Irma

Vi fick kontakt med ”Sans Peur” med Grete och Fred ombord, vi hade träffats tidigare i Medelhavet, de valde att något senare än ARC:en, gå över Atlanten. Vi bestämde oss för att träffas och mötas på halva vägen här i Karibien, vi gick tillbaka dvs söderut c:a 100 distans i motvind, medan de gick c:a 200 distans i medvind, norrut. Mötesplatsen blev Antigua, en trevlig metropol. Nu har vi varit tillsammans en vecka och just nu är vi på ”St. Martin” som är en av de öarna som fick mest stryk av ”Irma”. Det är en kuslig upplevelse att vara här. Det är så stort att jag skäms att gå på deras gator och fotografera deras misär, därför inga kort. Nästan alla hus är utan tak, många av de mindre husen har ramlat ihop till en liten brädhög, gatustolpar, väglampor ligger utefter marken eller pekar snett. På marinan ligger 100-talet båtar i en stor hög och i vattnet (hamnen) ligger det c:a 25 stora motorbåtar och segelbåtar totalhavererade mer eller mindre helsjunkna. Deras idrottsplats har helt rasat ihop läktare och tak ligger slängda omkring. Det har gått c:a sex månader sedan Irma slog till och det verkar som återuppbyggnaden knappt har startat. Jag pratade med en järnhandlare, han bodde på sitt kontor, hans hus var helt massakrerat. Det är tufft för befolkningen.

Jag har sedan c:a två månader tillbaka kämpat i stort sett varje dag med att få min nya autopilot att fungera. Jag har tagit hjälp av experter hemma i Sverige, men ack ingenting fungerar. Så här yttrar sig problemet:
1. Jag aktiverar autopiloten med en knapptryckning (allt är väl så här långt).
2. Autopiloten börjar arbeta, dvs den fungerar som den ska.
3. Några minuter (20 minuter) senare så stänger den av och skickar upp en fel-skylt som talar om att kontakten mellan kompassen och själva elektroniken är bruten.
4. Därefter stängs den av.

När jag på nytt aktiverar autopiloten så stängs den av på samma sätt som ovan direkt efter kanske 1 minut och så fortsätter det. Detta har lett till att jag gång på gång rivit upp allt som jag monterat, massor av kablage, som en gång var snyggt och effektiv monterat, numer ligger allt i en enda röra. Autopiloten består av: en kompass, en datorenhet (elektroniken), en styrenhet och slutligen en drivenhet. Att inte ha en autopilot är en säkerhetsrisk, att ex när det blåser och seglen ska ner (beslås) och vi är två personer ombord, då måste en styra båten, en biträda vid nedtagningen av seglen och den tredje måste aktivt ta emot seglen. Dvs autopiloten är mycket viktig. I går då skruvade jag loss alla kablar, satte dit dem på nytt exakt enligt den ritning som visar hur det ska vara. Jag har lött en kabel istället för att pressa dem samman med tång. Eftersom motorn fortfarande är i konvalescens och verkar krya på sig så ägnas all energi åt autopiloten, om den nu helt plötsligt skulle börja fungera, ja då kan jag börja ägna mig åt själva resan dvs uppleva de olika ställen vi besöker. Tekniska problem har hittills tagit alltför mycket uppmärksamhet. I går den 30 mars då (tror jag) att autopiloten började fungera, återkommer i ärendet. Ett nytt problem har just dykt upp, AIS:en tar bara emot men sänder inte, dvs jag ser alla båtar på min plotter medan de andra båtarna inte ser mig. Inte bra!

En iakttagelse, jag kan inte förstå och som uppenbarar sig lika tydligt här i dag som tidigare år i annat hav, är; finns det två båtar inom synavstånd på havet så alltför ofta föreligger kollisionskurs. Jag tänker så här, finns det två båtar inom synavstånd på havet så bör det vara en försvinnande liten risk att fartygen ska hamna på kollisionskurs, havet är ju så stort. Men så är det inte, oavsett om jag seglar i Östersjön, Nordsjön, Atlanten, Medelhavet eller på annan plats, är min erfarenhet att det alltför ofta föreligger risk för kollision. Jag har inte gjort någon mätning, men en grov uppskattning kan vara att varannan eller var tredje gång jag ser ex ett handelsfartyg, vid horisonten, så uppstår kollisionsrisk. Att det inte uppstår en kollision beror i mitt fall oftast på att handelsfartyget tidigt justerar sin kurs några grader i syfte att minska risken för kollision. Varför blir det på detta sättet, hur kan det komma sig? Det är lätt att tänka sig att farleder alltid går i viss riktning och jag som seglare ofta seglar i annan riktning, men så är det inte. Jag rör mig oftast i farledernas riktning ex mellan öar här i Karibien. Om någon har förslag till varför det blir så, skicka en kommentar.

Nu ska jag gnälla igen, lyssnade som brukligt på ”God morgon världen” i P1 söndags och på nytt släpper de fram Göran Rosenberg som fortsätter med sin självgoda röst att predika ofarliga uppfattningar. Som ni vet så tycker jag att han ägnar sig åt att slå in redan öppna dörrar, lägga ut texten som är rödfärgad, är fet, är understruken och dessutom kursiv inom områden som det inte finns några motsatta åsikter inom tyckarsverige. Det är fegt och tröttande, anser jag. I söndags orerade han kring hur synd det var om Benny Fredriksson som hade blivit så hårt (orättvist) kritiserad, det är enkelt och ofarligt att påstå nu när vi vet det tragiska slutet. Hans åsikt hade varit värt något om han vågat offentligt gå emot kritikerna innan det tragiska skedde, men ack nej. Då finns det ju risk att själv få kritik.

Mer gnäll, härförleden lyssnade jag på en pastor, från Göteborg, som hade fått förmånen att vara ”vinterpratare”. Han pratade i c:a en timma utan att egentligen säga något. Han hade en len och inställsam röst, en sådan som man vill att den person som ska trösta en den dagen då man är rädd för döden ska komma hämta en, ska ha. Pastorn gjorde allt för att framstå som just predikanten som ser, upplever och kan tyda de stora sanningarna. Det skulle förmodligen ha passat bra in i bilden om jag och andra lyssnare satt lyssnande med det där lite skenheliga leendet påsatt, det skulle vara som att alla gardesvakter hade ständig rast och allt släpptes in i det allra heligaste utan minsta granskning. Mina gardesvakter hade nyss vaknat, de fällde ned hillebarderna och kallade på min uppmärksamhet. -Här kommer en massa ord vad vill du vi ska göra med det, var deras första reaktion. För ordningens skull informerar jag att jag har två gardesvakter som är allmänt kritiska till allt jag gör men än mer kritiska till vad jag släpper in än vad jag trycker ut. Den ena sitter på min vänstra axel och den andra på min högra. De var bägge mycket kritiska till att jag överhuvudtaget ägnade tid att lyssna på detta Vinterprogram.

På tal om kyrkan, jag gick ur, dvs sa upp mitt medlemskap i Svenska kyrkan några dagar efter första advent 1995. Orsaken var att jag och min hustru hade besökt en kvällsmässa i den lokala kyrkan på Västkusten när vi bodde där. Det var krig här hos oss i Europa, på Balkan, barn och vuxna kunde vi läsa dagligen om i tidningarna, slaktades som djur. Under mässan läste prästen innantill ur gamla testamentet, inte ett ord om vad som hände i vår närhet. Jag blev djupt upprörd och bad att få tala med prästen, vilket också skedde. Den feedback han fick på sin predikan var inte den han hade önskat sig. Jag trodde att de religiösa samfunden i dag tog ställning i aktuella händelser och politiska frågor utifrån sin religiösa utgångspunkt och var en spelare bland andra, men tydligen inte. De verkar fortfarande tro att de har en egen himmel. Slutgnällt för i dag.

IMG_1469

Sann Peur

IMG_1461

Våra vänner Grete o Fred

P1010969

Vi träffar dem

P1010987

Anne glad och hungrig

P1030041

Starten på Las Palmas

P1040064

Det gamla slitsamma paret

Nu börjar det likna något

Haa ha, nu har han tröttnat på att skriva, nu slipper jag läsa allt hans gnäll, SKÖNT. Kanske han har ramlat i vattnet, då blir det lugnt för all framtid; du som hoppas på det, du har fel. Jag har bara vilat lite, här kommer ett nytt blogginlägg som berättar lite om hur en dag på jobbet kan se ut.

Äntligen har vi kommit till Karibien, vi har kommit till Antigua, jag menar att nu börjar det likna något. Här är det gott om Mega yachts och fina stränder, samhällena är här och där välordnade, medan en del påminner om låginkomstområden i Sydamerika (mindre välordnat), det är helt enkelt annorlunda och mysigt på ett speciellt sätt. Särskilt fint är det i English Harbour det är en bukt som är omgiven (delvis) av ett gammalt engelskt fort. I dag inrymmer fortets olika byggnader restauranger och barer mjukt renoverade, mycket charmigt. Påminner en del om Skeppsholmen i Stockholm. Kajerna är jättefina och de är fyllda med fina båtar (dock inte Engla, hon ligger på svaj), you can´t winn them all!

I söndags kom min förstfödda dotter Anna med sina två barn Kalle (19) och Johanna (17). I dag tisdag fyller Kalle nitton år och som present från Anne o mig har Kalle fått två dyk, just nu är de ute och dyker tillsammans med ett dykeriföretag. Det är jättekul att ha dem ombord, det var länge sedan vi skrattat så mycket som vi gör nu. På söndagskvällen åkte vi taxi till ett annat gammalt fort där man hade grillfest (Shirley Height), jättemycket folk, festligt och fullsatt. Från höjden (toppen på berget) hade man en fantastisk utsikt över Fahlmount Harbour och English Harbour, jättefint. Under veckan som de besökte oss hann vi med att besöka olika öar och hamnar, en fantastisk vecka med mina fantastiska barn. Tack för veckan: Anna, Kalle och Johanna!!

Men jag måste ändå förundras över grillfesten som vi var på. Det var på detta sättet på denna grillfest såsom det varit på andra liknande ”fester” som vi varit på, musiken är alldeles för hög och för ett sådant oväsen (hög volym) att det inte går att prata med varandra. Vad ska man då göra när man sitter till bords och äter? Ska man sitta och tugga och titta rakt fram utan att ha kontakt med sina vänner som omger en, eller vad då? Dock blev det som vanligt, till slut gav jag/vi upp – det går inte att vara kvar här, man hör knappt vad man tänker, var den gemensamma uppfattningen. Så vi var bland de första gästerna som lämnade tillställningen. Är vi tråkiga? Ja det är vi troligen, men berätta för mig, om man roas av att det är ett jäkla liv från en orkester, vad ska man göra då? Stå och titta eller singeldansa eller? För stå och prata eller på annat sätt kommunicera med andra människor är uteslutet. Men säger vän av ordning man kan kommunicera på fler sätt än att bara prata, exempelvis teckenspråk… Nåja, jag har inte sett någon som står med blicken upp mot en scen som använder teckenspråk. Är detta en åldersfråga, kan man undra. En annan iakttagelse, det verkar vara så att ju högre de spelar ju fler i publiken ger dem uppmärksamhet, dvs står nedanför scenen och stirrar på orkestern. Ja så kanske det blir pga att det inte finns annat att göra. En tanke till, kanske alla står och väntar på att de äntligen ska sluta spela, kan det vara så?

I lördags tappade jag ut allt vatten ur motorns kylsystem och fyllde på med ”Coolingwater”, en slags glykol som förhindrar rost samt leder värme bättre än vatten. Jag har nu gjort allt som jag kan göra, inklusive tagit hjälp av andra utan att saken kommit i ett bättre läge. En viss trötthet har infunnits sig. Därför har Anne och jag har nu bestämt att motorn är färdigbehandlad och ska nu genomgå ett rehabiliteringsprogram under kommande konvalescent och som steg ett ha gång-träning med motorvarvtalet 1 200 varv/minut. Vi börjar alltså lite försiktigt. Därefter blir det provtagning och ny ordination.

Vi har haft problem med att Engla växer igen under vattenlinjen, dvs det växer sjöväxter av olika slag samt att snäckor fäster på botten. När jag dyker och kontrollerar så ser det ut som en kolonilott det växer i sköna gröna färger och djupt under. Detta gör att båten framfart hindras betydligt, jämfört med att ha ett helt rent skrov. Av den anledningen bestämde vi oss för att ta upp båten, frågan var bara var och när och till vilket pris. I Spanien kostade upptagning och iläggning 6 000 kr+ hyra för vagga + dygnshyra på land + avspolning + hotellrum för Anne o mig m m. Tillsammans blir det en del pengar. Vi hittade till slut ett litet varv på ön S:t Kitts som vi kontaktade, det var ett bra val, allt fungerade perfekt, vi fick sova i båten på land och de gjorde allt jag bad om till bra priser. Så, nu är Engla hal som en ål, nu glider hon fint i vattnet.

Nu i dag den 15 mars fortsatte vi resan norrut, just nu (klockan 18.15 lokal tid) är vi vid vårt etappmål och ligger på boj utanför en liten ö ”Saba” samtidigt som solen går ned över havet. I morgon ska vi gå till den tidigare enda svenska kolonien S:t Barthelemy, med huvudstaden Gustavia, det ska bli kul. Enligt uppgift: fick vi ön av Frankrike år 1718 som tack för stödjande insatser under napoleonkrigen, fick jag lära mig i skolan. Insatsen skulle ha varit att två kompanier fotsoldater ingick i Napoleons armé. Medan det här på plats anges att det handlade om skattefrihet för Frankrike att handla med staden Göteborg. Detta blev, oavsett orsak till gåvan, en lukrativ verksamhet för Sverige. Huvudstaden Gustavia anlades och det öppnades flera nya handelsförbindelser, om jag minns rätt handlade det även om slavtransporter till Europa. Dock tröttnade Sverige på verksamheten så, 1877 såldes kolonien tillbaka till Frankrike för 80 000 franc. Det är en ovanligt fin ö, med flera kul sevärdheter, allt ifrån svenska gatunamn till de gamla forten och alla nya fina affärer. Synd att vi sålde den, tycker jag. Enligt uppgift ingick 400 ”lokals” i uppgörelsen, men var är de nu? Frågar jag mig, jag möter bara vita människor på gatorna här i Gustavia, medan det är motsatt på andra öar runt omkring.

I dag den 18 mars är det dagen efter Annes födelsedag som jag även detta år glömde bort… Jag har bara autopiloten att skylla på, nu när motorn är i konvalescent så har autopiloten tagit över all min tankeverksamhet, jag får den inte att fungera och jag tänker på detta problem all vaken tid. Nu ska vi ta jollen in till Gustavia och ha en promenaddag, återkommer senare. Nu är det senare, vi är tillbaka ombord efter det att ha besökt resterna efter de två forten Fort Oskar och Fort Carl. Ön är verkligen fin förmodligen är den lite exklusiv.

På måndag (i morgon) ska jag prata med Göteborg angående min nya autopilot, jag hoppas att allt ordnar sig, det är hopplöst att vara utan.

Här kommer några bilder

IMG_1814

Protestantiska kyrkan S:t Barth

IMG_1811

Undrar hur de uttalar detta

IMG_1810

Här är det översatt

IMG_1808

Huvudgatan i S:t Barth

IMG_1807

Än flammar den mot himlen

IMG_1805

Anne på shoppinghumör

IMG_1803

Huvudgatan på nytt

IMG_1802

Och igen

IMG_1796

Min dotter Anna och Johanna, Kalle lite skymd

IMG_1791

Kalle provar att snorkla

IMG_1793

Hela (3/4) familjen Sandahl badar

IMG_1785

Utsikt över English Harbour

IMG_1784

Grillparty