra, de ligger i ett helt annat prisläge än den kvinnliga shoppingen gör och det är inte sådana saker man bara blir frestad att köpa. Vi män vi planerar våra inköp (?). Men om man skulle göra shoppandet mer intressant för män, vad skulle då tillföras, kan man fråga.

Åter till seglarlivet. Från Kreta fortsatte vi upp till Peloponnesos, Greklands södra fastland. För dagen därefter ta språnget mot Sicilien (310 distansminuter bort). Hur gick det då, undrar ni förstås, jo tack, om man gillar motvind och att meka med sprutande vattenslangar, då är svaret, jättebra. Det som hände var att den provisoriska lagning som jag gjort på en av de två gummidamasker som kopplar ihop motorns kylsystem med värmeväxlaren, den gick sönder mer och mer och det sprutade ut vatten och motorn kokade. Precis sådant man längtar till att pyssla med. Vi fick låta Engla ligga och driva vid tre tillfällen c:a en timma varje gång medan jag på nytt försökte att täta sprickorna i gummidamasken. För att efter någon timma inse att arbetet inte höll. Så höll vi på i c:a två dygn, därefter arbetade jag med en ny strategi, varje halvtimma tömde jag båten på vatten och fyllde på nytt i motorn. Det betydde att motorn kunde fungera utan att stoppas, vi kom fram till Syrakusa på Sicilien i går kväll (10/7) och jag lyckades leta upp Volvo-Penta agenturen här i Syrakusa och om allt stämmer ska de ha en ny gummidamask av bättre kvalitet än den jag hade, klockan 11.00 i dag.

Under resan, som trots de tekniska problemen, var en helt fantastisk resa, med fullmåne, inte ett moln på himlen och temperaturen var omkring 35 grader. Jag lade ut mina proffsfiskegrejor och pang sa det så hade jag en Tuna, vikt gissningsvis 4 kg. Det roliga var att jag satt och pysslade med något annat i aktre sittbrunnen, plötsligt small det till så jag riktigt hoppade till, jag tittade mig om kring och märkte inget särskilt. Men till slut såg jag att mitt fiskespö låg helt vågrätt pekandes långt bakom båten och linan bara flödade ut. Då förstod jag varifrån smällandet kom, det var spöet som växlade från 45 grader till nittio grader och började släppa ut lina.

Jag har hört flera av mina långseglande kollegor att de häller whiskey i fiskens gälar i syfte att ta död på den (slöseri), jag gör som jag alltid gjort sticker en kniv genom skallen (genom nervcentrat (hjärnan) då brukar den bli lugn. Denna fisk gör att vi äter Stekt tonfisk i fyra till fem dagar framåt. Jag tycker Tuna är lite överreklamerat, det är som att äta torr biff, tacka vet jag stekt strömming.

Några bilder.

IMG_1487

Anne är morgonpigg

IMG_1485

Så här rörigt kan det bli efter en natt på havet

IMG_1484

Pilos hamn, vår sista hamn i Grekland

IMG_1478

En fiskebåt på Kreta. Jag har studerat dem, de är sju personer ombord, De bor ombord och går ut på havet på kvällen och kommer åter tidig morgon och levererar fisk till en fiskbil, så vitt jag förstår sker detta hela tiden.

IMG_1480

Det är gott om ruiner i Grekland, dock har de lyssnat på mig i detta fall och flyttade tillbaka en del av de stenar som fallit ned, dvs att man därför kunde förstå hur det varit. Men som vanligt så finns inget underhåll, gräs och träd växer upp och gömmer det som vi vill uppleva.

IMG_1481

Anne är bergsbestigare, bland ruinerna någonstans i Grekland