Norfolk

Halloween
Vad är Halloween för något, vad är det man firar, undrar jag. När jag första gången hörde talas om och konfronterades med Halloweenfirandet i USA och samtidigt såg tendenser till att det även var på väg att breda ut sig i Sverige, så trodde jag att det var deras motsvarighet till vår ”Alla helgons dag”. Min första kontakt var att det kom småbarn och knackade på vårt hus, de var utklädda och sminkade i syfte att se elaka ut, de sa –bus eller godis… Så småningom förstod jag vad de menade, först stirrade jag nog lite hjälplöst på dem och de lika hjälplöst tillbaka. Vi har ju en liknande tradition, den att barnen klär ut sig till påskkäringar och delar ut positiva kort/bilder eller andra alster som de tillverkat själva, önskar glad påsk och får ett penningbidrag eller godis som tack.

Så vitt jag vet så handlar Alla helgons dag om att vi levande visar respekt/intresse, för våra avlidna släktingar och vänner. Där jag bor (Stockholm) så besöker man deras gravplatser, sätter ut blommor, eller typ granrisdekorationer men framförallt tänder man ett gravljus. Det är en liknande ceremoni som när jag besöker en kyrka, jag köper alltid ett ljus som jag tänder och det får mig att tänka på min barndom och vilka därifrån som jag saknar och som inte finns längre. Anne (min hustru) och jag har i alla år då vi inte varit bortresta, besökt min mormors (Engla) grav på Solna kyrkogård. Det är en speciell stämning att promenera in på kyrkogården en sen kväll i månadsskiftet oktober-november, passera Solna kyrka från 1100- talet, se alla gravar som är upplysta i höstmörkret av sina gravljus. Jag är uppvuxen hos min mormor Engla i Hagalund. Namnet Engla har därför varit viktigt för mig och av den anledningen heter även vår båt Engla.

Nåja, tillbaka till mitt undrande rörande Halloween firandet. Nu denna helg 20-21/10 verkar vara Halloween helgen. Det är inte klokt vad enskilda och företag kostar på sig. Vi har sett stora hus (villor) som är totalt utsmyckade med ruskigheter ex ett hus hade en c:a två – tre meter stor spindel klättrandes utefter husväggen, resten av huset var insnärjt i ett jättelikt spindelnät. Spindeln var på väg mot ett fönster som stod på glänt… Alla, nästan alla hus har påkostad utstyrsel, alla affärer har smyckat ut sina skyltfönster och uteplatserna på trottoaren, de är fulla av hemska häxor, döskallar och benrangel. Varför? Finns det någon religiös bakgrund, eller är det Walt Disney som ligger bakom? Jag kunde givetvis googla ämnet och få mina svar, men jag tycker att så stora händelser som ex jul, påsk, midsommar, Alla helgons dag och nu Halloween ska man naturligt kunna begripa varför de finns till. Hur kan de annars ha ett berättigande om det inte är enkelt och självklart att förstå varför man firar något. Amerikanarna verkar gilla traditioner, under hela den tid vi varit här har vi besökt specialaffärer som bara säljer julprydnader året runt, likaså i vanliga matvarubutiker har man kunnat köpa hur mycket olika julprydnader som helst, när som helst. Det finns ex färdigklädda julgranar som man får förpackad i färdigt skick. Det är bara att lossa snöret och Simsala Bim så är julen på plats. Vi har inte köpt någon, om nu någon trodde det.

I natt har det varit lite annorlunda, vi har ankrat i Fishing Bay, ett trevligt ställe alldeles bredvid Deltaville Marina som oxå är trevligt. Det har blåst så in i norden, vi hade 17 meter i byarna och vi ligger på svaj med fem meters djup och 35 meter kätting ute. Det har inte gått att sova, jag har bara väntat på att ankaret ska släppa och att vi då måste ta upp ankaret och bege oss ut på öppet vatten, mitt i natten. Men ankaret sitter fast, ännu så länge… I går kväll när det började blåsa då kom en kanadensare och lade sig alldeles för nära oss, perkele. Jag brukar i vanliga fall skrika åt dem och be dem flytta sig, men inte denna gång. Anne skäms varje gång jag tutar och skriker på andra båtar, jag tänkte bespara henne att må dåligt denna gång varför jag avstod. Men givetvis ångrar jag mig, hade jag sagt till att de låg för nära hade jag sluppit att vakta hela natten såsom jag gjort. Det som skulle kunna hända är det att vårt ankare draggar och vi driver in i deras båt, den ligger nu när kättingarna är spända c:a 20-25 meter bakom oss. Klockan är nu 10.24 lördagsmorgon (21/10). Klockan 12.30 ska vinden minska, puu vad tiden går sakta i bland.

I går var vi på Deltaville Maritima museum ”Art and seafood festival”. Det var trevligt, vi åt gott och gick runt och tittade på allehanda hemslöjds-artiklar och hur de bygger nya träbåtar enligt gamla ritningar. Det är konstigt tycker jag att allt företagande och allt man ser här efter USA ostkust verkar handla om båtar. Försörjer sig alla dessa människor på varandras båtinnehav? Det verkar i alla fall så. Mitt bidrag föder nog inte så många och så många andra båtturister är det inte heller här.

Den 22/10 kom vi till Norfolk Amerikas största Navy varv. Det är jättestort och när vi passerar igenom varvsområdet för att komma till stadskärnan, passerar vi c:a 40 st Navy-fartyg inklusive tre stycken hangarfartyg, imponerande. Nu (26/10) ska vi äta gott och sova gott, det ska nämligen blåsa hårt i kväll och i natt, varför vi valt att ligga i hamn.

Bifogar senaste slangordlistan, fet text är ny text.

Slang i detta fall, unika ord som inte annars (det händer) förekommer i annan betydelse.Dock kan ett ord ha flera betydelser och/ eller såväl vara ett substantiv som ett verb.

Slangordlista

Slangord Insatt i en betydelse Fritt översatt
Axa Jag axade i en kurva Jag accelererade i en kurva
Ball Är du ball nu? Är du tuff nu?
Barre En fin barre Ett fint hus
Bast Jag är tre bast Jag är tre år
Batting Det är en riktig batting Det är en riktigt bråkig unge
Bella Vad bellar det? Vad kostar det
Blecka Jag har fått en blecka Jag har fått ett blåmärke
Blåtira Har du en blåtira? Har du ett blått öga (efter att ha fått ett slag)
Brallar Det brallar i Vinden ökar
Brallor Har du nya brallor? Har du nya byxor?
Brillor Jag har nya brillor Jag har nya glasögon
Byling Där står en byling Där står en polis
Doja Nya dojor Nya skor
Dora Panga en dora. Ha sönder en fönsterruta (med flit)
Flax Jag har flax Jag har tur
Flukta Flukta på den där Titta på den där
Glo Vad glor du på? Vad tittar du på?
Haja Hajar du? Förstår du?
Hoj Jag har köpt en hoj Jag har köpt en motorcykel
Hoja Ska vi hoja dit? Ska vi cykla dit?
Hyla Ska jag hyla dig? Ska jag lägga filten över dig
Jumpa Jumpa på isflak Hoppa mellan isflak
Karda Här har du kardan Här har du min hand.
Kepa Här är min kepa Här är min huvudbonad (keps)
Knarr Jag har en knarr Jag har en cykel
Knarra Ska vi knarra? Ska vi cykla?
Knata Knata på då? Spring på då
Knega Jag ska knega Jag ska arbeta
Knoppar Knoppar du? Sover du?
Kolla Kolla där/kolla listan Titta där/kontrollera listan
Krallig Det är en krallig typ Det är en muskulös typ
Krubb Har du krubbat? Har du ätit?
Kugga Jag kuggades i latin Jag klarade ej tentan i latin
Laja Vill du laja med mig? Vill du leka med mig?
Lira Ska vi lira? Ska vi spela?
Majen Vi har en ny maje Vi har fått en ny magister
Malla Malla dig inte Gör dig inte till.
Mula Han har mulat Han har dött
Mula Mula honom! Tryck snö i hans ansikte
Naif Jag har en naif Jag har en kniv
Nalla Jag nallade den Jag stal den
Näbben Min näbb är fin Min näsa är fin
Pajad Min bil pajade Min bil gick sönder
Palla Palla äpplen Stjäla äpplen i andras trädgårdar
Pallet Jag har ont i pallet Jag har ont i huvudet
Pjuck Nya pjuck Nya skor
Plugg Köp plugg oxå Köp potatis oxå
Plugga Jag ska plugga Jag ska göra läxorna/börja på skola i höst
Plugget Jag ska till plugget Jag ska till skolan
Plurra Jag plurrade Jag ramlade i vattnet (oavsiktligt)
Plurret Plurret Vattnet
Pröjsa Har du pröjsat? Har du betalt?
Rulle Vilken rulle du hade Vilken fart du hade
Sigg Har du en sigg? Har du en cigarett?
Sjåla Har du sjålat den där? Har du stulit den där?
Skolka Har skolkat från lektionen Har olovligen uteblivit från lektionen
Slaf Jag har en slaf Jag har en säng
Slafa Jag slafar Jag sover
Slagga Jag slaggar Jag sover
Smöra Han smörar för läraren Han gör sig till för läraren
Snut Där står en snut Där står en polis
Spänn Har du två spänn? Har du två kronor?
Stimmigt Det är en stimmig klass Det är en högljudd och rörig klass
Sukta Jag suktar efter godis Jag längtar efter godis
Svulla Jag ska hem och svulla Jag ska hem och äta
Tjacka Jag ska tjacka Jag ska köpa
Tjalla Man ska inte tjalla Man ska inte skvallra
Tåbira Det luktar tåbira Det luktar fotsvett
Tåfjutt Skjut en tåfjutt Skjut ett skott med rak fot (boll mot tårna)
Vajert Vajert! Jättebra/kul jättebra
Åma Åma dig inte Gör dig inte till, det gör inget ont!

Bilder från Norfolk

IMG_1967

Två av tre Hangarfartyg

IMG_1965

En av flera hoper med högsjöjagare och kryssare

 

 

 

 

Nu närmar sig Michael (en Hurricane) med vindar på 85 knop… Den beräknas snudda vid oss när den vänder en bit in i landet för att på nytt söka sig ut på havet. Vi är i södra delen av den stora bukten Chesapeake Bay. Därför ska vi fly norrut, ännu längre in i bukten i hopp om att ha ett säkerhetsavstånd till Michael. Vi har även bokat hamnplats i en marina, vilket vi i tror är säkrare än att ligga för ankar i en vik. De har prognostiserat vilken väg den ska ta, men hur säkert är det?

I dag (9/10) har vi ägnat oss åt vår förbaskade varmvattensberedare, den har vi tidigare gett kärlek i överflöd, c:a tre hela dagar har vi skruvat på denna klumpiga ohanterliga vattenburk. När vi var klara trodde vi att allt var fixat, men ack nej det droppade både här och där. Men nu har vi kanske lyckats, för just nu läcker den inte.

Vi ligger en bit in i en av alla dessa långa havs-tarmar som likt stora sprickor i jordskorpan utvecklas in mot land. Bredvid oss ligger en amerikansk båt, de ska komma över till oss i eftermiddag på en drink. De heter Kim och Charles, de är 52 år och kommer från Iowa en bit in i landet. De har sålt allt gjort en kravspecifikation på vad som skulle finnas på båten och de valde tillslut en Amel, en nästan ny, jättefin båt blev det. Nu har de varit hos oss, vi hade en trevlig kväll tillsammans och vi hoppas att kunna ses på nytt i Karibien.

Nu är vi Baltimore, en fin stad som är belägen nästan längst upp i Chesapeake Bay och vi är längst in i bukten, vi ligger såsom vi tidigare gjort i ex G-dansk dvs i en marina mitt i staden, så långt allt bra. Sen är det som vanligt det här med att inte ha lokalsinne när vi kommer till nya platser (gäller även kända platser, tyvärr). Att jag överhuvudet taget kommer på idén att gå själv (utan Anne) i ny stadsmiljö och utföra enklare ärenden visar bara på min oförmåga att inse en del av alla mina brister. Naturligtvis går jag vilse, denna gång som så ofta förr vimsar jag till det och snart stannar alla på trottoaren och försöker förbarma sig över min situation, trist, men jag tycker att det händer mindre ofta nu, kanske det beror på att jag inledningsvis på min promenad, letar upp solen på himlen och fastställer vilken vinkel mot min kropp den ska ha när jag går tillbaka. Det är det bästa jag kommit på. –Börja inte nu igensäger han på min högra axel, det är tröttande att höra dig, det är bara prat, du lär aldrig något. Han fortsätter, tänk exempelvis på händelsen på bogserbåten, hur kan man bara ställa till med något sådant? –Ja, men då var det dimma så jag kunde inte se solen…försöker jag säga. – Jag tycker du gjorde rätt, du kan väl inte rå för att de blev förvånade när du rycker upp ”dörren” mitt ute på havet,tröstar han på min vänstra axel. Han på höger axel säger mycket förmanande –Det är väl förståeligt att de blev förskräckta om någon rycker upp deras dörr mitt ute på havet och kommer in och frågan efter vägen till bron. –Jamen, de var de enda jag kunde fråga om vägen, det var ju dimma och det hade börjat bli blött i jollen och jag ville hem.Han stackaren som i ren förskräckelse tappade fläskkotletten, bad du honom om ursäkt någon gång?

Nåja, så här var det, jag skulle trots dimma ta jollen igenom en tre-vattenvägskorsning för att komma till en båt shop, jag svängde fel i dimman och gick i stället ut mot havet. Det enda jag kunde se var en bogserbåt som jag körde ikapp. Jag lade till vid sidan på bogserbåten, klev ombord och frågade efter vägen. Så enkelt var det med det. Han på min högra axel –Gör inte om det, du skämmer ut dig.

Snart ska jag ut och åka jolle igen, vi ska iland (S.t Michaels) och besöka den lilla vattennära staden, men denna gång är Anne med, så det går säkert bra.

IMG_1949

Vår marina i Baltimore

IMG_1951

Baltimore skyline

IMG_1954

Denna maskin tuggar i Baltimore-bornas rester sedan fredagsfikat

IMG_1952

Anne på vift

 

 

Åter i USA

Ha!!.

Nu lurade jag er ordentligt, eller hur? Ni trodde att eftersom bloggen legat nere ganska länge att nu var det slut med den stockkonservativa överåriga gubbens tramsiga texter. Nu skulle man slippa bli lättirriterad och fresta på sin omgivning p g a att man nyligen ”tvingats” läsa gubbens blogg. För det går ju inte att bara låta den vara oläst. Men å andra sidan kan det ju vara så att någon ensam person i förskingringens dimma har funnit tröst i gubbens skrivande och kunna minska på dosen psykofarmaka, alltid något gott, tänker jag. Nåja, det är första gången jag benämner mig själv som gubbe, egentligen känner jag mig somensådär 27 år, dock ska jag väl i ärlighetens namn säga att jag inte har samma ork längre nu som då. Så, lite gubbe kanske jag är ändå. För att inte tala om de visuella förändringarna som min kropp visar upp. Allting verkar söka sig mot markytan, ansiktet blir längre, magen hänger ned som stort hudveck ovanför byxlinningen, jag har fått bröst som hänger som tomma påsar, benen blir smalare och smalare, huden mer och mer fylld med leverfläckar och förstorade porer, håret är tunt och det är långt mellan stråna, öronen har tappat delar av sin funktion (att höra med) att fästa glasögonen i fungerar dock fortfarande. Men än så hänger gubben med…

Det har varit en fantastisk tid här hemma (i Sverige). Vi har varit bjudna på två fantastiska luncher: Hos Wiboms på Hufudsta gård och hemma hos min barndomskamrat Tommy Dixner i Barkarby, vi har varit på övernattning en vecka i Finland (Annes föräldrar) och två nätter på Ljusterö, hos våra vänner på Lidingö Ann o Lennart Olson. Vi har varit på elva middagar hos våra barn samt vänner förutom dessa tillställningar har vi besökt våra läkare, gjort en del undersökningar, lämnat och hämtat diverse trasiga båttekniska prylar, arbetat två och en halv dag (Härryda kommun och Stockholm stad) m m m m. Det har varit en fantastisk roligt och intressant tid, enda smolket i bägaren är att mitt parti (M) på Lidingö gjorde ett katastrofval, vi tappade fem mandat, inte roligt.

Nu är vi tillbaka i USA (Chesapeake Bay) strax söder om Washington DC, marinan heter Deltaville Marina och det är frun i huset som äger marinan, medan hennes make äger varvet Deltaville Boatyard som ligger vägg i vägg. Det låter som en händig ekonomisk fördelning med stora möjligheter att balansera ekonomin, kan jag tycka. De sköter dock anläggningarna på ett föredömligt sätt allt är nytt och mycket välhållet. Under tiden vi varit här har vi arbetat med att åtgärda alla tekniska system vi har ombord, ex hade vi med oss en del tillskott från Sverige ex: Ny autopilot (Reactor 40, Garmins nya autopilot), ny radio en Kenwood med ”slav” i cockpit, nya VHF Commander mic (när vi kopplat den, i Sverige reparerade Commandermicen, då gick huvudenheten söder…), huvudenheter en ICOM har vi därför sänt per post till Washington DC för reparation. Förutom dessa tekniska reinstallationer har vi i två dagar arbetat med att få varmvattenberedaren att sluta läcka vatten, likaså har jag/vi arbetat med underredet dvs tagit bort snäckor och målat på ny giftfärg m m. Likaså har vi transporterat vårt sista segel över till USA, det vägde 39 kg och det var för mycket för British Airways, max 23 kg. Så vi sprättade isär seglet i två halvor och hade dessa som bagage och det kostade oss inget extra (ett bagage/person ingår i flygbiljetten), väl här i Deltaville sydde den lokala sailmakaren ihop det på nytt till ett stycke, bra va? Det kostade oss 390 dollar att få seglet från Stockholm till uppsatt på Engla, ett bra pris för ett bra segel.

Apropå det här med att visa ilska (jag har tagit upp ämnet tidigare i mina blogginlägg). Jag var oense med varvet om kostnaderna för att bli upptagen på land, jag tyckte att de betett sig ojust. Marinans försäkringsvillkor uttrycker att vid händelse av att en namngiven orkan träffar marinan då får inga båtar vara fastsatta i flytpontonerna. När Florence var på väg hit (hon svängde sedan söderut och missade marinan Puu) så tog man upp alla båtar på land (man var alltså tvungen att göra detta) utan att meddela oss, de sände bara en räkning på 880 dollar, var så god att sköjl… Nu hade jag två val, antingen betalade jag och var tacksam att de tagit upp min båt dvs skyddat den från ev skador, eller också anser jag att eftersom de inte meddelat något att de får stå kostnaderna själva. Jag valde det senare och träffade Marinans ägare, dockmastern, kontorspersonalen samt slutligen varvsägaren. Alla fick veta att jag tycker att de handlat fel och att de själva får stå alla kostnaderna. Efter några dagar kom varvsägaren och ville göra upp, han sänkte då priset till 500 dollar, jag sa ok. Likaså när vi väl kommit åter till marinan (dvs i vattnet) då skulle de ha 65 dollar per natt, jag klagade och de sänkte priset till 25 dollar/natt. Så, min lärdom är att man ska visa aggressivitet dvs missnöje marina- och varvsägare vill inte ha missnöjda kunder som talar illa om dem (tror jag).

Likaså ytterligare en händelse, min VHF fungerade inte när jag provade den med den i Värmland lagade Commander Mic:en, jag letade upp en ICOM verkstad och ringde dem och senare sände radion till dem för reparation. Efter två dagar ringde jag på nytt och då uppgav de att det inte var några fel på apparaten och att den låg färdig för återsändning till mig. Jag var envis och bad dem kolla på nytt, vilket ledde fram till att de hittade ett fel. Hade jag inte varit så påstridig så hade jag fått tillbaka den trasig och 68 dollar fattigare.

 

Min erfarenhet är alltså att inte släppa taget är ett vinnande koncept.

Nu har vi sjösatt, vilket innebär att vi kan leva som vanligt på båten. Exempelvis att inte som vanligt behöva trängas bland andra båtägare (amerikaner) runt en av de två grillarna och därefter äta tillsammans och i samtalet inte fullt ut förstå den släpiga dialekten som de flesta här har. Jag tycker att språket fungerar tillräckligt bra för min del (Anne är lite duktigare), men inte när det gäller fackuttryck, då är det kört och fackuttryck det finns det gott om i långseglarvärlden. Nog om detta. I dag (4/10) utförde Anne o jag det sista objektet på vår attgöralista, det var att smörja en av våra elva vinschar, nu är det gjort. Nu väntar vi bara på VHF:n som ska komma tillbaka från Washington i morgon för att monteras på plats.

Men vi har ofta tankarna på vårt nästa liv, kanske det sista, dvs tillbaka på Lidingö. Jag tror att det är som när barnen ex besöker sina mor/farföräldrar, där får man göra allt som man inte får göra hemma, så har det varit när vi varit hemma nu en månad, helt friktionsfritt liv. Detta leder till att jag/vi tror att så ska det vara jämt, men samtidigt vet vi innerst inne att så blir det inte. Men ändå, tänk om det kunde vara så.

Nu är besättningen klar (snart) för hemresan till Europa, den 14 maj 2019 lämnar vi Antigua i Karibien för att gå mot Azorerna, inför den resan har vi nu färdigställd Engla, igen… I besättningen ingår bl a Bella (20 år) och hennes pappa Brian Bowers, (delar av Oskars värdfamilj) och våra vänner från Missouri. Bella och Brian är inte sjövana men gillar utmaningar, det ska bli jättekul att ha dem med på resan (cirka två veckor).

IMG_1945

MArina kontoret m m

IMG_1946

Deltaville Boat Yards

IMG_1947

Vår grillhörna

IMG_1942

Engla ligger och mallar sig

IMG_1943

Viken på andra sidan