Nu är det gjort

Nu har jag lugnat ned mig, nu vet jag att jag har fått Basacellcancer och för ett halvårsedan fick jag Skivepitelcancer, så än saknas den farligaste sorten Malignt melanom, OBS jag saknar den inte. Jag kanhända har överreagerat, jag menar hur jag uttryckt mig här på min blogg, jag skulle nog ha varit mer återhållsam i mina formuleringar. Så farligt verkar det ju inte vara. I dag tisdagen den 2 juli opererades jag.

Så här gick det till.

Väckarklockan (telefonen) ringde klockan 06.30, jag gick upp och gjorde frukost, klädde mig och såg till att jag doftade gott samt var ren överallt. Promenerade upp till sjukhuset, normalt c:a 30 minuters snabb promenad, nu gick jag inte så fort, varför det tog lite längre tid. Det var varmt och solen hade redan börjat att brännas, jag började bli varm efter några uppförsbackar, tog av min T-skirt gick sakta med bar överkropp. Väl framme började jag, med hjälp av alla skyltar att leta mig fram till kirurgiavdelningarna, det var inte helt enkelt, men jag frågade mig fram och till slut var jag på plats. Innan dess kom jag på att jag borde passa på att tömma blåsan, så jag inte ligger där och måste gå på toa när de håller på som bäst. Jag såg en halvöppen dörr i korridoren, det var en toalett men tydligen bara för personal, en stor och kraftig kvinnlig personal kom och tog mig resolut i armen och motade ut mig hela tiden pratandes för full hals. Jag försökte sticka in att jag inte förstår portugisiska, det tog hon ingen hänsyn till utan gick på i ull-strumporna. Jag var tyst stod och väntade, småningom lugnade hon ner sig, jag började skratta och efter ett tag skrattade hon åxå. Det var slutligen hon som visade mig på rätt väg.

Under mitt besök förbrukade jag två sterila rockar, likaså tofflor och hårnät samt två lakan att håll kroppsvärmen med, de var inte snåla. De delade upp sig i två par, en manlig läkare på var sida om mig sufflerade av en kvinnlig sköterska. Som jag uppfattade det hela, hade jag en egen sköterska, det verkar som hennes roll var att se till hur jag mår. De var alltså fem stycken. Jag blodade ner hela rummet, tror jag, åtminstone rann det blod ner på min brits hela tiden.

De var en smula opersonliga, ex i gamla landet har läkarna som ska ta sig ann min kropp kommit och presenterat sig och berättat vad som ska ske, innan de startar jobbet. Men inte här, han som jag gissar var ansvarig läkare fick telefon strax innan de var klara, han gick ut i väntrummet och pratade (högt!), han hann inte tillbaka tvåan fick avsluta. Nåja jag har inga direkta behov av att vara social med dem, men det verkar vara en annan kultur, därav dessa rader i ämnet.

Nu ska jag på ”kontroll” varannan dag fram tills den 15 juli, då ska plåstren och stygnen bort.

So far, so god!

Ryggen

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s