Födelsedagen

Jag vaknade först, låg vaken en stund och kände efter hur en födelsedagsmorgon kan kännas, jag är utvilad och jag fokuserar dvs känner efter, på en del av kroppen i taget. Höger ben svarar –alt bra, vänster… Efter en aroundcheck, får jag besked -alla kroppsdelar verkar må bra, det enda som sticker ut är de myggbett jag fått under natten. Myggorna här är helt annorlunda än hemma. Myggorna här hörs inte, ibland kan man höra ett ilsket surrande när de i hög fart susar förbi örat, oftast hörs de inte alls. När de sticker så känns det inte. Jag har fått lära mig att varför de svenska myggorna sticks dvs att det gör ont när gadden tränger igenom huden, är att då sprutar de in ett medel som förhindrar att blodet koagulerar, dvs torkar. Jag gissar att myggorna här har samma teknik men att deras antikoaguleringsvätska inte upplevs som smärtsam, givetvis är det bättre för myggan, då känner jag inget medan hon kan sitta ex på min rygg och suga blod i lugn och ro. Däremot när myggan är klar, då uppstår smärta/irritation och en tydlig upphöjning uppstår runt själva bettet. De karibiska myggorna är även mindre därmed svårare att se, lite lömska på något sätt.

Nåja, jag låg inte och tänkte på myggorna, utan jag tänkte på att det var min 72:a födelsedag, (9 april) helt plötsligt har jag blivit gammal, tänkte jag. Genomsnittsåldern för män är 81 år, Hmn… då har jag genomsnittligt nio år kvar, undrar hur jag ska disponera dem, det låg jag och funderade på.

Så här funderade jag:
Jag planerar att komma hem i april 2020 dvs om ganska precis ett år och då ska jag sälja båten, och sluta med båtlivet. Jag ska innan dess köpa/beställa en ny bil (en specialbeställd XC 60), det ska bli kul, såsom förr i tiden när jag vart tredje år beställde en ny SAAB. De sa då på SAAB att på monteringsbandet i Trollhättan satt det en skylt fäst på ett bilschassi med mitt namn på, det var liksom att just den bilen byggdes enbart till mig. Lite kul tycker jag, hoppas Volvo har samma system. På något sätt är det nästan som att tillföra en ny familjemedlem, när jag beställer en unik bil. Naturligtvis ska den som andra i familjen döpas.

När vi lägger till vid bryggan på hundudden (i april 2020), då står min/vår nya bil om hörnet och väntar på sina ägare. Vi ska ändra om i huset, ha mindre av traditionell möblering och mer av personlig möblering. Vi ska ha ett fungerande kök där maten intas vardagar, ett utrymme runt öppna spisen för läsning och kontemplation, ett mastersbedrom förstås, en matsal för finare bruk, ett TV-rum tillika bibliotek och arbetsplats, ett gästrum och avslutningsvis ett annorlunda vardagsrum. Vi får se hur det blir, men mer personligt det kommer det i alla fall att bli. Utanför ska vi bygga en nya altan med grill och nya utemöbler.

Jag skulle vilja köpa tillbaka Simmas, en gård som jag tidigare ägt uppe i Järvsö alternativt köpa en fritidstomt i Roslagen och bygga mig ett sommarställe. Jag vill engagera mig politiskt hemma på Lidingö förhoppningsvis i någon lokal nämnd och kanske som nämndeman i någon rätt. Jag har sex barnbarn snart sju jag vill även ägna dem mer uppmärksamhet än hittills.

När jag läser min egen text så förnimmer jag en känsla av att det börjar bli dags för bokslut jag menar att det finns lite kvar av livet och den tiden ska bl a ägnas åt att lägga saker och ting till rätta. Vad är det då som ska rättas till, jo låt mig fundera. Först tror jag att det handlar om
hur jag ser på mitt liv. Jag ser nämligen på mitt liv som ett enda stort misslyckande. Jag slarvade bort min ungdom genom att ej plugga vidare, ägnade mig i stället åt korkade saker, var en dålig far åt mina tre barn, gjorde dåligt ifrån mig i mina anställningar, uppträdde obegåvad vid många viktiga tillfällen, har gjort många felval och fel-köp oftast baserade på mitt stora mindrevärdeskomplex.

Jag kan i dag inte se någon aktiv och medveten handling av betydelse som jag är stolt över, jag ser bara negativa händelser, många av dem kan jag än i dag skämmas över.

Om jag, som jag gör nu, sitter och försöker komma på något som jag är stolt över så är det ändå några enstaka händelser som dyker upp ex vad som hände en gång i Visby hamn.

Vi har en segelbåt som vi har investerat mycket i och använder i stort sett under hela våra sommarsemestrar och alla helger på sommaren. Visby är ett omtyckt resmål, vi trivs att segla till Visby och vi trivs att vara i Visby. Den här händelsen hände för något år sedan.

Det var som vanligt trångt i hamnen när vi kom och vi kom därför att hamna bredvid restaurangbåten, längts in i hamnen. På kvällen när vi sitter i sittbrunnen och äter, hamnar ett tuggummi i mitt knä, alldeles bredvid min tallrik. Jag tittar upp mot restaurangbåten och ett antal hånflinande ansikten möten min blick. Det är hojtande ungdomar som kallar oss vid något fult (minns ej vad) och de var de som tydligen kastat tuggummit.

Jag skriker till dem att ge fasen i att kasta tuggummi och de skriker och hånar mig tillbaka. Jag känner mig utsatt. Jag sätter mig ner trots att jag är jättearg och fortsätter att äta, då kommer ytterligare ett tuggummi som landar bredvid min tallrik. Jag blir jättearg hoppar iland och springer upp på bryggan och vidare till restaurangbåten. Ungdomsgruppen som kastat tuggummi hånar mig och kallar mig för än det ena och det andra. Jag rusar ombord på restaurangbåten, går fram till den buse som står först och knuffar omkull honom, varvid alla andra busar hoppar på mig. Det blir ett tumult utan like. Bord och busar ramlar omkull, det blir ett herrans liv. Jag är så upphetsad att hjärtat håller på att hoppa ur kroppen. Det är första gången som jag deltagit i något som kan liknas vid slagsmål i hela mitt liv. Restaurangpersonalen skyndar till och särar på oss och knuffar mig av båten medan de låter busarna sitta kvar.

Jag är så rädd och upprörd att jag skakar i hela kroppen. Jag har som sagt aldrig slagits i hela mitt liv, det jag nyss gjort var en helt ny upplevelse. Hjärtat fullständigt skenar. Helt plötsligt är det jag som är busen, det väcker konstiga känslor hos mig. Jag står stilla på hamnplan och känner in vad som händer. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som då. Men då händer något, grannbåtarna har följt händelsen och spontant börjar de att klappa händerna och ropa upp mig till bryggan, dagen efter utses jag som bryggans hjälte och får en pappersmedalj och kramar. Då kändes det i hela kroppen att jag agerat rätt.

Detta är kanske ett lite udda exempel, men känslan att få sådan positiv återkoppling i motsats till den ensamhetskänsla jag hade sekunderna innan, var överväldigande stark och jag minns den väl. Liknande exempel har jag från min tid som lokalpolitiker, det har hänt ett antal gånger att jag var den enda i fullmäktigegruppen som vågade säga emot eller ha annan uppfattning. I dessa fall blev det inte stående ovationer precis däremot kom en del av ledamöterna fram efteråt och tackade för att jag hade sagt ifrån, naturligtvis inte så det syntes.

Det finns alltså några enstaka händelser som jag kan se tillbaka på och känna viss stolthet, men det är händelser som inte ens åstadkom en krusning på livets hav. Helhetsintrycket ligger fast, dåligt jobb.

Hur kan jag då revanschera mig, jag har ju genomsnittligt nio år på mig. Vad kan jag göra för att jag ska känna stolthet när jag ser tillbaka på de senaste nio åren när timglaset snart är till ända. Jag har ju insikten om att det ska leda till en känsla av stolthet som är så stor att den täcker över en del av det mer misslyckade jag åstadkommit tidigare.

Jag är säker på att under den tid jag bodde i Järvsö (12 år) underfungerade jag i de allra flesta situationer, även om några saker trots allt blev rätt. Exempelvis att jag motionerade mot gruppens vilja att Järvsöbacken skulle läggas ut på entreprenad. Detta blev startskottet på Järvsös positiva befolkningsutveckling. Tänk om jag skulle göra om den resan och lite till…

Om Simmas är till salu och jag köper tillbaka gården, att jag då flyttar dit, överför medlemskapen i Moderaterna och Rotary, till föreningarna i Järvsö och Ljusdal. Köper en hund, och uppfostrar den som min kamrat, låter Simmas på nytt bli den fantastiska Hälsingegård som den en gång varit. Att jag engagerar mig på nytt i politiken (Ljusdal) och driver Järvsö-frågor i syfte att utveckla orten. Att jag har fester för mina barn och barnbarn, vänner och närboende. Att jag tar tillbaka min roll som drivande politiker på lokalnivå, nu med lite mer erfarenhet. Här kommer revanschen in, möjligheten att vinna tillit och få känna stolthet. Vilken grej… Men, det finns två aber:

Det ena är osäkerheten om Simmas blir till salu inom de närmaste åren och det andra är att Anne inte vill följa mig. Hon vill återgå till vårt traditionella liv och hennes alternativ är i stället att flytta till New-York. Så, ska någon av oss kunna välja våra alternativ till det traditionella livet, så måste vi skiljas, gå olika vägar på livets sista stig. Trist!

Men, kan jag inte revanschera mig inom ramen för ett fortsatt traditionellt liv, måste jag göra revolution jämt o ständigt? Bra fråga. Några hugskott revanschera mig genom att:

  • förändra huset genomgripande till ett mycket personligt boende,
  • fortsätta skriva på mina bokuppslag och ge ut dem,
  • bli en överaktiv debattör i lokalpolitiken och
  • bygga mig ett fantastiskt fritidshus.

Här står jag nu, framtiden kommer att utvisa vilka val jag och Anne gjort.

IMG_2178

På grillparty med våra vänner från Norge o Frankrike

IMG_2170

Jag och David tar en liten runda

IMG_2168 2

Grillad kyckling m m och fri tillgång till Rum Punch

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s