Lördagen den 4 juli

Klockan 14.00 startade vi vår resa, den var 451 distans från Plymouth till La Caruna i Spanien. Vi hade som vanligt vinden rakt emot oss när startade men hade ett par timmars medström, vilket uppskattades. Vi väntade på vindkantring till nord och på att vinden skulle bedarra, men inget av detta hände. Tvärs om ökade vinden till upp till tretton meter True wind, vågorna växte och växte, efter ett par timmar insåg vi att prognosen inte stämde på en enda punkt. Vi hade exakt motvind och efter ett tag mötte vi den franska strömmen som tog oss lite snett framifrån. Det ledde till att vi på ena kryssbenet fick c:a 70 grader och på det andra c:a 45. Vi siktade alltså på Frankrike, på morgontimmarna började vi närma oss Biscaya. Det var jättejobbigt, kallt, regnigt, mörkt och blåsigt. Vi kämpade hela natten. Allt detta fortsatte nästa dag enda skillnaden var att det var dagsljus. Den andra natten var lite jobbig, det småregnade, var kallt, mycket blåsigt och motström. Valde vi att ha genuan uppe lutade Engla c:a 40 grader och vi gjorde mellan tre o fyra knop. Valde vi istället att använda focken hamnade vi på c:a 1,5 knop framåt. I horisonten denna blecksvarta natt, såg vi himlen lysas upp av blixtrar. Fattas bara det att vi hamnar i ett åskväder också… Det gjorde vi inte, som tur var. Natten förflöt i kämpandets tecken.

Nästa dag dvs den 7 juli hade vi oförändrat väder, blåst, kyla och fel vindriktning, på kvällen lugnade det sig något och vi ville prova fiskelyckan. Jag har alltså med mig proffsgrejor som jag köpt av Henrik (Håkan bror) som är fiskeexpert och framleder sina dagar i sportfiskeaffären på Hornsgatan. Han har lärt mig hur fiska Tonfisk samt skickat med grejor.

Vi satte upp spöet i hållaren som omedelbart visade sig vara för klen. Jag fick förstärka med två tampar för att spöet inte skulle falla ur hållaren vid minsta drag från ev fisk. Vi tacklade med en röd bläckbabyattrapp slängde ut och efter ett par minuter tjöt det i rullen och linan forsade ut från spöet. Jag fick tag i spöet, försökte hindra linan med hjälp att ta i linan vilket ledde till att den skar igenom mina seglarhandskar och närapå även mina fingrar. Jag hann aldrig få ordning på grejorna för det pjong och min egenpåhittade knut i linslutet som fäster vid rullen brast och det blev helt lugnt i båten. Allt var borta. Vi var både upphetsade och nedstämda på samma gång, hur mår fisken med en jättekrok i munnen och 150 meter lina efter sig. På natten hade vi rådslag, var gjorde vi rätt och vad gjorde vi fel?

Natten mellan den sjunde och den åttonde var den bästa hittills, vi hade inte motvind och rimliga vindar, härligt. I dag alltså den åttonde juli skulle vi på nytt pröva fiskelyckan och nu skulle vi göra annorlunda. Vi tacklade spöet med en grön Callamaresbaby, kastade ut och satte oss att stirra på spöet, efter några minuter var det dags för mellanmål (och det missar man inte på Engla, i dag var steka tunnpannkakor, öl och engelsk bulle i efterrätt). Redan efter första pannkakan hände det i på nytt, vi hoppade upp alla tre och såg spöet böja sig till bristningsgränsen för att därefter med ett swisch återgå i normalläge dock utan lina. Denna gång höll inte linan.

Vi hade ett nytt krigsråd, nu har jag bara ett Callamaresbabytackel kvar, en grön. Vi beslöt att handfiska dvs inte använda spöhållare m m. På nytt efter bara ett par minuter så högg en fisk, nu jäklar klarade vi att få hem fisken. Jag tog den slutligen med den nyinköpta huggkroken från badstegen. Några minuter senare såg Englas akter ut som ett slaktarbänk blod överallt och i mitten en c:a fyra – fem kilos Tonfisk. Nu ligger den i kylen och i kväll ska Timo tillaga den som en avslutningsmiddag och ett hej till Biscaya.

En liten uppdatering. Normal klädsel ombord på Engla (Kess) mellan Hundudden och engelska kanalen + Biscaya är: Kortkalsonger, långkalsonger, strumpor, raggsockor, bomullsundertröja, Helly Hansen undertröja (långärmad, grön skjorta modell 58), nyinköpt väst i ultralätt kvalitet, Annes stickade tröja, Seglarbyxorna och seglarjackan (Helly Hansen), handskar, mössa, stövlar samt flytväst och säkerhetslina. Ni kan ju bara fundera hur det gick när jag skulle tömma blåsan. Nu sitter vi i 30 graders värme, det är annat det.

Nu är klockan 15.00 svensk tid och vi har c:a 70 distans kvar till La Coruna, solen skiner, det är lätta vindar från rätt håll, det är varmt, Timo o jag har doppat oss i havet. Livet börjar bli som det var tänkt.

Vi kom fram kl 03.00 den 9/7, vi var mycket glada att vara framme, det var en jobbig resa. Men vi kan glädjas åt att Engla fungerade perfekt, hon har hoppat bland valar och delfiner och lekt U-båt när jättevågorna kom i otakt, då siktade hon på vågens mitt, blundade höll andan och dök. När hon kom upp till ytan igen, frustade hon och skakade av sig vattnet, klar för nästa dyk. Engla är i bästa form, hon gillar utmaningar.

Efter att ha sovit fram till 09.30 kände vi oss som pånyttfödda. Jag började med att skotta ur c:a två hinkar vatten (en äldre båt med hundratals skruvar i däcket läcker alltid, det är bara så även om jag gjort allt jag kunnat för att hitta läckorna). När det var gjort var det lite städning uppsnoffsning och besök i staden. A Corunja är en jättefin stad, den finns såväl extremt moderna byggnader som en gammal stadsdel med torg, krogar och mindre affärer, jättemysigt tyckte vi.

På kvällen stod Timo för middagen, stekt/grillad tonfisk och grönsaker, jättegott. Att fiska är kul, men den ”lilla” tonfisk som jag fick upp, den räcker till fyra middagar för oss. Alltså kan jag inte fiska på nytt förrän vi ätit upp det som är kvar…

PS: ha överseende med att jag inte riktigt begriper hur min blogg fungerar, jag kunde säkert öka kvaliteten men avstår till förmån för att använda tiden till annat.

I dag är det den 10 juli, vi har städ- och tvättdag samt lite båtunderhåll. Exempelvis har jag monterat upp Bimini och prövat mina solceller. Jag har två 100 W, ihopvikbara till portföljstorlek och utvikta ryms bägge på biminins tak. Jag har monterat kontakter och spänningsregulatorer, så det var bara att lägga på plats, sätta i kontakten och vips så började batterispänningen att öka.

Timo o jag

Timo o jag

Fredagen den 3 juli

Vi anlände till Weymouth klockan 17.00-tiden efter en relativt händelselös resa med vinden akterifrån och som oftast, strömmen emot. Weymouth är en alldeles förtjusande liten stad, vi har lagt till i stadens centrum. Det är folkligt och fullsatt, alla verkar gilla öl. Vi prövade på nytt Fish and Chips, nu smakade det lite bättre, det tar sig. I morgon bitti (04.00) går vi tidigt för att försöka få strömmarna med oss till Plymouth, där Timo kommer att stå och vänta på oss. I Plymouth ska jag montera den nya vattenpumpen och rensa toapumpen, alltså den som sprutar in rent havsvatten i toan, inte den andra. Därefter byta olja i motorn, tanka diesel samt byta en gastub. Mat har vi handlat nu i kväll här i Weymouth. Vi ligger som andra båt i hamnen och hoppas att vi inte ska få någon båt utanför oss, eftersom vi ska gå tidigt.

Allt väl, Engla sköter sig och allt går enligt plan.

Lördagen den 4 juli

Plymouth
Ytterligare en liten fin engelsk stad. Hamnkaptenen hade det nog lite ensamt, han pratade o pratade, och var mycket trevlig. På disken i hamnkontoret låg ett paket till Engla. Nervöst öppnade jag paketet, mina farhågor var att paketet innehöll an vattenpump, men inte den som jag skulle ha. Det var min noja, jag hade inte gått och tänkt på annat än hur jag skulle lösa problemet, med fel vattenpump. Det är sällan skönt att ha fel, men denna gång var det så.

När vi kom in i hamnen stod Timo (min svåger från Finland) och väntade på oss, han vinkade och skrek och visade oss till en långsides plats. Precis när vi lagt till lyckes någon av oss att stöta till säkerhetsljuset till livkransen (hästskoboj) varvid den åkte i vattnet. Vi gav upp att fånga den, den flöt nämligen i väg från oss. Då kom en vänlig äldre man och erbjöd sig att jag skulle låna hans jolle, jag tvekade ro ut i en jolle, jag hade en del annat att stå i byta vattenpump m m. Men den vänlige mannan propsade och jag tog jollen rodde ut mot mitt flyende säkerhetsljus. Då gick ena åran av. Det visade sig att den var rostangripen, men vad hjälper orsaken, nu satt jag och blåste iväg. Nå jag paddlade med en åra fram och tillbaka, varför jag efter en god tid, var åter på bryggan. Jag beklagade det inträffade och den vänlige äldre mannen hade inga krav utan sa att detta hänt tidigare och att han skulle fixa det. Det kändes lite synd att lämna honom sådär.

Vi lyssnar på vår VHF. Detta är påfrestande, särskilt den engelska kustbevakningen, de är så överpedagogiska att man tröttnar, så här kan en enkel konversion låta mellan (fritt översatt) Engla och South coastguard i engelska kanalen.

Engla
– South coastguard, South coastguard, South coastguard. Här anropar den svenska segelbåten Engla på kanal 16.
Southgarden
– Engla, Engla, Engla. South coastguard, South coastguard, South coastguard. Växla till kanal 11.
Engla
– South coastguard, South coastguard, South coastguard. Kanal 11.

Southgarden
– Engla, Engla, Engla. South coastguard, South coastguard, South coastguard. Stand by

Southgarden
– Engla, Engla, Engla. South coastguard, South coastguard, South coastguard. Vad vill Engla?

Engla
– South coastguard, South coastguard, South coastguard. Vi undrar om vi behöver anmäla oss, eftersom England inte ingår i Schengen?

Southgarden
– Engla, Engla, Engla. South coastguard, South coastguard, South coastguard. Nej!

De har lagt sig vinn om att vara tydliga och tala långsamt. Det är ju jättebra eftersom jag har svårt att förstå när de pratar för fort. Men problemet kvarstår, de talar långsamt och övertydligt när de identifierar sig men när de kommer till ärendet, så är det som att lyssna på ett PUB-samtal, snabbt och lite dialektalt.

Nåja.

Efter att ha bytt olja i motorn, monterat den nya vattenpumpen och lite annat smått o gott tittade vi på väderprognosen för Biscaya. Den visade för de kommande fyra dagarna lätta vindar på c:a fyra meter samt vid och en ytterst lämplig vindriktning, det skulle blåsa från norr.

Onsdagen den 1 juli

Nu sitter jag den 1 juli i Brightons Marina, klockan är (lokal tid) 14.27, det är tryckande varmt en lätt bris sveper som lite avkylning genom hamnen. Vi har nyss sovit middag och dessförinnan har jag varit och köpt en ny vattenpump som beställdes och levererades i dag men ska hämtas i Plymouth om några dagar (den 4/7). Det är så att man sällan får vara riktigt glad, är det ena problemet fixat så visar sig snart ett nytt. Alltså vattenpumpen läcker och efter ett besök på en verkstad får jag veta att den inte går att täta utan det är bara att köpa en ny och nu är det gjort.

Batteriproblemen trodde jag att jag hade en lösning på, men tji fick jag. När jag med Annes hjälp skulle analysera situationen utifrån min teoribild, så stämde inte bilden med verkligheten. På måfå flyttade jag några kablar till annat batteri, vi får se i morgon om det fungerar.

I Frankrike åt jag en hel hink med musslor kokade i Champagne deras på orten lokala specialitet, i kväll blir det ytterligare en av mina favoriter Fishs and Chips och två stora öl. Därefter sover jag gott.

Våra vänner Elisabeth o Karl-Axel som är i Västindien sa att deras problem inledningsvis bestod av Gasol, Internet och diesel. Våra består av Internet. Här i England är det som det är, mycket gammalmodigt. När vi ska registrera oss på hamnkontoret tar det c:a 30 minuter, de ska fylla i en den ena och en det andra formuläret och det verkar som de använder gamla radskrivare för utskrift. Trevligt, gemytligt men ack så omodernt. Deras Internet har passerkontroller lite här o där, det är som det engelska samhället, fyllt med uppmanande skyltar. Den bästa skylten jag sett handlar om att man inte som bussresenär ska låta sin morgongrinighet gå ut över chauffören. Den skylten finns vid de flesta busstationerna, kul va.

Nu är det kväll i Brighton, vi har under dagen promenerat till Brighton Pir, en lång promenad och så fantastiskt vackert med stranden, de fina gamla Victorianska byggnaderna, det är som att hoppa tillbaka i tiden. Jag tycker mig se engelska arbetarfamiljer som tar ut sin semester två veckor, genom att bada, spela minigolf och äta på restaurang. Det känns så verkligt, inte som när man kommer till Rivieran, där många av oss försöker vara en annan än den lilla människa som man är. Här är alla som de är, små människor.

Vi har ätit Fish and chips, men det är bättre hemma, lite besviken är jag. Den bästa Fish and Chips åt Anne o jag i Landskrona, det var grejor det. Men man ska inte klaga (finns de folk som säger), så nu sitter vi i kvällsskymningen på Engla med ett glas vin och njuter av livet.

Tisdagen den 30 juni

Nu är vi på väg, igen. Vi valde att stiga upp kl 05.00 (hade satt klockan på 03.00 men somnade om och vaknade först 05.00). På styrbordssida ser vi Dover med sina vita klippor och på andra sidan Calais, med sina klippor. I går eftermiddag kom värmen och vi provade våra kortbyxor, Anne o jag. Vita bleka blodsprängda gammelmansben, hur sexigt är det? Ålder är läskigt, smala ben, stor mage, tunna armar och en senig hals, hur har det kunnat bli så? Nåja det är bara att finna sig i naturens gång, detta gäller alla, även dig läsare.

I dag har vi nästan semester, bara 100 distans, sol och nästintill vindstilla. Det var så här jag hade tänkt att det skulle vara, det är bara paraplydrinken som fattas. Vi är alltså på väg till Brighton, där har vi en inlagd vilodag, den ska användas till reparationer o underhåll av Engla. Först o främst ska jag fixa batterierna, det har visat sig att det fortfarande är felkopplingar; jag har ägnat tid åt att undersöka problemet och tror mig nu veta hur min felsökning ska gå till samt hur det borde vara. I dagsläget är alla sju batterierna ihopkopplade till ett batteri, vilket bl a leder till att när startar motorn så släcks de andra systemen ned troligen pga det stora spänningsfallet när startmotorn går. Jag är inte direkt orolig, jag fixar detta.

Men i går dök det upp ett nytt problem, vattenpumpen till det interna motorsystemet började läcka. Varför jag i går kväll ägnade min tid till att demontera, göra rent sätta dit nya packningar och montera, för att konstatera att läckan inte var där jag trodde, utan mellan axel och gods… Så jag måste leta upp en mekaniker i Brighton som kan ”renovera” pumpen alternativt köpa en ny. Jag tror att även denna problematik ordnar sig.

Ytterligare en översyn ska propelleraxelinfästningen få. Den består av en konad, gängad plastmuff. Häromdagen lyfte jag av en tillfällighet på durken i akterkabinen och då visade det sig att plastmuffen hade så när som på ett par gängor, gänga ur sig. Det sprutad in vatten i båten, men som tur var inte muffen helt lös (då hade det verkligen sprutat). Nu kunde jag snabbt med handen skruva den till säkert läge, PUUH. Men som ni vet så har jag en automatisk länspump numera installerad, så egentligen kunde inget allvarligt hänt. Men Anne o jag skottade ut c:a 100 liter vatten. Den lilla läskiga plastmuffen ska få lite kärlek så ordnar det sig nog.

Nu har vi 34 distans kvar till den utskjutande udde som ligger i vägen för att med ett rakt streck från Dunkerque rakt in i Brightons hamn. Att sitta sysslolös på båten medan autopiloten styr gör att det finns tid att läsa. Så här långt har jag hunnit med att läsa: ”Expeditionen” av Bea Uusma, den handlar om André expeditionen. Vilket liv de levde, man blir bedrövad när man läser, framförallt vilket slit. Nästa bok var en höjdare ”Winston Churchill del 1 1874-1939 av Bengt Liljegren. Den var fantastiskt kul att läsa. Nästa var en skitbok ”Bara tre kan leka så” Denise Rudberg Meningslöst innehåll o dåligt skriven. Därefter fortsatte jag med ”Hur ska det gå för Pinnebergs” av Hans Falada, jag minns den från en TV-serie på 70-talet, serien var bättre än boken. Nu läser jag Mammuten Jörn Donner 1124 sidor. Jörn förfasar sig över hur andra lyfter fram sig själva och menar att det gör minsan inte han. På min Gestaltutbildning fick jag bl a lärt att –det man ser hos andra, ser man därför att man själv är ”fångad” av samma beteende. Men det har väl ingen