Etna motsatsernas metropol

Vi Anne, Oskar och jag, ägnade en dag åt Etna (16/7), det blev en helt annorlunda dag, såväl mot hur våra förhoppningar såg, vad som faktiskt vi fick vara med om. Allt började med att Oskar hittade ett reklamblad som erbjöd guidning på Etna. Efter det att ha varit bland roddarna på Capri (Blå grottan) blev vi intresserade av erbjudandet, det skulle vara personlig guidning. Sagt o gjort, Oskar ringde och bokade, kl 09.00 nästa dag skulle vi bli hämtade i hamnen och så blev det. Det var Paulo som blev vår guide för dagen och som det visade sig, hade han många strängar på sin lyra: rallyförare, vulkanologi sakkunnig, kock och affärsman.

Det började med att vi åkte rally upp på Etna, här talar jag om centimetrar mellan vår bil och alla andra bilar, att sakta in och så, det var inte att tänka på. Färden tog 30 minuter och det var på nytt en nära döden upplevelse. Inte nog med att han körde som en galning (det verkar förresten de flesta syditalienare göra) han pratade med händerna förutom de gånger det var helt nödvändigt att han höll i ratten. Jag var darris i hela kroppen när vi kom fram.

Nästa upplevelse var just Etna, vi gick i stort sett rakt upp mot en topp med vidunderlig utsikt, vår guide missade inte ett tillfälle att berätta vilken skatt Etna är för Sicilien, motsatsen dvs sänke, det tyckte han Gudfader filmerna är. Det var överväldigande att stå på kanten till jättestup och föreställa sig hur landskapet nedanför en gång bildats.

Grottor, det fungerar så, fick vi lära oss, att magman flyter sakta nedför berget, magmans ytan stelnar efterhand medan resten av magman fortsätter att flyta under det värmeisolerande skalet som den stelnande ytan utgår. Slutligen bränner magman sig ut i det fria och tunneln töms på magna, kvar blir en mycket fin tunnel. Den som vi besökte var c:a 100 meter lång och det var som att gå i en av människan utförd tunnel. Jättekul.

Förutom ett antal stop här o där så skulle den guidade turen sluta med lunch, äkta Siciliansk sådan. När berget var avklarat efter c:a fem timmar, var det dags för lunch. Han körde nu nedför berget, det var inte mindre farligt, kan jag säga, men allt gick bra. Nu fortsatte han under tystnad att köra ytterligare c:a 30 minuter på bedrövliga vägar, med centimetrar till tillsynes obeboeliga hus och byggnader som saknat underhåll de senaste 100 åren. Vägen blev smalare och smalare, till slut var den knappt körbar, men det märkte aldrig vår guide, utan han körde som vanligt och vi satt studsade i bilen (att den höll!).

Nu var vi för ovanlighetens skull i en tät skog och kostigen som vi färdades på slutade vid ett tillsynes fallfärdigt hus. Han var fortfarande tyst, det enda han sa var –här kan ni skrika så mycket ni vill, ingen kan höra er… Vad säger ni om den inledningen?

Det var en gammal vingård som vi kommit till, bygganden var mycket intressant ur byggnadsteknisk synpunkt, men helt förfallen och helt igenvuxen av träd i alla dess former. Medan vi försiktigt gick och tittade oss omkring, bar han ur bilen matkassar och en kylbox. Efter en stund hade han hittat ett bord som han bar ut på den igenväxta terrassen, lade på en pappersduk och dukade fram Sicilianska specialiteter som han gjort i köket hemma hos sin mamma. Vi fick lokalt vin, han köpte 50 liter åt gången som han själv buteljerade. Det var surrealistiskt att sitta där med honom och äta. Det var flera känslor som krockade: rädsla, nyfikenhet, glädje och sorg. Jag var stridsberedd, beredd på det värsta, men allt blev fantastiskt, vilken kille! Vilken konfys affärsidé, han skrämde upp oss helt medvetet, men glömde att ha den avslutande positiva knorren, den fick vi hitta själva och den kom till mig först när vi var i hamnen på nytt!

Allt avslutades med att han med raketfart återbördade oss till hamnen, denna dag glömmer jag aldrig.

Den 17 juli, åkte Oskar hem och vi fortsatte vår resa till klacken på Italien. Vi startade mitt på dagen och kom fram till en planerad vik att vila en natt i vid 10 tiden dagen efter (18/7). Det var en jobbig natt med starka vindar och grov sjö, varför vi var mer än trötta då anlände till vår svajvik. När vi ankrat insåg vi att detta fungerar inte, Engla snodde som en orm i den starka blåsten, vi kunde knappt hålla oss kvar i kojen. Efter ett par timmar, valde vi att gå ut i blåsten på nytt och denna gång gå rakt mot vinden, vi gick för motor i c:a tre timmar, det gick inte fort kanske fyra knop i genomsnitt. Då kom vi fram till vårt mål en hamnstad Crotone. När vi anlände hade vi 250 optimistjollar mellan oss och hamnen, det visade sig att det var Europamästerskap i Optimistjollesegling. Efter att släppt dessa tävlingsbåtar före oss gick vi in i hamnen. OBS vi hade 14 sekundmeter mot oss i hamnen, tro inte att jag älskar dylika utmaningar, jag hatar att lägga till inför storpublik när det blåser. Det ska sägas att jag är värdelös på att lägga till, om det går bra så är det bara ren o skär tur.

När jag väl kommit in i hamnen såg jag långt fram en tom plats och där stod säkert 20 män och viftade och skrek, såsom jag uppfattade det, betydde det –kom hit!! Sagt o gjort, jag gasade på, snodde runt, aktiverade Swing Trustern, då började alla att peka åt olika håll, skrika, jag blev jättenervös men körde på. Ju närmare jag kom ju mer gestikulerade de och skrek. Tro det om ni vill men jag backade PERFEKT in i hålet då såg jag att alla på bryggan skojade och skrattade, de ville skoja lite med mig genom att alla pekade åt olika håll, m m. JA, det var roligt när jag väl låg fast, men inte dessförinnan. Men det var enbart jättetrevliga människor, efter en stund tog vi ett glas tillsammans med folket från en fransk båt.

Nu den 19/7 sitter vi här på Engla, det blåser som fasen ute, men ombord är det hur trivsamt som helst, bl a beroende på att vi har fått vår nya WI-FI anläggning att fungera. Vi har alltså en WI-FI förstärkare på en mast som letar upp i detta fall hamnens WI-FI, förstärker signalen till en hubb som vi har ombord som i sin tur sänder ut ett WI-FI nät i just vår båt. Exempelvis så sa de på hamnkontoret att endast en datoruppkoppling per båt får man ha. Det har vi (vår förstärkare) att vi därefter lämnar ut signalen så vi kan använda såväl våra telefoner som datorer, det vet de inte om.

Detta verkar vara ett jättetrevligt ställe. Nu har jag fått min nya ”strömmätare” att fungera, just nu är axeltätningen tät, jag har hittat de packningar som jag saknat till motorns oljeläckage, TV:n fungerar, nya radion fungerar, börserna i världen har stigit exempelvis vår Sydamerikafond med 17 procent, dvs det är ovanligt bra just nu.

Här kommer lite bilder

IMG_0615

Här intog vi den Sicilianska lunchen, vad tycker ni?

IMG_0612 (1)

Interiör från den gamla vingården

IMG_0609

Vi gör oss klara för att gå in i grottan

IMG_0604

Guiden och vi högt uppe på Etna.

IMG_0603

En otroligt utsikt över lava områdena

IMG_0602

En blick upp mot Etnas topp

IMG_0601

Sicilien i sitt prydo, det är lätt att se maffian framför sig

IMG_0598

Etna från havet

 

En dag blir märkligt lik en annan

Nu är det kväll den 23 juni, klockan är 21.00 och jag har just tagit ned flaggan (vår nationsflagga) sett till att jollen sitter fast och i övrigt förberett Engla för en natt för ankar.

Jag försöker se och lära av hur andra skeppare gör med sina båtar när de ankrar eller gör andra manövrer och det är några saker som sticker ut. Först tänker jag på vad gör man hemma med sin båt och vad gör sardinierna med sin båt. Vi åkte vanligtvis till vår klubbholme i Stockholms skärgård, där träffade vi människor som vi var sociala med, vi grillade och bada bastu. Om vi inte åkte till klubbholmen så åkte vi antingen till Sandhamn och gick på krogen eller lade till i någon vi där vi kunde gå i land och grilla.

Vad verkar Sardinierna göra? De verkar åka från hamnen till en lämplig plats att bada och sola på (ombord alltså) de går inte iland, de verkar inte heller vara sociala båtägare emellan, snarare att de ”tuppas” med varandra för att visa vilken fin båt de har (aj aj nu slant en fördom med). Egentligen verkar de ha det tråkigt. Varför de inte går i land. Det finns två mycket tydliga skäl till detta: Det ena är att där det är tillåtet att gå i land är stranden så vass stenig och otrevlig så ingen skulle egentligen på komma idéen att gå i land. Det andra skälet är att där det skulle kunna vara möjligt, kanske t o m trevligt att gå iland, där är det bojar som effektivt stänger av alla båttrafik till stranden. Så, de är hänvisade till att sitta i sin båt och sola, lite trist verkar det. Men då tänker vän av ordning, detta är ju precis vad ni gör, ja det är rätt, men, vi jobbar med frågan.

Läs mer

S:ta Maddalena

I morse den 19/6 vaknade vi i vår lilla vik, vi delade den med en holländsk båt som lämnade viken strax före oss. Vi hade c:a 14 distans till Porto Palau en av hamnarna på Sardiniens nordspets mot Korsika. Anledningen till att vi går i hamn är att vi ska köpa oss ett tillstånd att besöka deras nationalpark ”S:ta Maddalena”, vi tänker gå dit i morgon.

Resan hit var enkel, det blåste några sekundmeter akterifrån, vi satte enbart genuan och vi seglade i c:a 4-5 knop. Naturen är speciell, det finns berg som liknar bergen och naturen i ”Sagan om ringen”, det känns lite mäktigt att sakta glida fram mellan berg o klippor.

Det var många båtar i hamnen när vi kom, varför vi för första gången valde att lägga oss vid en boj. Nu har vi lärt oss detta också. Alldeles nyss sjösatte vi vår nya jolle för första gången detta år. Det gick galant, en orsak till att det gick bra är att vi har en kompressor som fyller den med luft, vi slipper stå och handpumpa, mycket gesvint.

Läs mer

Det är slitigt

Först är det så varmt att man blir törstig, och då måste man dricka hela tiden, sedan är det så billigt på krogen att man äter för mycket, slutligen sover vi för bra därför att det fortfarande är svalt nattetid. Det är lite jobbigt att ha det på detta sättet.

Nåja vädret är fortfarande perfekt för att vara i hamn, vindstilla blå himmel, det är alltså helt perfekt. I dag såg vi vår första flytväst på minderåriga, det var en liten pojke ombord på en liten motorbåt, vi kände oss nästan som hemma. För, annars springer två-tre åringar runt på kajen utan flytväst. Jag vet hur det kan gå, min mellansyster Marie-Louise har en dotter Tina när hon var så där tre-fyra år och skulle ta sig mellan båt och en klippa, jag satt vänd från henne och kunde bara höra ett litet ”plupp”, nyfikenheten drev mig ändå att gå fram till båtens för och titta och då såg jag Tina sjunka som en sten ned under båten. Jag hade tur att få upp henne, men det jag vill sätta fokus på hur tyst och snabbt det skedde. Hemma (i Sverige) har alla barn flytväst långt innan de ens närmar sig något vatten, töntigt, nej vem vill råka ut för onödigt elände?

Läs mer

Nu har vi landat!

Vi landade en timma sent, alltså kl 17.00 i Barca. Men innan vi åkte fick vi lite påminnelser om hur det kan vara när locket inte är på, som min mormor sa. När vi kom till Arlanda kunde vi konstatera att uthyrningsbolaget inte satt in hyran på vårt konto, det skulle de ha gjort redan på fredagen. Nu drabbades både Anne o jag av konspirationstänkande, är vi är utsatta för ett lurendrejeri, har de har gått i konkurs och lurat oss på våra pengar, de har hyrt ut huset till bordellrörelse, vi kommer aldrig mer få se vårt fina hus. Jag startade med att ringa dem, men inget svar, vilket spädde på våra grundlösa fantasier. Efter ett tag fick jag dock tag i ekonomichefen som beklagade och omedelbart gjorde utbetalningen. Skönt nu är det lugnt, tänkte vi.

Nu var det drygt en timma kvar till Take off. Telefonen ringde och det var han som köpt min fina bil, han sa -att ”rullgardinen” som ska täcka synbarheten in i bagageutrymmet fattas. Den kostar säkert någon tusenlapp så den måste ja ha. Jag blir nervös, vad har jag gjort med den? Med Annes samtalshjälp kommer jag ihåg att när vi skulle forsla vinterdäcken till köparen då tog jag loss den och jag minns att jag försiktigt lutade den mot ett stuprör på trottoaren utanför Oskars våning på Kronobergsgatan. Samtidigt drar Anne sig till minnes att hon, i ena ögonvrån, sett den stå vid soptunnorna inne på Oskars innergård. Snabbt fick jag tag i Oskar, han ringde på kvällen senare och berättade att han hade hittat den och att den nu stod tryggt i hans hall. Med ovissheten att inte hitta rullgardinen äntrade jag planet. Resan gick detta till trots alldeles utmärkt.

Vi hade förbeställt en taxi och åkte i god spansk stil alldeles för fort till Torredembarra. Taxidrivern var en äldre gentleman som inte kunde ett ord engelska, han fick dricks av mig (det var efter påtryckningar från Anne), han blev så glad att inte visste hur han skulle tacka. Det resulterade i att hans dotter ringde oss på kvällen och erbjöd sin pappas tjänster vart vi än ville åka. Lite sorgligt men kul.

IMG_0461

Utsikt från vår dusch och toa.

Läs mer