Nu är jag tillbaka

Landkrabbor ombord och allt går inte att planera!

Jag gillar att kunna planera, det är som att uppleva det planerade två gånger, först när jag planerar och gläds åt att inget negativt händer och sedan uppleva det i verkligheten, trots och då är det inte fritt från negativa händelser. Därför hade jag bokat upp en van seglare att bistå mig under resan åter till Europa, nu i maj 2019. Trist nog hoppade han av en månad före planerat avresedatum… Jag fick en ny kontakt, även denna gång en erfaren seglare som fram till mindre än två veckor före planerat avresedatum, tackade nej…

Då satt jag där med två personer (våra vänner i USA) som aldrig seglat eller på annat sätt ägnat sig åt sjöliv som min enda besättning, min tanke har hela tiden varit att två erfarna och två oerfarna det borde man klara av, nu var det jag och två oerfarna och jag…

Efter att ha sökt på olika förmedlingsföretag, vilket inte kändes helt rätt, jag menar att stoppa in en person som jag inte vet ett dugg om i vår lilla grupp, svårt att förklara men det kändes inte rätt att bara ta någon från deras presentationssidor på Internet. Då föreslog mina amerikanska vänner att han, pappans bror, skulle bistå oss så vi blev fyra personer ombord. Det är bra att åtminstone vara fyra, det underlättar att få tillräckligt med sovtid. Fyra är därför minsta besättning, tycker jag.

Ok, och nu blev det så, jag och tre helt oerfarna, hur svårt kan det vara tänkte jag: styra, vinscha, samt sitta och hålla i sig. Nu sitter jag vid målet den lilla ön Terceira en del av Azorerna. Hur var det då, kan man med viss rätt undra. Jo, så här var det:

Man kan säga att alla småproblem som uppstod var en effekt av att jag inte säkrade alla handlingar som de oerfarna utförde. Det ska också sägas att detta inte blev någon lustresa, vi hade mycket blåsigt ex så hade vi genomsnittsfarten 8,9 knop under ett dygn (24 timmar), vi hade ösregn och hamnade i flera squall med vindar som tangerade 40 knop och till o från hade vi motvind och motström. Detta till trots gjorde vi en fullt godkänd insats passerade Horta efter 15 dygn och en timma på havet.

Familjen (våra amerikanska vänner) var fantastiska, de var helt orädda även när det blåste som mest, de gnällde inte, de var positiva, de kröp på däck i ösregn, stark vind och stora vågor och trasslade ut segel som krånglar. De var helt enkelt den bästa besättning jag haft. Det blev svårt några dagar med sömnen på grund av vind och vågor, men de klagade inte heller då utan tog sina vaktpass vid ratten och styrde på. Men vi hade också tur, jag slarvade med att säkra alla de handgrepp de utförde, gjordes rätt, därför kunde det gått illa vid några tillfällen, men det gjorde det inte, försynen var med oss. När vi skulle fiska visade det sig att de inte hade fiskat förut, vilket jag inte kunde förstå. Vi hade på menyn en dag varje vecka skulle vi äta färsk fisk, vi inledde därför att fiska redan dag nummer två, efter ett tag fick vi napp, en i familjen tog spöt, visste inte riktigt vad som skulle göras medan det tjöt i rullen och linan löpte ut (en stor fisk drog). Innan personen visste hur han skulle göra så ryckte det till ordentligt i rullen och all lina löpte ut… Så var det med den fisken. Jag satte på en ny lina och nytt drag och vips så högg det på nytt, samma sak hände på nytt så efter några sekunder så var även denna lina i havsdjupet, nu hade jag ingen mer lina, så det blev ingen fisk på menyn. Men Annes planerade hushållning gjorde att vi hade perfekt mat alla dagar, detta till trots.

Allt går dock inte att planera
Nu har Anne o jag landat på Sao Miguel en av öarna i Azorerna här är fint och vi trivs. Dag nummer två här på ön blir jag uppringd av min doktor i Stockholm som talar om för mig att det hudprov hon tog en vecka dessförinnan, när vi var hemma i det gamla landet, var cancerogent dvs en elak tumör. Dagen därefter ringde Östermalmsmottagningen och frågade om jag kunde komma för operation nästkommande dag. De hade fått en remiss från min doktor som sa att det var bråttom. Ska jag åka hem i morgon? Alla olika problem och möjliga hinder växte sig jättestora… Efter att ha kollat med flyg m m så dök frågan upp -kan inte ingreppet göras här i Portugal, vi har ju EU. Jag ringde försäkringskassan – jo det går bra, spara dina kvitton så betalar vi när du kommer hem… Så enkelt var det.

Anne och jag letade upp samhällets sjukhus, vi blev mycket positivt omhändertagna, alla ville hjälpa till. Till slut hamnade jag hos några läkare på akuten de sa att de kunde inte bara sådär, gå och operera mig, de måste göra provtagningar, m m det skulle ta flera månader. Jag sa PUU! Jag protesterade och sa att hade detta varit hemma så hade de redan gjort ingreppet istället för att prata. De (läkarna) blev mycket störda. Då sa jag – om ni opererar och undersöker vad ni skurit bort och jag seglar till Spanien, så kan de göra ev resterande ingrepp I Spanien. De funderade och skulle prata med sin chef… Tiden gick, de kom tillbaka och ville diskutera en lösning. -Om du stannar här lite mer än två veckor så kan vi göra operationen. Nu började det kännas rätt, efter ett tag fick jag besked att på tisdag nästa vecka (2/7) ska jag opereras (hoppas jag). De hade problem med tiden, bland annat därför att de inte var säkra på om jag skulle sövas eller om det skulle ske med lokalbedövning, det ena tar mer tid i anspråk.

Ok, jag hade nått mitt mål, att bli behandlad utan att krångla med flyg och annat trassel. De skulle ringa mig och bekräfta dag och tid för operation, detta var på onsdagen, ingen ringde på torsdagen och inte heller på fredagen, nu börjar jag bli osäker, varför hör de inte av sig. I dag är det lördag den 29 juni, det är troligen ingen idé att jag går till sjukhuset i dag, jag bestämmer mig för att vänta tills på måndag morgon.

Men jag kan inte vänta, utan jag handskriver ett dokument i syfte att säkerställa att de ska veta att jag sitter och väntar på att få besked om när de ska göra ingreppet och vi promenerar upp till sjukhuset (2-3 km) jag krånglar med personalen och till slut lovar de att överlämna dokumentet till ansvarig läkare på måndag morgon. Puu nu tycker jag att jag gjort vad jag kan för att få saker och ting ska fungera. Nu är det bara att vänta.

Som jag sagt tidigare gillar jag att planera, men jag kan konstatera att det är svårt att planera sin hälsa. Det som nu hänt mig, slår undan alla annan verksamhet och mitt fokus förändras från att skruva på båten till att hantera sjukvårdsmyndigheterna här på plats samt min egen oro, hur farligt är detta?

IMG_2220

Brad vilar ut

IMG_2223

Bella styr

IMG_2224

Bryan studerar sjökortet, han visar sin ”Homeless look”.

IMG_2232

Englas team är i hamn Terceira, ett mycket trevligt ställe. Ett mycket fint team.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s