Par-segla

Man brukar kalla Göta Kanal för skilsmässodiket, vad ska man då kalla Atlanten för, ett hav fyllt med konfliktrisker.

Att par-segla under lång tid, som i vårt fall flera år, ställer verkligen stora krav på relationen i vårt fall, man och hustru. Du är ombord på en mycket begränsad yta, man nöter på varandra varje minut och man kan lätt hamna i otrevliga vädersituationer som ställer särskilda krav när man minst anar det. Alla de saker som man retar sig på hos den andre spelas upp framför ens ögon och öron varje dag. Att långsegla som i mitt/vårt fall tillsammans med hustrun är inte lätt för någon av oss, vi måste därför arbeta med oss själva hela tiden.

Du kan inte dra dig undan och vara för dig själv och du kan inte tycka att detta sköter jag själv dvs börja ensamsegla när andan faller på. Du kan inte kliva av och säga nu åker jag åt mig eget håll därför att det är bara vatten omkring båten. Nej vi är två ombord, vi måste vara två ombord för att kunna sköta båten tillräckligt säkert, så är det bara. Båten representerar även ett kapital som man inte bara kan låta förfaras.

Det är lätt att irritera sig på den andre, – Se här nu ligger dina kläder slängda över hela båten igen, kan du aldrig lära dig… Har du verkligen städat toaletten idag… För att inte tala om alla tekniska trassel: När får man varmvatten, jag vill duscha… Måste det vara så jäkla rörigt så fort du ska göra det allra minsta… Hur länge ska vi handspola på toaletten har du tänkt dig då?.. Osv.

På vår båt är alla tänkbara sysslor fördelade mellan oss, det är nästan självklart vem som gör vad, även när nya sysslor dyker upp. Fördelningen är baserat på kön, om jag nu vågar säga det, och har som grund muskelstyrka, talang och kunskap i berörd fråga. Dock finns det massor av saker och ting som bara måste göras och som utan större nackdel kunde göras av oss bägge. Exempelvis ta upp vatten under durken, det händer med viss regelbundenhet att vi går i hög motsjö och då tar hon in vatten, var någonstans vattnet kommer in, blir jag inte klok på. Jag har letat och tätat överallt utan att hitta ingången. Denna uppgift, att få bort vattnet, kan göras av oss bägge men på något konstigt sätt så är det mitt jobb, återigen tar könsrollstänkandet över. Det är tungt och lite bökigt, då ligger det på mig att fixa.

Det gäller på samma sätt åt andra hållet, visst kan jag diska och laga mat (även om min hustru inte tror det), men det blir aldrig av att jag gör det, könsrollerna igen. Men faktum är att min hustru är mycket duktig på att laga mat och hålla iordning på båten och hon vill dessutom att många saker ska vara just på det sättet som hon gör det på, så varför ska hon då lära upp mig, jag kommer aldrig att bli lika duktig som hon på att laga mat exempelvis. Varför ska jag lära henne byta motorolja när jag vet exakt hur det ska göras och gör det gärna. Skulle vi byta dess nämnda områden (laga mat och byta olja), då hade vi gott om konfliktungar ombord. Då skulle vi ständigt klaga på den andres sätt att göra det som de ene kunde och gjorde med lätthet och dessutom vet precis hur det ska göras. Det skulle vara en mardröm, så alla vänsteridéer om jämställdhet ombord i detta fall byta arbetsuppgifter, skulle vara en katastrof för oss. Men det finns inte bara en framsida, jag tänker såväl hur vi hanterar en tilläggning såsom en majoritet av andra båtar hanterar en tilläggning, mannen styr och kvinnan tar emot båten mot land, detta är givetvis ett feltänk, men så gör de flesta och så gör även vi. Konstigt, muskelkraften ska finnas i fören, bakom ratten behövs inga muskler. Här skulle lite vänster inte skada.

Så, vi har ett klassiskt könsrollstänkande ombord men det gör inte att det saknas konflikter, yttre påfrestningar av olika slag som dåligt väder eller tråkiga händelser som att tappa mobilen i havet, leder lätt till hårda ord, och så är vi där igen. Vi har haft många tekniska problem ombord ex har vi under c:a ett år haft jättekrångel med vår nya autopilot. Detta elände har lett till att jag inte under någon resa kunna sitta ombord och se på solnedgången eller liknande utan jag har legat med huvudet inkört i en lucka, trångt och jäkligt, legat och skruvat och ryckt i kablar m m. Att aldrig kunna glädjas åt att en jätteinvestering i båten (40 000 SEK) utan hela tiden hålla på att leta fel, är jobbigt. Att gå upp i vind sätta på autopiloten och gå upp på däck för att justera eller byta segel och upptäcka att autopiloten läggar av och båten svänger livsfarligt, kan göra mig galen. Det är lätt att efter att ha legat och skruvat en dag i hamnen medan andra sitter med knäna i kors och äter glass på staden torg, att bli lite irriterad.

Vi har sagt att vi ska försöka att hantera våra konflikter dvs bearbeta dessa genom att när lugnet lagt sig och kärleken åter börjar spira, sakligt återge vad som hände i konflikten och vad det var som gjorde att det blev en konflikt. Detta innebär att man måste släppa på försvaren och tvingas att se på sig själv utifrån. Det är lättare sagt än gjort, men det är så vi arbetar. Detta arbetssätt har lett till att jag idag gör saker och ting annorlunda än jag gjort tidigare i mitt liv. Genom att jag gör så, undviker vi en och annan konflikt. Det svåra är upprepningarna om en av oss har mycket svårt att ändra på ett litet beteende såsom den andre av oss tycker är hur lätt som helst att ändra på och det lilla beteendet upprepas gång efter gång. Är det lätt för den andre att tycka –vad fasen, lär du dig aldrig…

Det svåra är att ta till sig att det som är lätt för den ene kan vara hart när omöjligt för den andre. Att kunna acceptera och förlika sig med att det är så i praktiken, är det vi har svårast med. Så här kan det låta,

– jag har ju sagt minst tio gånger att du inte kan lägga något tungt uppepå salladen i svalen, varför lyssnar du aldrig?

– Jag har inte lagt något tungt ovanpå salladen, det är den skumpiga sjön som gjort det.

– Pyttsan! Nu får du svart sallad i kväll bara för det.

Och så inleds en tråkig stund som om det vill sig illa slutar med en riktig konflikt. När kärleken återkommit kan vi tillsammans titta på den uppkomna situationen och kan vi i bästa fall konstatera:

  • jag kan ha gjort rätt och det kan ha varit vågorna som gungade till ordningen i svalen
  • och
  • jag kan ha lagt det tunga (en påse potatis) delvis på salladen och jag borde ha kunnat räkna ut att potatispåsen med hela sin tyngd med lätthet kunnat glida ned mot salladen. Jag hade kanske bråttom?

Lärande: se till att det tunga är väl förankrat en bit ifrån ex salladen nästa gång.Ok!! Så ska jag göra, puss.

Men svårare blir det när det handlar om väl invanda mönster ex det svåraste av alla, att undvika att gå i försvar då någon har en synpunkt som har med mig att göra. Jag har för vana att så fort jag känner mig det minsta angripen, att någon har synpunkter på vad jag gjort, sagt eller vilka ansiktsuttryck jag visat upp, så slår jag till direkt – Nej så är det inte… Vad brukar du göra då… Titta på dig själv och inte på mig… Detta att slå tillbaka är jag jättebra på.

Dvs mina gardesvakter fäller ned hillebarderna och släpper inte in något obehagligt i mitt innersta, angrepp möts med direktanfall, kom inte och kritisera…

Fördelen är att man anser sig själv vara ofelbar, en skön känsla, nackdelen är lärandet är noll. Alla konflikter man hamnar i beror ju på andras tillkortakommanden, själv är man ofelbar.

Ett skönt liv kan tyckas men nackdelen är ju att tillslut är alla människor omkring mig är orsaken till att jag överhuvudtaget hamnar i konflikter, så det enda sättet att undvika dessa är att sluta umgås med dem. Men det blir lite ensamt och till slut lite tråkigt. Därför måste jag börja tänka om. Men det är svårt. När någon har en synpunkt på något som har med mig att göra, då ska jag i stället säga,

– Ååå kul att höra, berätta mer… Men det sitter långt inne, jag är inte där riktigt ännu. Slutligen jag jobbar på det, tror jag.

Några bilder från den fantastiska gamla svenskön S:t Barth.

img_2043

Det finns fler Drottninggatan även med olik stavning

img_2047

Anne på svenskbaren

img_2045

En liten gata i centrum

img_2044

Fort Gustav

img_2042

Utsikt från Fort Karl

img_2040

Vad sägs om den lilla ankarviken?

img_2039

Anna (min dotter) vad gillar du denna?

 

Pengar

Jag förvånas över hur olika vi människor hanterar sedlar o mynt, jag kan förstå att olikheten ökar proportionellt med skillnaden i hur mycket pengar man har, men ändå även om man gott om pengar eller inte bör det vara viktigt att sköta sin penninghantering, tycker jag. Om man har lite så blir det inte bättre av att man inte är rädd om sina pengar och har man mycket så kunde man ha mer om man skötte sin penninghantering. Jag är uppfostrad att vara rädd om sedlar och mynt och så långt det går försöka att betala med jämna pengar dvs att ha tillgång  till mynt i syfte att spara sedlarna så länge det går. En annan erfarenhet är att de familjer/personer som jag känt under min uppväxt eller känner i dag och som haft/har riktigt gott ställt, de har alltid varit snålast i min bekantskapskrets. Ex under mitt första äktenskap umgicks vi med en familj som ägde ett fastighetsbolag med ett tjugotal fastigheter i Stockholm innerstad och de hade mycket gott ställt. När vi var där på middag fick vi oftast kokkött och potatis, var det någon gång något mer påkostat så var det inköpt billigt pga att bästföredatum passerats. De kostade aldrig på vare sig själva eller deras vänner något, det var snålt i allt. Skjutsade de oss någon gång, skulle de ha bensinpengar. I min värld ser jag det som att det är deras snålhet som bidragit till deras goda ekonomi. De med god ekonomi jag känner, skulle aldrig ge bort 500 kr, hellre skulle de göra vad som helst för att slippa ge bort sina pengar. Vän av ordning säger givetvis då att -detta är en kulturfråga, i USA finns inte samma välfärd som hemma, har man pengar är man fostrad att dela med sig (välgörenhet). Möjligt säger jag, men kan inte riktigt säga att det är välgörenhet att slarva med sina pengar, jag menar såväl, hur förvara pengar och hantera pengar och hur slösa med pengar.

Min mormor har lärt mig att gå lätt framåtböjd i syfte att hitta andras tappade mynt, så har jag gjort i hela mitt liv och jag har regelbundet plockat upp mynt som jag tillfört min plånbok. Men först har jag gjort såsom min mormor lärde mig, spotta tre gången på myntet därefter stoppa det i fickan, det betyder att myntet ger tur. Det mesta jag hittat på en gång är en 100-lapp i Åkersberga. När jag arbetade på OK bensinstationer under studietiden, så fick jag lära mig att lägga alla sedlar lika med ”gubben” framåt och givetvis i värdeordning. Så gluttar man i min plånbok så ser man att det finns mynt bakom blixtlåset och sedlar i ordning i sedelfacket. Kanske är jag även lite snål oxå, jag växlar inte gärna en sedel.

När vi var i USA så mötte jag ett helt annat synsätt ex vi åkte bil med våra vänner. Heraleen bromsade in bilen när hon såg en kvinna stå och tigga pengar till en välgörande verksamhet, stannade bilen så den stod hindrade för trafiken, sprang över till kvinnan och gav henne 50 dollar. Sprang tillbaka och åkte vidare, det var inget konstigt med det. Ett annat exempel, vi satt på en restaurang och hade ännu inte beställt in mat, då kommer det en troligt pensionerad farbror med en fuktig trasa och torkar vårt bord, han fick 50 dollar för besväret. Snacka om lättförtjänta pengar. En annan gång var vi på en bar och köpte varsin öl, Bryan och jag, det var jag som betalade med jämna pengar, när vi gick smet Bryan tillbaka och lade en sedel på disken. Detta med dricks eller tips som det heter i US har jag också svårt att förstå, men min förståelse har underlättas av att jag förstått arbetsvillkoren för alla som arbetar inom restaurangnäringen, en anställd i en bar tjänade två och en halv dollar/timme, hon levde på ”tipsen”. Men å andra sidan det finns många näringar i USA som är besatta av lågutbildade ex i alla affärer, där kryllar det av anställda, de får ingen tip.

Jag har observerat att hos den vita medelklassen här i USA, vilken jag gissar är den jag möter, på vår resa, så har mynten ingen betydelse. De använder mynt enbart till att ex betala en tvätt i tvättmaskin med, eller köpa en Coca-Cola i en automat, annars utgörs minsta peng av en dollarsedel. Jag har inte sett någon vit använda mynt. Utan de tar upp en näve sedlar ur sin ficka, plånbok eller portmonnä används inte, och rycker loss en näve sedlar motsvarande något mer än vad restaurangnotan anger. De som har lite mer ordning på sina pengar har dessa tillsammans med ett kreditkort i en sedelklämma och med tummen bläddrar de fram rätt valörer och lämnar dessa ex på restaurangbordet och går sin väg. Första gången jag råkade ut för detta blev jag alldeles paff! Min fikakompis på andra sidan bordet slängde upp en näve sedlar på bordet, reste sig och sa, nu går vi. Jag observerade att han lämnat mer än 30 % i dricks. Jag hade tidigare bara sett dylikt beteende på film, jag har ännu inte prövat att göra detsamma.

Jag tycker deras sedlar (US) är svåra att hantera, De är alla lika stora, har samma färger och mönster, det som skiljer är värdet som finns, i och för sig tydligt angivet. Men hemma är vi vana med att en hundralapp är större än en femtiolapp, likaså en tusenlapp, den är som ett litet lakan. Att ha olika storlek och utseende upplever jag underlättar sedelhanteringen. En annan sak är att de inte har angivet på sina mynt, myntets värde. Ex har de Quarter dollar, Dime samt Nickel de har ex inget dollarmynt och på Quarter, Dime och Nickel står inget värde, man ska bara vet att det är en fjärdedels dollar, en tiondels och en tjugondels.

Är detta med användandet av mynt eller inte, månne en klassfråga (har mindre gott om pengar) eftersom jag sett att svarta gärna såsom jag betalar med mynt. En annan sak som jag inte vet om det är en kulturfråga eller klassfråga är hur de svarta kvinnorna låter sina kroppar svälla, det är mycket vanligt att svarta flickor/kvinnor inte bara är feta utan kolossalt feta, de vaggar fram när de går. Om det var en klassfråga skulle det betyda att de pga mindre ekonomi åt mer onyttig mat och motionerade mindre än människor med bättre ekonomi. Om det var en kulturfråga så måste det vara ett annat skönhetsideal som styr tillväxten, man vill alltså bli riktigt fet för då är man mer attraktiv… Kan det stämma?? Jag upplever att de exponerar sin fetma, de klär sig i kläder som smiter åt kroppen på liknande sätt som vatten som sluter sig runt huden. De liknar Michelingubbar. Lika var det i Grekland, med den skillnaden att här är även barnen feta, medan i Grekland kom fett-tillväxten senare runt medelåldern. Här ser man enstaka feta vita kvinnor på samma sätt som vi gör hemma i Sverige, dvs inte allt för ofta.

img_2016

När kar kyrkan förlorat sitt tak och inredning

img_2014

Här var det kaos

img_2022

Synd på en fin båt

img_2023

Flera fina båtar

img_2026

Dessa båtar har fått mycket stryk

img_2017

Bättre tillsyn i hamnen kanske hade hjälpt

 

img_2018

Bättre underarbete, kanske

img_2028

Vår båtgranne

img_2034

Återigen, förakta inte underarbetet