Det saknas en besättningsman

Eftersom jag gillar planering, så var jag ute i god tid, redan i oktober var det klart vem som skulle gasta ombord. Det var en mycket erfaren seglare, allt var sol och glädje. För c:a tre veckor sedan fick ha ett hedrande erbjudande från China, som han inte kunde motstå, han hoppade av vår resa.

Jag hade tur och fick kontakt med ytterligare en erfaren seglare, vi planerade tillsammans, men i förrgår hoppade även han av…

Så, om du känner någon som kan vara intresserad att segla med Swan 42 Engla från Antigua i Karibien den 15 maj och beräknar att ankomma Azorerna den 3 juni, låt mig veta.

kess.simmasgard@gmail.com

Födelsedagen

Jag vaknade först, låg vaken en stund och kände efter hur en födelsedagsmorgon kan kännas, jag är utvilad och jag fokuserar dvs känner efter, på en del av kroppen i taget. Höger ben svarar –alt bra, vänster… Efter en aroundcheck, får jag besked -alla kroppsdelar verkar må bra, det enda som sticker ut är de myggbett jag fått under natten. Myggorna här är helt annorlunda än hemma. Myggorna här hörs inte, ibland kan man höra ett ilsket surrande när de i hög fart susar förbi örat, oftast hörs de inte alls. När de sticker så känns det inte. Jag har fått lära mig att varför de svenska myggorna sticks dvs att det gör ont när gadden tränger igenom huden, är att då sprutar de in ett medel som förhindrar att blodet koagulerar, dvs torkar. Jag gissar att myggorna här har samma teknik men att deras antikoaguleringsvätska inte upplevs som smärtsam, givetvis är det bättre för myggan, då känner jag inget medan hon kan sitta ex på min rygg och suga blod i lugn och ro. Däremot när myggan är klar, då uppstår smärta/irritation och en tydlig upphöjning uppstår runt själva bettet. De karibiska myggorna är även mindre därmed svårare att se, lite lömska på något sätt.

Nåja, jag låg inte och tänkte på myggorna, utan jag tänkte på att det var min 72:a födelsedag, (9 april) helt plötsligt har jag blivit gammal, tänkte jag. Genomsnittsåldern för män är 81 år, Hmn… då har jag genomsnittligt nio år kvar, undrar hur jag ska disponera dem, det låg jag och funderade på.

Så här funderade jag:
Jag planerar att komma hem i april 2020 dvs om ganska precis ett år och då ska jag sälja båten, och sluta med båtlivet. Jag ska innan dess köpa/beställa en ny bil (en specialbeställd XC 60), det ska bli kul, såsom förr i tiden när jag vart tredje år beställde en ny SAAB. De sa då på SAAB att på monteringsbandet i Trollhättan satt det en skylt fäst på ett bilschassi med mitt namn på, det var liksom att just den bilen byggdes enbart till mig. Lite kul tycker jag, hoppas Volvo har samma system. På något sätt är det nästan som att tillföra en ny familjemedlem, när jag beställer en unik bil. Naturligtvis ska den som andra i familjen döpas.

När vi lägger till vid bryggan på hundudden (i april 2020), då står min/vår nya bil om hörnet och väntar på sina ägare. Vi ska ändra om i huset, ha mindre av traditionell möblering och mer av personlig möblering. Vi ska ha ett fungerande kök där maten intas vardagar, ett utrymme runt öppna spisen för läsning och kontemplation, ett mastersbedrom förstås, en matsal för finare bruk, ett TV-rum tillika bibliotek och arbetsplats, ett gästrum och avslutningsvis ett annorlunda vardagsrum. Vi får se hur det blir, men mer personligt det kommer det i alla fall att bli. Utanför ska vi bygga en nya altan med grill och nya utemöbler.

Jag skulle vilja köpa tillbaka Simmas, en gård som jag tidigare ägt uppe i Järvsö alternativt köpa en fritidstomt i Roslagen och bygga mig ett sommarställe. Jag vill engagera mig politiskt hemma på Lidingö förhoppningsvis i någon lokal nämnd och kanske som nämndeman i någon rätt. Jag har sex barnbarn snart sju jag vill även ägna dem mer uppmärksamhet än hittills.

När jag läser min egen text så förnimmer jag en känsla av att det börjar bli dags för bokslut jag menar att det finns lite kvar av livet och den tiden ska bl a ägnas åt att lägga saker och ting till rätta. Vad är det då som ska rättas till, jo låt mig fundera. Först tror jag att det handlar om
hur jag ser på mitt liv. Jag ser nämligen på mitt liv som ett enda stort misslyckande. Jag slarvade bort min ungdom genom att ej plugga vidare, ägnade mig i stället åt korkade saker, var en dålig far åt mina tre barn, gjorde dåligt ifrån mig i mina anställningar, uppträdde obegåvad vid många viktiga tillfällen, har gjort många felval och fel-köp oftast baserade på mitt stora mindrevärdeskomplex.

Jag kan i dag inte se någon aktiv och medveten handling av betydelse som jag är stolt över, jag ser bara negativa händelser, många av dem kan jag än i dag skämmas över.

Om jag, som jag gör nu, sitter och försöker komma på något som jag är stolt över så är det ändå några enstaka händelser som dyker upp ex vad som hände en gång i Visby hamn.

Vi har en segelbåt som vi har investerat mycket i och använder i stort sett under hela våra sommarsemestrar och alla helger på sommaren. Visby är ett omtyckt resmål, vi trivs att segla till Visby och vi trivs att vara i Visby. Den här händelsen hände för något år sedan.

Det var som vanligt trångt i hamnen när vi kom och vi kom därför att hamna bredvid restaurangbåten, längts in i hamnen. På kvällen när vi sitter i sittbrunnen och äter, hamnar ett tuggummi i mitt knä, alldeles bredvid min tallrik. Jag tittar upp mot restaurangbåten och ett antal hånflinande ansikten möten min blick. Det är hojtande ungdomar som kallar oss vid något fult (minns ej vad) och de var de som tydligen kastat tuggummit.

Jag skriker till dem att ge fasen i att kasta tuggummi och de skriker och hånar mig tillbaka. Jag känner mig utsatt. Jag sätter mig ner trots att jag är jättearg och fortsätter att äta, då kommer ytterligare ett tuggummi som landar bredvid min tallrik. Jag blir jättearg hoppar iland och springer upp på bryggan och vidare till restaurangbåten. Ungdomsgruppen som kastat tuggummi hånar mig och kallar mig för än det ena och det andra. Jag rusar ombord på restaurangbåten, går fram till den buse som står först och knuffar omkull honom, varvid alla andra busar hoppar på mig. Det blir ett tumult utan like. Bord och busar ramlar omkull, det blir ett herrans liv. Jag är så upphetsad att hjärtat håller på att hoppa ur kroppen. Det är första gången som jag deltagit i något som kan liknas vid slagsmål i hela mitt liv. Restaurangpersonalen skyndar till och särar på oss och knuffar mig av båten medan de låter busarna sitta kvar.

Jag är så rädd och upprörd att jag skakar i hela kroppen. Jag har som sagt aldrig slagits i hela mitt liv, det jag nyss gjort var en helt ny upplevelse. Hjärtat fullständigt skenar. Helt plötsligt är det jag som är busen, det väcker konstiga känslor hos mig. Jag står stilla på hamnplan och känner in vad som händer. Jag har nog aldrig känt mig så ensam som då. Men då händer något, grannbåtarna har följt händelsen och spontant börjar de att klappa händerna och ropa upp mig till bryggan, dagen efter utses jag som bryggans hjälte och får en pappersmedalj och kramar. Då kändes det i hela kroppen att jag agerat rätt.

Detta är kanske ett lite udda exempel, men känslan att få sådan positiv återkoppling i motsats till den ensamhetskänsla jag hade sekunderna innan, var överväldigande stark och jag minns den väl. Liknande exempel har jag från min tid som lokalpolitiker, det har hänt ett antal gånger att jag var den enda i fullmäktigegruppen som vågade säga emot eller ha annan uppfattning. I dessa fall blev det inte stående ovationer precis däremot kom en del av ledamöterna fram efteråt och tackade för att jag hade sagt ifrån, naturligtvis inte så det syntes.

Det finns alltså några enstaka händelser som jag kan se tillbaka på och känna viss stolthet, men det är händelser som inte ens åstadkom en krusning på livets hav. Helhetsintrycket ligger fast, dåligt jobb.

Hur kan jag då revanschera mig, jag har ju genomsnittligt nio år på mig. Vad kan jag göra för att jag ska känna stolthet när jag ser tillbaka på de senaste nio åren när timglaset snart är till ända. Jag har ju insikten om att det ska leda till en känsla av stolthet som är så stor att den täcker över en del av det mer misslyckade jag åstadkommit tidigare.

Jag är säker på att under den tid jag bodde i Järvsö (12 år) underfungerade jag i de allra flesta situationer, även om några saker trots allt blev rätt. Exempelvis att jag motionerade mot gruppens vilja att Järvsöbacken skulle läggas ut på entreprenad. Detta blev startskottet på Järvsös positiva befolkningsutveckling. Tänk om jag skulle göra om den resan och lite till…

Om Simmas är till salu och jag köper tillbaka gården, att jag då flyttar dit, överför medlemskapen i Moderaterna och Rotary, till föreningarna i Järvsö och Ljusdal. Köper en hund, och uppfostrar den som min kamrat, låter Simmas på nytt bli den fantastiska Hälsingegård som den en gång varit. Att jag engagerar mig på nytt i politiken (Ljusdal) och driver Järvsö-frågor i syfte att utveckla orten. Att jag har fester för mina barn och barnbarn, vänner och närboende. Att jag tar tillbaka min roll som drivande politiker på lokalnivå, nu med lite mer erfarenhet. Här kommer revanschen in, möjligheten att vinna tillit och få känna stolthet. Vilken grej… Men, det finns två aber:

Det ena är osäkerheten om Simmas blir till salu inom de närmaste åren och det andra är att Anne inte vill följa mig. Hon vill återgå till vårt traditionella liv och hennes alternativ är i stället att flytta till New-York. Så, ska någon av oss kunna välja våra alternativ till det traditionella livet, så måste vi skiljas, gå olika vägar på livets sista stig. Trist!

Men, kan jag inte revanschera mig inom ramen för ett fortsatt traditionellt liv, måste jag göra revolution jämt o ständigt? Bra fråga. Några hugskott revanschera mig genom att:

  • förändra huset genomgripande till ett mycket personligt boende,
  • fortsätta skriva på mina bokuppslag och ge ut dem,
  • bli en överaktiv debattör i lokalpolitiken och
  • bygga mig ett fantastiskt fritidshus.

Här står jag nu, framtiden kommer att utvisa vilka val jag och Anne gjort.

IMG_2178

På grillparty med våra vänner från Norge o Frankrike

IMG_2170

Jag och David tar en liten runda

IMG_2168 2

Grillad kyckling m m och fri tillgång till Rum Punch

 

 

Tur i oturen

Ibland tänker/tycker jag att det verkar som att någon däruppe håller ett vakande öga på mig, jag får varningar och när det händer (om jag inte uppfattat varningen) så sker det på så sätt att omständigheterna är de bästa. Varningar på den tiden jag körde bil i alla väder tog jag på allvar. Under mina 27 år som jag for runt i Sverige till landets alla kommuner, ställde jag inte in en enda resa. Men efter tre stycken livsfarliga omkörningar i snöyra, så lyssnade jag och slutade ta risker och jag lever fortfarande.

Likaså när det gäller att dyka eller simma i oroligt vatten, jag har fått tre tydliga varningar och jag har förstått, numer är jag mycket försiktig, jag vet att jag inte får någon mer varning.

Ytterligare ett färskt exempel som inträffade häromdagen. Vi satt i båten och pratade, Anne o jag, egentligen skulle vi redan ha varit inne i samhället och handlat förnödenheter till Atlantöverseglingen om lite mer än en månad. Medan vi satt där och pratade, säger Anne det verkar som alla båtar lämnar oss, masterna passerade förbi, när vi tittade ut genom sidofönstren. Anne sprang upp på däck och skrek till mig – vi draggar…

Jag som just tagit bort ventilkåpan på motorn, limmat packningen på kåpan och lagt den på tork blev alldeles ställd. Jag måste starta motorn, det kommer att spruta olja, eller ska jag offra packningen och sätta tillbaka kåpan med risk att packningen kommer snett och inte tätar. Jag gjorde det senare och under tiden glider Engla mellan andra ankrade båtar ut mot det stora kryssningsfartyget som ligger vid kaj på läsidan. Jag fick dit kåpan provisoriskt, startade motorn började ta upp ankaret efter en stund när vi passerar en holländare ropar han –no ancor!!

Kedjan kommer alltså upp utan ankare, snopet ja det kan man säga. Det hör till saken att jag för några dagar sedan när det blåste så in i norden, tog fram och apterade mitt reservankare som jag aldrig använt. Det är ett stockankare 25 kilo ihopfällbart, jag hade alltså redan övat och kunde därför med viss lätthet aptera reservankaret på kättingen. Vi ankrade om och reservankaret gjorde sin plikt och grävde ned sig sanden, vi satt fast på nytt, skönt.

Nästa stora fråga var hur hittar jag mitt huvudankare som jag nyss blivit av med och om jag inte hittar det, så måste jag köpa nytt. Jag började med att leta ankare på nätet och i kataloger, jag ville naturligtvis köpa ett nytt här på Martinique. Då blev det stopp. Ett ankare lika det som jag har (på havsbotten) skulle kosta (20 kg kostar 1142 US dollar) Jag vill ha ett 30 kilos och jag gissar att det skulle komma att kosta c:a 1 600 US dollar (14 000 SEK). Då insåg jag att det gäller att hitta ankaret på botten.

Jag fäste en bojkula i ena ändan av ett rep och en blyklump i andra ändan, satte ut den på den plats som jag trodde mitt ankare fanns på. Det var fem meter djupt och mycket dålig sikt i vattnet, botten syntes ej vid snorkling. Vi var då två svenska båtar på plats inom ankringsområdet, den andra båtens ägare Stellan och jag snorklade utan att se något. På min styrbordssida hade jag en kanadensare som kom med oss och dök, utan resultat. Jag gick upp i samhället och lyckades få två olika personer att namnge en dykare som skulle kunna hjälpa mig. Jag ringde honom hela torsdagen och fick kontakt med honom först på fredag morgon (10 samtal). Han kunde komma 09.00 på måndag. Skönt, en dykare med tuber måste kunna hitta ankaret, tänkte jag. Under tiden anlände ytterligare två svenska båtar, när de hörde om mitt problem så sa Johan på Samantha att han var fridykare och skulle dyka och titta.

Efter några dyk ropar han högt, han har hittat ankaret. Med hjälp av en kille från Holland och Johan och kanadensaren fick vi upp ankaret, nu söndag 12.00 så sitter det på plats och vi har kunna ankrat om med huvudankaret.

Tänk om: detta skedde på natten när vi sov, eller när vi var shoppandes lång ifrån hamnen, eller varför inte på krogen, sent på kvällen. Detta var alltså en varning och om jag försöker tolka innebörden, så kan det handla om att han varnar för att lämna båten på svaj, eller för att använda schackel av låg kvalitet, den som jag hade (och gick sönder) varit troligen inte av högsta kvalitet.

Så kan det gå när haspen inte är på.Trasig svirvel

Så här ser det ut, obra som man säger i Göteborg.

EU är bra

Du landar med jollen vid en trasig därför, livsfarlig brygga, fäster jollen mellan utstickande järn och undrar om du har någon flytande jolle kvar när du kommer tillbaka, för du måste in till land. Bryggan saknar bräder, varför det är till att hoppa mellan järnbalkarna, det går fint du är duktig. Engla, din båt, ligger på svaj en bit från stranden och därför måste du klarera in i det nya landet. Ett land som är i storleksordningen som Värmdö och som ser ut att vara skick som efter ett inbördeskrig, helt befriat från underhåll av gator, byggnader och offentliga rum.

Du frågar första bästa lokals – Hallo. Where can I find customs and immigration? Han pekar och du följer handens riktning, passerar hål i gatan som näst intill kunde rymma en barnvagn, trycker dig efter husfasaderna för att minska risken att bli påkörd. Här är det som på tävlingsbanan, alla raksträckor är fartsträckor. Du saknar en trottoar med hög stenkant och tänker med värme på hur det är hemma. Här måste du se upp, det är en modern hinderbana som du befinner dig på, du förstår att här gäller det att se upp. Nu såg du ned och tur var det, gallret på golvbrunn strax framför dig saknades, det hindret klarade du fint. En bil parkerad utefter husväggen, du kommer inte emellan bil och husvägg utan att fastna i backspegeln, två snabba språng ut i körbanan och tillbaka, du klarade även detta hinder. Du frågar ytterligare en gång en passerande typisk lokalboende om var myndigheterna håller till. Det visar sig då att du står bredvid myndigheternas hus, men till ditt försvar, att du inte uppmärksammat det, måste sägas att det inte var lätt att veta, inget tydde på det. Exempelvis att det fanns en skylt eller dylikt. Givetvis kan din pågående och accelererande demens spela in, men saken är den att din hustru har inte dessa symptom, en skylt hade hon sett.

Du går in, i rummet där är det två skrivbord och bakom dessa en lite oregelbunden möblering av olika bord och stolar, där sitter två uniformerade personer (en kvinna och en man) de har gradbeteckningar så du undrar om du ska göra honnör för visst har den ene Amirals gradbeteckningar… Nåja, du låg ju i Armén där fanns det inga amiraler, så du gjorde ej honnör. Rummet är belyst med nakna lysrör i taket, det ser ut som ett förhörsrum från Sovjetunionens tid, bara strålkastaren som den förhörde ska ha i ansiktet, fattas.
Framför dessa, vid de främre skrivborden vilka stod med långsidan mot en glasvägg som skilde oss från myndighetspersonerna, satt två personer i lika eleganta kritvita uniformer nedlusade med gradbeteckningar. Det fanns två små hål i glaset och en springa nedtill, på liknande sätt som det tidigare fanns på SJ-biljettstationer hemma i Sverige, i hålet skulle man prata och i springan nedtill utbyta papper mot pengar.

Du står och tittar på myndighetskontoret, ingen tar notis om dig. Du går fram emot det första prathålet i glaset och försöker påkalla uppmärksamhet, men lyckades inte avbryta parets intressanta dialog, du bedömer av ansiktsuttryck och kroppsrörelser att de inte pratade om myndighetens allvarliga uppdrag, du gissar istället på att han berättade om en dejt dagen innan eller liknande. Du påkallade deras uppmärksamhet genom att knacka på glaset och säga på svenska –Här är vi… Jo nu reagerade de, de kände sig störda av mitt tilltag att knacka på glaset. Hon vände sig mot mig med en min som skulle passa in på henne om hon alldeles nyss ätit lite bajs. Han började arbeta med sin dator (modell IBM 1970-71), efter ett tag kunde jag konstatera att han verkligen engagerade sig i sitt arbete han var totalt uppslukad av arbetet med sin dator, det ser bra ut tycker du, hängivna ämbetsmän, är härligt att se.

Den kvinnliga myndighetspersonen som visat mig visst intresse, stirrade på mig och du sa – Hallo, we want to check in.  Hon pekade på en hög med papper som låg alldeles nära dig på utsidan av glasväggen. Aha sa du och tog ett ark som egentligen var fyra ark i olika färger med karbonpapper däremellan.

Ok, du och din hustru har fyllt många sådana viktiga papper under vår tid här så vi gav dem alla dessa viktiga uppgifter som exempelvis vilket år vår båt är byggt och i vilken ort den byggts, det måste väl vara superviktigt för myndigheten att veta just detta. När vi var klara, trodde vi, så lämnade vi fram våra fyra ark, hon granskade, rättade, lämnade tillbaka, vi fick komplettera både här och där, allting gick som en lus på en tjärad sticka, dvs för er som inte vet hur det är, så är det mycket långsamt. Du levererade utcheckningsdokument från tidigare besök i annat land som och vanligt granskades det kritiskt, kan du vara knarksmugglare eller vad det nu är de söker undvika få in i landet. När du betalt och visat stor tacksamhet till kvinnan på andra sidan glasväggen så var det dags för oss att besöka nästa prathål i glaset. Det är han mannen som vi ska besöka, han är myndighetspersonen inom området Immigration.

På nytt ställde du dig framför prathålet, men han verkar inte ha sett dig ty han fortsatte le och titta på datorn, inte på dig. Gud vilken ambitiös person, tänker du och öppnar ditt hjärta lite grann. Du knackar på nytt, han tittar upp, ser inte glad ut. Tar emot dina handlingar under tiden tittar han knappt på dem utan sneglar hela tiden på sin gamla dator, då tycker jag mig höra. Han sitter och tittar på något slag av idrottsmatch, troligen kanske fotboll, eller kricket. Ellen någon annan lokal lagsport. Han sitter alltså och tittar på en match i stället för att sköta sitt arbete… Du fick snabbt ompröva ditt tidigare uppskattade av honom som den ambitiöse ämbetsmannen, nu gav du honom ett helt annat epitet.

Du behandlades mycket nonchalant, du har jättesvårt att hantera detta översitteri som du utsätts för på flera av dessa öar. Vän av ordning kan ju alltid säga att du får skylla mig själv, som du bemöter dem så bemöter de dig. Nej, det känns lite för käckt att tänka i dessa banor. Kortfattat så är det små människor som givits makt och sådana ska man akta sig för.

I Europa kan vi färdas genom 27 länder i princip utan att behöva visa pass, de flesta gränsövergångar är borta du får tolka vägskyltarna för att kunna fundera ut i vilket land du befinner, vid bilresa i Europa.


Slangordlista, nu börjar mitt förråd av slangord att ta slut, här kommer en, kanske den sista. Håll till godo

Slangordlista

Slangord Insatt i en betydelse Fritt översatt
Axa Jag axade i en kurva Jag accelererade i en kurva
Ball Är du ball nu? Är du tuff nu?
Barre En fin barre Ett fint hus
Bast Jag är tre bast Jag är tre år
Batting Det är en riktig batting Det är en riktigt bråkig unge
Bella Vad bellar det? Vad kostar det
Blecka Jag har fått en blecka Jag har fått ett blåmärke
Blåtira Har du en blåtira? Har du ett blått öga (efter att ha fått ett slag)
Brallar Det brallar i Vinden ökar
Brallor Har du nya brallor? Har du nya byxor?
Bussa Hon bussade hunden på mig Hon fick hunden att anfalla mig
Brillor Jag har nya brillor Jag har nya glasögon
Byling Där står en byling Där står en polis
Chaskig Vilken chaskig typ Vilken nedgången typ (uteliggare)
Dilla Vad dillar du om? Vad snackar du om (lite ifrågasättande)?
Doja Nya dojor Nya skor
Dora Panga en dora. Ha sönder en fönsterruta (med flit)
Fjutta Fjutta på då Tänd på då
Flax Jag har flax Jag har tur
Flukta Flukta på den där Titta på den där
Fluns Vilken fluns du hade Vilken tur du hade
Garva Vad garvar du åt? Vad skrattar du åt?
Glo Vad glor du på? Vad tittar du på?
Haja Hajar du? Förstår du?
Hoj Jag har köpt en hoj Jag har köpt en motorcykel
Hoja Ska vi hoja dit? Ska vi cykla dit?
Hyla Ska jag hyla dig? Ska jag lägga filten över dig
Jumpa Jumpa på isflak Hoppa mellan isflak
Karda Här har du kardan Här har du min hand.
Kepa Här är min kepa Här är min huvudbonad (keps)
Knarr Jag har en knarr Jag har en cykel
Knarra Ska vi knarra? Ska vi cykla?
Knata Knata på då? Spring på då
Knega Jag ska knega Jag ska arbeta
Knoppar Knoppar du? Sover du?
Kolla Kolla där/kolla listan Titta där/kontrollera listan
Krallig Det är en krallig typ Det är en muskulös typ
Krubb Har du krubbat? Har du ätit?
Kränga Jag ska kränga min bil Jag ska sälja min bil
Kröka Ska du kröka? Ska du dricka alkohol
Kugga Jag kuggades i latin Jag klarade ej tentan i latin
Laja Vill du laja med mig? Vill du leka med mig?
Limma Jag limmar på henne Jag är intresserad av henne
Lira Ska vi lira? Ska vi spela?
Lubba Ska vi lubba? Ska vi springa?
Majen Vi har en ny maje Vi har fått en ny magister
Malla Malla dig inte Gör dig inte till.
Mula Han har mulat Han har dött
Mula Mula honom! Tryck snö i hans ansikte
Naif Jag har en naif Jag har en kniv
Nalla Jag nallade den Jag stal den
Nylle Jag fick bollen rakt i nyllet Jag fick bollen rakt i ansiktet
Näbben Min näbb är fin Min näsa är fin
Pajad Min bil pajade Min bil gick sönder
Palla Palla äpplen Stjäla äpplen i andras trädgårdar
Pallet Jag har ont i pallet Jag har ont i huvudet
Pava Ge mig pavan Ge mig flaskan
Picka Jag har en picka Jag har en pistol
Pjuck Nya pjuck Nya skor
Plugg Köp plugg oxå Köp potatis oxå
Plugga Jag ska plugga Jag ska göra läxorna/börja på skola i höst
Plugget Jag ska till plugget Jag ska till skolan
Plurra Jag plurrade Jag ramlade i vattnet (oavsiktligt)
Plurret Plurret Vattnet
Pluska Jag har köpt en pluska Jag har köpt en portmonnä
Pröjsa Har du pröjsat? Har du betalt?
Rulle Vilken rulle du hade Vilken fart du hade
Sigg Har du en sigg? Har du en cigarett?
Sjåla Har du sjålat den där? Har du stulit den där?
Skolka Har skolkat från lektionen Har olovligen uteblivit från lektionen
Slaf Jag har en slaf Jag har en säng
Slafa Jag slafar Jag sover
Slagga Jag slaggar Jag sover
Slumpen Jag kan väl få slumpen? Jag kan väl få det sista i flaskan
Smöra Han smörar för läraren Han gör sig till för läraren
Snut Där står en snut Där står en polis
Spinki Här är spinki Han är smal
Spänn Har du två spänn? Har du två kronor?
Stimmigt Det är en stimmig klass Det är en högljudd och rörig klass
Sukta Jag suktar efter godis Jag längtar efter godis
Svulla Jag ska hem och svulla Jag ska hem och äta
Taskigt Det var taskigt Det var inte bra
Tjacka Jag ska tjacka Jag ska köpa
Tjaskig Vad tjaskig du är Vad dum du är
Tjaskigt Det var tjaskigt gjort Det var dumt gjort
Tjalla Man ska inte tjalla Man ska inte skvallra
Tåbira Det luktar tåbira Det luktar fotsvett
Tåfjutt Skjut en tåfjutt Skjut ett skott med rak fot (boll mot tårna)
Vajert Vajert! Jättebra/kul jättebra
Åma Åma dig inte Gör dig inte till, det gör inget ont!

Jag har tre parallella liv

Det kan låta konstigt att jag påstår att jag har fler än ett liv och dessutom att de är parallella, men så är det bara. På dagen lever jag mitt vanliga liv f n ombord på Engla här i Karibien. I och för sig så är mitt vanliga liv kanske inte är så vanligt, de flesta har ett arbete eller annan sysselsättning att gå till i veckans vardagar, medan vi har varit ute på havet i c:a tre år utan att behöva gå till något arbete. Det som skiljer är innehållet i det vanliga livet, annars är det just det vanliga livet jag åsyftar. Att göra det livet så bra som möjligt arbetar jag med dagligen, inget ger sig själv eller rättare sagt det som ger sig själv vill jag sällan ha. Att hyra ut huset, som vi gör, är som att såväl att äta kakan som att ha den kvar. Vi har kapitalet kvar (fastighetens värde stiger) hyran som hyresgästen betalar täcker driftskostnader och lite till. Det är som att vi får betalt för att vara i Karibien, bra tycker vi?

Nu har vi inlett en långsam resa hem till Sverige, vi längtar nämligen hem till ett mer normalt vanligt liv. Mitt vanliga liv kan jag styra och påverka, mitt nästa liv kan jag däremot inte påverka, det uppenbarar sig nattetid, jag drömmer varje natt och vaknar mitt i drömmen och undrar vad som står på, somnar om fortsätter att drömma. Det är drömmarna som är mitt andra liv. Mina drömmar är så verklighetsnära att jag inte vet om det jag drömt har hänt eller håller på att hända just nu, när jag vaknar upp. Jag måste bevisa för mig själv att detta var bara en dröm genom att exempelvis gå upp och gå i båten eller tända lampan och orientera mig.

Det är några saker som är speciellt med mina drömmar och det ena är att de är så starka och påträngande att jag måste hantera situationen särskilt för att komma ”loss” från drömmens grepp om mig, ex, som jag beskrev gå upp och gå. Det andra är att jag bara drömmer om att jag misslyckas eller t o m är falsk och värdelös i olika arbetssituationer. Det vanligaste temat är att jag arbetar på företaget MERCURI, vilket jag gjort i fem år och att där gör jag inget nyttigt utan bara går runt och försöker se ut som jag hade mycket att göra. Jag drömmer att jag går igenom ett kontorslandskap, med pärmar under armen och när jag går där tänker jag, -hoppas det ser ut som att jag har mycket att göra. Medan mitt inre jag säger mig att jag luras, att jag är en värdelös typ som inte kan åstadkomma något viktigt och inte har något viktigt att göra. Jag vinkar glatt åt kollegor som sitter böjda över sina datorer och arbetar med något viktigt. Den inriktningen på drömmar har jag jämt, vilket leder till att när jag vaknar så skäms jag och ligger länge och just funderar på, har detta hänt eller ska detta hända mig. Alla drömmar handlar alltså om att jag försöker leva upp till en status som jag inte har. Jag vet att jag under hela min uppväxt haft ett betydande mindrevärdeskomplex, men det har klingat ut och i dag är jag mer normal, i just det avseendet. Min senaste dröm från i förrgår är ett belysande exempel på dessa drömmar eller rättare sagt, vad jag gör i mitt andra liv medan jag sover. Jag drömde att jag kallat till någon form att möte med allmogen i Järvsö, jag skulle hålla tal och det var viktigt för mig. Jag stod vid sidan av scenen som jag skulle tala ifrån och såg horder av människor som kom och satt sig på de uppställda stolarna, det kom hundratals, vaktmästarna plockade hela tiden fram nya stolar. Då slog mig en tanke att jag inte hade förberett något anförande, jag visste helt enkelt inte vad jag skulle prata om eller säga. Jag såg framför mig en katastrof utan dess like. När jag vaknade var jag helt förkrossad, hur kunde det bli på detta sätt. Har detta någonsin hänt mig…eller kommer det att hända? Detta, mitt andra liv är spännande och oförutsägbart.

Mitt tredje liv är min förmåga att koncentrera tankarna, det tror jag alla kan, så det är inget märkvärdigt med det. Däremot tror jag att jag är ovanligt bra på det. Vanligtvis efter det att jag drömt på natten, vaknat, hanterat den uppkomna situationen och lägger mig på nytt för att fortsätta sova, då är det bekvämt att byta fokus. Min starkt styrda tankeverksamhet är mitt tredje liv. Jag kan börja tänka på ett angeläget tekniskt problem som jag har ombord, jag styckar upp problemet på följande sätt. Först tänker jag på vilka förberedelseinsatser måste göras innan jag tar tag i verktygen för att därefter använda verktygen. Ex om vi applicerar exemplet på problemen kring min autopilot, så kan det se ut så här: Jag inleder med att söka på nätet efter någon som haft liknande problem, nästa steg, jag ska läsa hela den medföljande monteringsinstruktionen en gång till (vanligtvis läser jag den sällan eller oftast aldrig). Ytterligare nästa steg är att ”inreda” själva arbetsplatsen, det ska finnas trasor att torka händerna med, de direkta anvisade verktygen ska finnas tillgängliga inom armlängds avstånd, vad jag ska flytta bort som kommer att stå i vägen ska flyttas, hur min arbetsställning ska se ut med mjuka kuddar m fl viktiga detaljer. Nästa moment är att inleda det tekniska handhavandet: i vilken ordning ska jag göra det ena och det andra osv. När jag är klar efter en timma cirka, så vet jag exakt hur jag ska gå tillväga för att hantera det uppkomna tekniska problemet. Under denna tanketid c:a en timma är jag helt upptagen med tankeplaneringen det är ingen skillnad om jag satt vid ett skrivbord och utförde planeringsarbetet, eller som vanligtvis levde mitt tredje liv i sängen. Det är lika effektivt och lika rogivande, jag kan själv bestämma vad det ska handla om. När jag drömmer eller lever mitt vanliga liv, då inkräktar andra människor och händelser, jag kan inte bestämma allt, men i mitt tredje liv bestämmer jag själv.

Mitt tredje liv är jag f n mest nöjd med, inte bara därför att jag själv kan sätta dagordningen utan därför att inlevelsen blir ibland så stark att det är njutbart. Det är en kvalificerad verklighetsflykt som att se på film eller läsa en engagerande bok, en skillnad är att här finns inga gränser, inga början och slut, jag skapar det jag vill skapa.

Mitt backslag har gått sönder (igen) och därför blir vi blockerade, fast ankrade på en plats i sju dagar.

IMG_2155

Utsikt till babord

IMG_2154

Utsikt rakt fram

IMG_2153

Utsikt till styrbord

IMG_2152

Här ska backslaget sitta.