Måndagen den 13 juli

Vinden är outtröttlig, det blåser c:a nio-12 meter/sekund och vi ligger för ankar. De andra båtarna har tagit upp ankaret o gett sig i väg. Vi har ledig dag (vi ligger två dagar för programmet), varför vi tar det lugnt och identifierar ett nytt lite närmare resmål mer skyddat än detta. Snart är vi på väg.

Klockan 16.00 var vi framme i Baiona en liten fin stad med en modern del och ”gamla stan”. Vi svajade på nytt och skulle för första gången prova vår nya katamaranjolle. Men än viktigare, vi skulle prova vår utombordare. Anne konstaterar att jag troligen ägnat mer tid att skruva på motorn, än att använda den…

Motorns startade på första rycket, vi tappade nästan våra hakor, men som vanligt när ”ackumuleringstanken” var full, så stannade motorn, precis som vanligt. Precis som många gånger förr, så skruvade jag bort förgasaren, brotzade i hålet med en borr (6 mm) som ska tätas respektive vara öppet för att släppa in respektive ut bensin i förgasaren. Min teori var att det under vintern lagrats smuts i tätningen mellan godset och den frihängande lilla tätningsmojen. Men under tiden som jag mekaniskt upprepade samma ”reparationssysslor” som många gånger tidigare (och som aldrig fungerat); så drog jag mig till minnes att jag i börjar av min bana som motormekaniker fått för mig att en liten metalltapp som styr in o utflöde av bensin till ackumulatortanken, var lite sned och att jag böjde den med en tång till ett nytt läge som jag då tyckte som var bättre. Nu tog jag försiktigt tången på nytt och bröt tillbaka tappen till något som kunde vara dess ursprungsläge. Monterande förgasaren och motorn startade. På kvällen åkte vi till gamla stan och åt Paella, jättegott. Motorn fungerade som den inte gjort på 10 år.

Nu är vi tillbaka i Engla som ligger på redden utanför denna lilla vackra stad med stor playa och turisthotell. Nu har de fått något vackert att titta på Inte mig utan Engla.

Det har varit en mycket fin dag, bra segling, fantastisk natur, man kan tro att det Jurasic Park, en vild men ändå inbjudande natur, en slags skärgård.

Söndagen den 12 juli

Det blåste som vanligt ”Nortadan” som gav oss ordentligt med fart. Vårt mål var Isla Arosa, vår förhoppning var att hitta en trevlig hamn, ha en ledig dag och nästa dag starta med sovmorgon. När vi kom fram visade det sig att några andra båtar svajade en bit utanför hamnen, att svaja gillar vi, varför vi gjorde detsamma. Vi hade inte mer än satt fast oss förrän det började blåsa, det blåste mer o mer oron för om ankarfästet skulle hålla blev Annes o mitt vanligaste samtalsämne. På natten fortsatte det att blåsa och vi hade svårt att sova. Men vår räddning var en app ”Anchor Watch” (den kostade nio kronor att ladda ner). Den talade om när båten började röra sig utanför ett angivet meterantal. Den väckte oss några gånger och vi justerade meterantalet och somnade om. Det har tagit lite tid för oss att förstå att här är det relativt förutsägbara vindar att räkna med. På sommaren startar den Nortadan c:a 12.00 och blåser c:a 25-30 knots och fortsätter till solnedgången. Men som jag berättat ovan, så finns det undantag, det kan även blåsa på natten.

Lördagen den 11 juli

Vi lämnade La Coruna kl 08.30 med målet att svaja i Camarinasbukten c:a 40 distans söder om La Coruna. Timo lämnade oss tidigt på morgonen dagen innan med taxi till flygplatsen A Coruna. Nu var vi ensamma på nytt Anne o Jag. Starten gick utan missöden, efter ett tag såg vi två segelbåtar som färdades i samma riktning som vi (harar dvs sådana som man ska jaga). Alltså så spände vi våra segel, riktade in autopliten, satte kepsen bak o fram, nu äntligen har några att tävla med. Men som vanligt, den ena var en katamaran och det gick bra. Efter ett par distans så var vi i kapp och före, men den andre båten var svårare, när den kände sig jagad, försökte den smita, den girade c:a 30 grader och gick rakt ut i havet. Jag har sett detta beteende tidigare och är inte förvånad. Det är svårt för en del att att fejsa när det inte går som man vill.

Nåja, vårt mål var alltså att svaja för första gången denna sommar. Annars svajar vi nästan jämt, som ett alternativ till att ligga vid brygga. I vår Pilot Book anges ett lämpligt område för ankring. Vi kommer dit, det är tre meter djupt, det ligger ful industribebyggelse efter stranden och det blåser mer än tidigare.

Under vintern har vi investerat i en kättingräknare. Kortfattat uttryckt är det en liten manick som styr ankarspelet och som talar om hur mycket kätting som är utspelat. Jag ska inte trötta mina läsare genom hur mycket energi jag lagt ned på att få detta att fungera. Jag har alltså ägnat mycket tid att få denna ”lyx”-produkt att fungera och nu när jag för första gången skulle använda manicken, så var den helt död.

Vi kunde alltså inte ankra, utan fick gå tillbaka till en marina som vi tidigare passerat, på vägen dit kom våra bägge kompatanter i kapp oss och kom att ligga före oss, de kom först i mål, hur roligt var det?

Nåja, vi kom att hamna i en liten hamn, det kostade oss 20 €. Men återigen, det kanske var någon mening med vad som hände, som hängiven fatalist har jag en naturlig ingång i denna slag av problematik.

Den Italienska kättingräknaren, visade sig ha brunnit. Jag kopplade förbi den och gjorde en egen lösning, så, nu fungerar ankarsystemet, dock utan att exakt veta hur mycket kätting jag har ute.

Vi gick som vanligt och besökte hamnens krog men beslutade oss då för att satsa på den engelska maten som vi hade med oss (korv och biff). Jag hade testat den enveckagamla engelska korven tidigare under dagen utan att må illa, nu satsade vi på biffarna. Vi blev inte sjuka av dem heller.

Vi sov gott.